Ensamma i slottsruinen och det gamla stenbrottet

Denna morgon vaknade vi till strålande sol från blå himmel och efter en rejäl frukost begav vi oss ut för att  upptäcka omgivningarna. 

Jag var faktiskt ute och spanade lite redan före frukost och hittade bl a kaniner i planteringarna runt Corrie house och en del ungfåglar av obestämd art.

Vägarna runt vårt boende var smala med mötesplatser och omgivna av skog men gamla knotiga lövträd blandat med barrträd. Det var mycket vackert och svårt att fånga på bild, i synnerhet som det var omöjligt att stanna där det var som finast.

Vi såg rovfåglar vid flera tillfällen men bara när vi satt i bilen och det inte gick att stanna för fotografering. Den här pilgrimsfalken fick vi möta på nära håll vid Kintail Birds of Prey i Eredine. Vi hade bokat en privat visning av deras fåglar som används för jakt. Att jaga med rovfåglar är förbjudet i Sverige och Norge men tillåtet i övriga europeiska länder och utanför EU. Jag har mer bilder från detta besök och de kanske kommer i en framtida blogg, när jag har kommit fram till hur jag ska förhålla mej till den här typen av fågelhållning. Fågeln är försedd med en sändare (den är också id-märkt och registrerad) så att man ska kunna lokalisera den om den bestämmer sej för att ta en längre flygtur. 

När vi pratat färdigt om rovfåglar suckade jag något om att det var så mycket turister överallt och att de slottsruiner vi passerat varit packade med folk. Vi fick då ett tips om att åka till den närbelägna ruinen av Carnasserie castle. När vi kom fram till parkeringen var den tom, det fanns ingen automat för att betala avgift och bara en sliten skylt som pekad uppför en grusväg. Vi gick upp och fann en ruin där vi var helt ensamma...

På en skylt kunde vi läsa att slottet uppförts på 1560-talet av klanledaren Archibald Campbell och att det plundrades och brändes av engelsmän 1685. Vi gick in och klättrade upp för den smala trappan.

Det var mörkt och svalt inne i ett av de få rum som fortfarande hade tak. Duvor flaxade iväg när jag började klättra i trappen. 

Det var inte så stort men hade haft flera våningar. 

Utsikten var mycket fin från tornet som jag kom upp i till slut. 

Vyn över det skotska landskapet. Man kan ju undra om det såg ut så här på 1600 talet när det bodde folk i slottet eller om det var mer skog.

Det kom fler besökare när vi lämnade slottet. Vi åkte vidare mot en gammal bro, Clachan Bridge, från 1791. När vi körde över bron kom vi till en ö som heter Seil. Precis vid foten av bron fanns ett värdshus där skottar som återvände till ön bytte om från byxor till kilt, som var förbjudet att bära efter upproret 1746.  

Vattnet var väldigt klart, vilket man kan se om man förstorar bilden.

Vi körde vidare på ön tills vägen tog slut. Där låg ett nerlagt stenbrott som man brutit stenplattor i och det fanns en del gamla hus kvar. Det verkade vara ett populärt ställe för kajakpaddlare och det såg mycket inbjudande ut för dykning (men svårt att få med sin utrustning ända hit).

En del av dessa hus, som varit arbetarbostäder, var privatägda sedan generationer och en del gick att hyra.

Det var mysigt på gatan där husen låg och en del hade satsat på ordentligt med blommor utanför. Det var slumpen som gjorde att vi hamnade här och ibland lyckas man hitta pärlor. Andra gånger tar vägen bara slut med en vändplan. På vägen tillbaka till vårt boende stannade vi i en liten affär som också var postkontor. De hade torrvaror och konserver från golv till tak, vin och öl staplat innanför dörren och tre hundar hälsade på oss vid kassan. Jag hade kameran i bilen och även om jag hade kunnat gå in igen så var ögonblicket över. 

På kvällen vandrade vi ner till puben och nu var det så varmt att vi valde att sitta ute. Det var dagen före midsommarafton och eftersom vi brukar äta havskräftor denna helg valde vi "langoustine" till middag. De serverades varma med smält vitlökssmör, bröd och sallad. Vi fick också en portion "chips" så vi säkert skulle bli mätta.    

Efter middagen vandrade vi upp till vårt boende och satte oss ute på verandan. Det var varmt och vindstilla, hur mysigt som helst.

Vi avrundade med var sin "single malt" på verandan, en 12 årig Aberlour till sambon och en Talsiker skye för mej som gillar den rökiga varianten. Vi märkte att det fanns en del små flygfän, typ knott, och vår värd ställde därför ut något som påminde om en myggspiral, men den luktade inte alls illa.   

Vi njöt av stillheten och en taltrast som höll oss sällskap när solen gick ner vid tiotiden. Jag kunde förstås inte heller låta bli att ta några bilder av rökslingorna i motljuset. Nästa dag lämnade vi västra Skottland för att avsluta vår resa i Edinburgh. 

Hälsningar Lena

Craobh haven via Glenfinnan viaduct

När vi lämnade Sky nästa morgon regnade det och molnen låg verkligen lågt över landskapet. Synd för vi såg inte mycket av landskapet när vi körde söderut från Broadford till färjan i Armadale. Vi kom tidigt till färjan och de lät oss åka med en tidigare avgång som inte var fullbokad. Det är ännu tidigt på turistsäsongen och de flesta väljer nog bron, som vi kom på, när de åker både till och från Skye. 

Ute på vattnet på väg mot Mallaig såg det inte så lovande ut, men solen ville verkligen tränga igenom och vi hade vissa förhoppningar om att det skulle lätta. Givetvis regnjacka på.

Varför krånglar man och åker färja? Vi skulle till Fort William där min syster och svåger skulle ta tåget till Edinburgh. I mina efterforskningar hade jag sett att om man tog färjan till Mallaig skulle man hamna på väg A830. Det var den närmaste vägen till Fort William, dessutom passerade den Glenfinnan Viaduct. Landskapet var kuperat med en del skog och det hade slutat regna. Här är vi fyra miles från viadukten och ni förstår kanske att det här är en välbesökt plats. Enligt tripadvisor råder "parkeringskaos" där för det mesta, men det visste vi inte då. Trots skyltarna stod det bilar här och där för de väntade på tåget med ångloket som passerar fyra gånger om dagen och sedan åker över viadukten. 

Vi anlände strax till ett smärre kaos av bilar och kröp in på parkeringsplatsen. Plötsligt tänds lyktorna på en parkerad bil precis framför oss och inom kort har vi fått en tom ruta. Nästan för bra för att vara sant. Solen kommer fram lagom när vi lyckast betala för parkeringen och vi styr stegen mot stigen som leder upp till en utkiksplats. Efter ca 200 m uppförsbacke öppnar sej en fantastiskt vy mot Loch Shiel och Glenfinnan monument. Monumentet restes 1814 för att hedra de "Highlanders" som stred på Jacobiternas sida i upproret 1745-46. 

Jag vände mej om för att titta åt andra hållet, och det vi egentligen hade kommit för. Oj hoppsan, han kan få vara med på bild. Vi såg en del turistbusschaufförer klädda i kilt, men den här mannen både såg ut som och betedde sej som en vanlig turist. Bakom honom ser ni viadukten.

Det här är en mycket känd viadukt som blev ännu mer känd när Harry Potter färdades över den i en eller möjligen två filmer. Några av er har säkert sett bilder av den från en annan vinkel och kanske även med ett tåg draget av ett ånglok. För att få den sortens bilder måste man promenera en bra bit och vi hade ett annat tåg att passa.  

Vi gick ner och tittade på monumentet. Min svåger passar på att känna på vattnet, inte alltför kallt men inte direkt badvarmt heller. I synnerhet inte för någon som bor i Texas och är van vid att det är 30 grader i poolen.

De som skulle vidare med tåg ville ha en ordentlig lunch så vi hittade det här mysiga stället. Vi valde puben till höger. Det låg en gigantisk newfoundlandshund mellan borden när vi kom in. 

Vi hann också med en kort promenad i närområdet innan vi åkte till stationen i Fort William och lämnade av min syster och svåger.

Vi körde vidare i riktning mot Oban, men vi skulle till ett litet ställe söder om Oband som heter Craobh haven. Google gav oss en "genväg" och plötsligt körde vi på en mycket smal väg igen. Vi funderade på att vända men eftersom vi inte hade bråttom fortsatte vi för att se vad som kunde dölja sej bakom nästa krök.

Här funderade vi på om det finns enter i Skottland? Vilka andra tunga plantor skulle kunna korsa vägen? Notera skylten till vänster som varnar för att det blir smalare.

Det här är alltså en skotsk bilväg. Just denna väg var dessutom både kuperad och kurvig vilket gjorde det svårt att se om det kom mötande bilar. Vi ett tillfälle styrde min sambo åt höger vid ett möte för vi hade en mötesplats där. Oooops! Sedan märkte vi att här valde den som var närmast en mötesplats att köra undan och det var inte så viktigt vilken sida den låg på. När man körde låg man mitt på vägen, för en bil upptog hela vägbanan. 

Vi kom i alla fall fram till Craobh haven och Corrie house där vi bokat ett rum. Det här var ett mysigt B&B där det t o m stod en vas med rosor på rummet när vi kom. Vi bor inte på särskilt dyra ställen, men jag brukar lägga ner ganska mycket tid på att leta efter pärlor. Den här gången hade jag verkligen lyckats.   

Det tog ca 5 minuter att promenera ner till den närmsta puben som också var restaurang. Vi passerade en del hus längs vägen varav vissa verkade vara till uthyrning.

Craobh haven är inte ens ett samhälle utan bara en samling hus och en ganska stor marina (250 båtplatser). Efter middagen var det fint ljus och ganska varmt. Vi gick ner på bryggorna och upptäckte att de inte var låsta utan man kunde gå ut på dem.

Det var nästan helt vindstilla och solen var på väg att gå ner. 

Hamnen är naturligt skyddad av ett antal mindre öar. Precis när jag tagit denna bild kom solen fram under molnen.

Hamnen badade i varmt ljus och vi strosade vidare på bryggorna.

När vi var på den sista bryggan hittade vi den här båten. Det står Thule på den och flaggan är Grönländsk. Det är visserligen en ganska stor båt, men det är väldigt mycket vatten mellan Skottland och Grönland. Skulle jag vilja korsa det vattnet i den båten? Aldrig!

Vi strosade långsamt mot Corrie house och njöt av att få uppleva en kväll när Skottland visade sej från sin allra bästa sida. Dagen efter spåddes dessutom strålande väder hela dagen. 

Hälsningar Lena

Fairy pools

Från Talisker är det inte särskilt långt till en plats som heter Fairy pools. Vägen är som ni ser väldigt smal och eftersom det är ett populärt ställe att åka till möter vi bilar ganska ofta. Det har också precis dragit förbi en rejäl regnskur, men den avtar under färden. 

Det är fler som är på väg dit och man kan ju bara hoppas på att parkeringen räcker till. 

Vi passerar genom ett område med skog och får förstås stanna på en mötesplats. Himlen ser olycksbådande ut men det har slutat regna.

Här har man gjort i ordning en rejäl parkering (med avgift) och dessutom en extra för husbilar. Vi ska promenera på stigen som slingrar sej genom det gröna landskapet. 

Solen glimtar fram ibland och det blir snart varmt, regnjacka av alltså. De som är på väg tillbaka och har uppförsbacke är ordentligt varma. Längs vägen möter vi en tjej klädd i bikini och en täckjacka! Besynnerlig klädsel för en sån här tur, men det får sin förklaring.

Fairy pools är en serie mindre vattenfall där det på vissa ställen bildas pooler med kristallklart, grönskimrande vatten.  

Här kan man se hur klart vattnet är och kallt, antar vi förstås.

Vi följer vattendraget och ser på ett ställe ett bylte med kläder. Kort därefter ett tjut. Det är inte "fairies" men däremot två tjejer som badar i en av de större poolerna.

Jag testar en längre slutartid och tjejerna sitter rätt stilla. Det kan inte vara så rysligt kallt för då skulle de inte stanna kvar i vattnet. 

Jag noterar att det bara är tjejer som badar. Promenaden så här långt är ca 2,5 km och mer än hälften är uppförsbacke så man får upp värmen, men att bada känns ändå inte så inbjudande. Jag förväntar mej att hitta någon sägen eller annat som gör att man ska bada här men det verkar inte finnas. Fairy pools är bara en vacker plats som många vill se och vissa absolut vill bada i. 

Här vänder vi, och tar på regnjackorna igen. Det kommer inga skyfall, tack och lov, med vinden sveper ner längs promenadvägen och nu får vi nedförsbacke. Lätt promenad fram till sista stigningen mot parkeringen. 

Vid parkeringen betar får i sluttningen och jag passar på att fotografera de pampiga fingerborgsblommorna som växer överallt. 

Vi kör tillbaka mot Broadford och solen kommer fram igen. Det uppstår en diskussion om huruvida de vita prickarna på den gröna sluttningen är får eller stenar. Jag hävdar att de är får. 

I Broadford går vi en sväng och besöker bl a en lokal konstnär och hans katt. Det är lågvatten och då ligger båtarna på land. 

Vi går till samma restaurang på kvällen, Claymore, och vi får vänta lite längre denna gång. Det går inte att boka bord utan man får vänta på sin tur eller gå någon annan stans. Vädret är nu så fint att vi kan sitta ute med kalla drycker och vänta på vårt bord. Den här kvällen tar alla andra i sällskapet det jag åt igår och jag väljer en hummersallad. Hummern serveras varm med vitlökssmör och är perfekt tillagad. Kameran är kvar på rummet så sambon får ta en bild med telefonen. 

Hälsningar Lena

Skye

På Broadford B&B kunde man förstås få en "full scottish breakfast", som kan se ut ungefär så här. Det som skiljer från en engelsk frukost är black pudding och haggis, som ligger bredvid korven, och "tattie scone" bakom ägg och bacon. Det är något brödliknande gjort på potatis (tattie) misstänker jag. Jag vill väldigt gärna ha vita bönor i tomatsås också och det kan man absolut få även i Skottland. Ett par stora koppar te med mjölk, rostat bröd (fast man egentligen inte orkar) och en rejäl klick HP sås tycker jag hör till. Efter en sån här frukost behöver man inte äta lunch, man blir inte hungrig förrän framåt sex på kvällen. Ville man inte ha en fullt så stor frukost var det mycket populärt att servera äggröra med kallrökt lax, en förträfflig kombination.

Efter frukost skulle vi ut och upptäcka Skye. Vädret såg lovande ut och solen tittade fram. När min sambo startade bilen utanför vårt boende lös den röda lampan för oljetrycket. Det har jag inte varit med om sedan "skrotbilsägartiden" och aldrig med en hyrbil. Dessutom hade de ju gjort en säkerhetskontroll som tog 45 minuter! Vi såg nog bara två mackar på Skye och den ena råkade ligga nästan mitt emot vårt boende. Alltså var det lätt åtgärdat. Om det hade hänt senare under dagen hade det blivit betydligt mer problematiskt. 

Vi körde ut på Skyes huvudväg mot Portree och landskapet var otroligt vackert. Det liknade Norge men topparna hade inte någon snö och det var större variation av barrträd (och andra växter) än man ser i Norge. En skotsk flagga vajar i vinden. Vägen är krokig och vägrenen obefintlig (som i Norge) men det är skyltat 60 miles/h, vilket är nästan 100 km/tim! 

Vi kör längs vatten och gör korta fotostopp där det går. 

Molnen drar ihop sej och det är dax för regnjacka på. 

På väg mot Portree passerar man Sligachan old bridge. Enligt en legend ska man ligga ner och doppa ansiktet sju sekunder i vattnet och sedan låta det torka naturligt. Då ska man belönas med "oändlig skönhet". Det är precis vad dessa personer håller på med.  

Bakom bron finns en vacker bergstopp men just när turisterna förvunnit täcks i stort sett hela toppen av låga moln. Skye har blivit ett mycket populärt turistmål och den väg vi färdas på är tillräckligt bred för turistbussar. De stannar förstås här.

Portree är Skyes största stad med ca 2300 invånare, vara ca 900 pratar det keltiska språket skotsk gaeliska. Det här är en känd vy men det finns inte en utkiksplats här utan vi står tryckta mot en stenmur på huvudvägen, i en kurva, fotar snabbt samtidigt som vi hoppas att det inte ska komma en lastbil.

På en tvärgata till den enda huvudgata som finns hittar vi en butik som specialiserat sej på gin, men för säkerhets skull har de även en del whisky. 

På Skye finns flera whiskydestillerier, det mest kända är Talisker. Vi är på väg dit men undrar om vi har kört fel. Vägen är visserligen asfalterad med det är enkelfil med mötesplatser. Vi funderar över om man inte har större transporter såväl till som från ett destilleri som är så känt som Talisker. Kan en turistbuss köra in här, kanske...Vi möter tack och lov ingen.

Talisker är stort och vi har tur som får en plats på parkeringen (som inte är så stor). Vi har inte förbokat någon rundtur för har man sett ett eller två destillerier förut inser man att de ser ganska lika ut. När vi frågade fanns det inte heller någon plats denna dag. Nåväl, det gjorde inte så mycket.

Vi passade dock på att göra en provning och vi delade den på fyra (egentligen tre + en chaufför). Man behöver inte så mycket för att uppleva smakerna. Vi valde den 18-åriga som fått pris som världens bästa whisky 2007, Talisker Wilder Seas och Talisker Port Ruighe. Jag föredrog den 18-åriga men åsikterna var lite delade. Man måste gilla rökig whisky för att uppskatta dessa. 

Alla hade inte ätit en "full scottish" till frukost och eftersom vi insåg att middagen antagligen skulle bli rätt sen såg vi oss om efter något lätt att äta. En liten skylt som pekade uppför en brant, mycket smal backe utan mötesplatser, hade texten "Seafood". Det visade sej vara ett ganska stor plåtbyggnad där man kunde äta ostron men som även hade himmelska räkor, hummer, havskräftor mm. Maten serverades i papperstråg, med "chips". Solen tittade fram och vi delade på två tråg stående utomhus. När vi skulle tråckla ut bilen från den lilla parkeringen, som dessutom lutade kraftigt, förstod vi varför en del av gästerna valt att gå uppför backen till fots.  Vi hade ett resmål till denna dag och gav oss ut på de smala vägarna för att hitta till Fairy Pools, det får komma i nästa inlägg.

Hälsningar Lena

Skottland och fram med regnkläderna

När jag vaknar vid halv sju och tittar ut ser det definitivt ut som Skottland utanför kupéfönstret och det regnar. 

Frukosten smakar mycket bra. Det är någon slags omelett med potatis och rökt lax samt hollandaisesås och bakade tomater. Man hade förstås kunnat få en "full scottish  breakfast" men jag antog att vi skulle få möjlighet att äta det senare under veckan och valde detta som kändes lite lyxigare. Frukosten ingår när man har egen kupé på Caledonian sleeper. 

Landskapet utanför är vackert men blött. Man kan dock se spår av att det har varit varmt och soligt även här, precis som i London. De senaste två veckorna har det varit värmebölja med strålande sol varje dag. Det får vi veta på biluthyrningsfirman i Inverness, där vi får vänta extra länge när de gör en säkerhetskontroll av vår hyrbil. De glömde dock att kolla en sak...

När vi kommer fram till Inverness vid niotiden är det nästan uppehåll (en positiv beskrivning av småregn). Bäst att ta på regnkläder och långbyxor i alla fall, för himlen är blygrå. Biluthyrningsfirman skulle hämta upp oss här men vi får ringa och "påminna" dem. Nåväl, de kom till slut och vi fick en bil.

I slutet av 90-talet var jag i Skottland många gånger genom mitt jobb, ibland ett par månader i stöten. Jag har sett Inverness och tyckte att vi kunde strunta i det, för vi hade inte så många dagar på oss. Min syster ville dock väldigt gärna se Culloden Battlefield, som ligger ca 10 minuter med bil utanför Inverness. Har man läst Diana Gabaldons historiska romanserie är det här en plats man måste se. Här stod fältslaget som var den slutet för Jakobiternas uppror mot England den 16 april 1746.  

Den här stugan användes av engelsmännen för att ta hand om skadade. Fallna skottar begravdes i massgravar med en sten som talar om vilken klan de tillhörde.  Det finns också en sten som bara har texten "Mixed clans". Platsen har förstås också ett informativt museum som är ett måste för den som inte har läst böckerna. Har man läst böckerna känner man igen sej, de är historiskt välskrivna. Historiens huvudfigur överlever slaget men det finns förstås en sten med hans klans namn, Fraser. Den har man nu hägnat in med snören för så många besökare har lockats dit. Så såg det inte ut när jag besökte denna plats första gången, men det beror kanske på att böckerna nu även blivit en TV serie. 

Fem minuter från Culloden battlefield finns en plats som heter Clava Cairns. Den ska ha inspirerat författaren till att skapa Craig na Dun, en plats där böckernas andra huvudperson (Claire) trampar fel vid en magisk sten och kastas 200 år tillbaka i tiden, från Skottland i slutet av andra världskriget till Skottland där upproret är på väg att starta (1745). Det verkar kanske banalt men böckerna är otroligt fängslande. 

Det har slutat regna och solen är på väg att titta fram. De stora träden ger en mysig känsla när vi går från den ena stencirkeln till den andra.  

Clava cairns har tre stora runda stenrösen som är uppförda under bronsåldern. De har en öppning åt sydväst, för att träffas av solljuset när solen går ner på vintern, och i mitten finns en gravkammare. Det finns också flera stencirklar med betydligt färre stenar och enstaka stora block. 

Kanske var det just den här stenen som inspirerade författaren att skapa den magiska stenen i sina böcker. Min sytser ville i alla fall se denna plats och jag förstod varför, jag har ju själv varit här och kört runt för mer än 20 år sedan. Jag förvånas över att jag hittade till detta ställe före Google maps, för vi är ute på riktigt små vägar. Hit har uppenbarligen inte några stora horder av turister hittat ännu och det är gratis (även parkeringen).

När vi var klara vid Clava Cairns och skulle köra tillbaka på den smala vägen fick jag en ingivelse vid den första korsningen att svänga åt "fel håll". Efter ca 100 m fick vi syn på denna bro och det fanns t o m en liten privat grusväg som gjorde att man kunde stanna och vända bilen. Efter en snabb koll på Google maps förstod vi att vårt tåg hade passerat denna bro i morse. Nu var vädret plötsligt strålande.

Efter lunch lämnade vi Inverness och körde längs Loch Ness mot Skye. Nessie var inte på humör och slumrade antagligen fridfullt på botten av sin "loch". Vädret hade också svängt till mulet med först lätt sedan mer ihållande regn.

När man kör längs Loch Ness passerar man ett gammalt slott som heter Urquhart castle. Där var det packat med turister och det regnade för mycket. Vi körde vidare för jag visste att strax innan man kör över till ön Skye passerar man ett annat slott, Eilean Donan castle. Vi nöjde oss med att titta på håll i regnet. Skottarna tar både en rejäl inträdesavgift och parkeringsavgift på den här typen av platser. Det kunde jag inte minnas från mina tidigare irrfärder, men det var ju ett tag sedan...Det är också fortfarande tvåfilig väg (en i vardera riktningen) och turistbussar kan ta sej fram här. 

Framme på Skye checkade vi in på ett mysigt B&B i  Broadford och promenerade iväg för att äta middag. Det fanns två restauranger varav Claymore, som serverade fisk och skaldjur, var den som hade den mest frestande menyn. Det var fullsatt och man fick vänta i baren om man ville ha ett bord. Vi fick ett ganska snart och bland havets läckerheter på menyn var jag den mest vågade som beställde pilgrimsmusslor med "black pudding" och en typ av grön tång (som ligger på salladen). Det visade sej passa alldeles utmärkt ihop.  

Det regnade inte då vi promenerade tillbaka efter middagen men det såg aningen hotfullt ut åt ena hållet och ganska hoppfullt åt det andra.

Det var inte direkt varmt men vindstilla och ganska behagligt. Jag fick syn på killen som fått för sej att ta ett kvällsdopp och det syntes tydligt att det var stenigt där han var på väg att gå i. Kallt var det antagligen också för jag hann precis ta en bild innan han ändrade sej och vände. 

Hälsningar Lena