Praktejder vid Västkusten

Jag har länge velat få bilder på Praktejder. Det vanligaste sättet att få se Praktejder är att följa Ejdersträcket utmed dom svenska kusterna under våren. I Ejderflockarna kan ibland en Praktejder finnas med. För mig är det ett antal timmars bilresa till kusten så att göra på detta sätt har känts för chansartat så det har inte blivit av.

I början på April 2018 hittades en rastande Praktejder utanför Gubbanäsan vid Varberg. Jag reagerade inte först på detta då dom bara brukar stanna till någon dag för att sedan flyga vidare, men när det gått fem dagar och Praktejdern fortfarande var kvar så blev jag intresserad. Rapporteringar visade att den brukade födosöka regelbundet bara ett hundratal meter från land så det fanns en möjlighet att få bra bilder. Jag bestämde mig då för att åka dit. 

Jag åkte en kylig men solig morgon. När jag kom fram så var det ingen av skådarna på plats som hade koll på vart den var så jag fick spana själv. Efter ett tag så hittade jag den men det var betydligt längre ut än 100 meter. Lyckades ändå ta några bilder där man åtminstone kunde se att det är en Praktejder.

Jag bestämde mig för att hålla fågeln under bevakning och hoppas på att den skulle söker sig närmare land. Det var ostlig vind så jag hittade en klipphylla i lä där jag kunde sitta och njuta av vårsolen och hålla koll på fågeln. Den födosökte ett tag och sedan så vilade den. Efter ett par timmar så började den vakna till och faktiskt dra sig närmare land. Den simmade bakom en klippa så jag förflyttade mig till andra sidan. Den simmade ytterligare lite närmare och plötsligt började den flyga mot stranden i min riktning och jag fick fina flygbilder.

Den lade sig nu såsom andra rapporterat ett hundratal meter från land och började födosöka tillsammans med en stor Ejderflock. Nu var det eftermiddag vilket innebär motljus på Västkusten men jag tog det som en givande fotoutmaning. Dom bilderna blev också bra.

Kunde nöjd åka hem efter en härlig dag på Västkusten.

Hornuggla i dagsljus

I mitten på Mars 2018 åkte jag till Oset i Örebro för att försöka fota Hornuggla. Arten är normalt sett nattaktiv men dom kan födosöka på dagen om det är svårt att få tag på föda. Denna individ var igång redan ett par timmar innan solnedgång, så då fanns det en chans på fina bilder i dagsljus. Eftermiddagen som jag åkte dit var kall, solig och lite blåsig. Jag ställde mig för att få så bra medljus som möjligt. En bonus var att jag också fick vinden i ryggen så om ugglan skulle flyga mot mig, skulle det gå långsammare i motvinden. Då blir det lättare för min kameras autofocus att hänga med.

Eftersom det var soligt så kunde jag ställa kameran på mycket kort slutartid för att minska risken för rörelseoskärpa och då stängde jag även av vibrations reduceringen. Jag kunde också höja bländartalet från 4 till 5.6 för att få så skarpa bilder som möjligt. Förutsättningarna var perfekta. Det enda som fattades var själva ugglan. Under dom tre timmar som jag var där innan solen gick ner var ugglan framme och födosökte vid tre tillfällen och vid en av dessa jaktturer så flög den förbi relativt nära där jag stod och jag fick en serie väldigt fina bilder.

Vitryggig hackspett i Garphyttans nationalpark

Det dök upp en Vitryggig hackspett i Garphyttans nationalpark i slutet på September 2017. De har blivit mycket sällsynta i Sverige och är nära utrotning. Den trivs i skogar med mycket lövträd och död ved. Tyvärr ser det sällan ut så i Sverige idag då det är mest gran och tallskog som odlas.

Jag gjorde flera besök i nationalparken under hösten för att försöka få se den. Trots att det är en ganska liten nationalpark så var det ändå många träd att kolla upp, så jag lyckades inte. Som tur var så verkar den Vitryggiga hackspetten bestämt sig för att stanna så jag gjorde ytterligare ett försök, tillsammans med en kompis, i Februari 2018 när det blivit lite bättre fotoljus på dagen.

Den dagen var det en hel del snö, molnigt och några minusgrader i luften. Vi hann inte så mycket mer än att komma fram till Garphyttan då det kom ett larm. Det var inga problem att hitta till platsen, som beskrevs i larmet, då jag vid det här laget gått runt nästan överallt i nationalparken. Vi hittade Vitryggen födosökandes i en gran i närheten av ett promenadspår. Den var inte speciellt högt upp i trädet och den verkade inte påverkas av att en grupp människor stod under trädet då den bara fortsatte att födosöka.

Jag fick ca 20 minuter på mig att ta bilder innan den drog vidare. Det var en hel del snåriga grenar, i trädet, så det var en utmaning att hitta vinklar där fågeln inte var skymd.ISO talen drog också iväg till bortåt 16000 då jag hade ett objektiv med extender som gav en ljusstyrka på 5.6 men min Nikon D500 imponerade och gav bra bilder ändå.

Fick bra bild där den visar sin vita rygg som egentligen inte är så vit

Den Vitryggade hackspetten verkade ha födosökt en hel del i det trädet där vi hittade den så det var nog ett favoritträd

På en hel del ställen i trädet fanns det djupare hål som förmodligen den Vitryggiga hackspetten hackat ut för att få fram någon godbit

I denna bildserie kan man se hur den Vitryggiga hackspetten skalar av barken på grenen och hackar hål för att hitta föda

Det var med blandade känslor jag åkte hemåt. Det var roligt att få se den och ta bilder på arten. Samtidigt så är det sorgligt att den är nästan utrotad i Sverige. Förmodligen kommer denna hane trumma förgäves efter en hona till våren. Hoppas att pågående naturskyddsarbete, för att rädda arten, blir framgångsrikt.

Häckande Hornuggla

I början av Juli 2017 var jag ute i skymning, i trakterna där jag bor, för att lyssna efter tiggande Hornuggle-ungar. Det tog inte så lång stund för mig att höra dess gälla skrik på avstånd. Jag hörde också ett gläfsande läte som jag gissade kunde komma från en förälder. Jag kunde inte riktigt lokalisera vart dom höll till. Senare på kvällen när jag var hemma så fick jag ett SMS från en kompis som också varit ute och lyssnat. Han hade lyckats hitta dungen där dom tiggande ungarna höll till. Vi bestämde att åka dit i dagsljus för att försöka få se dom. Redan dagen efter åkte vi dit ,gick in i dungen och kunde ganska snabbt hitta tre stora ungar som satt en bit upp i träden och tittade på oss med förvånad blick.

Efter det så åkte jag vid flera tillfällen till dungen för att kanske få se en förälder. Jag gick inte in i dungen ,för att undvika att störa häckningen. Ibland såg man inte ungarna alls förrän dom började tigga när det blev mörkt. Då blev dom mer aktiva och det visade sig att dom kunde flyga mellan träden i dungen.

Ungefär en vecka efter upptäckten av ungarna åkte jag än en gång ut till dungen. I skymmningen  runt 22-tiden så började deras tiggande men då hade dom flyttat sig till en dunge längre bort och de var mer utspridda i olika träd. Jag gick vidare och ställde mig utanför den dungen. Det var en härligt ljus och ljummen kväll och det var alldeles stilla i luften. Medans jag stod där så gick fullmånen upp över en skogsbevuxen ås. Det var bara att stå där och njuta.

Framåt 2230 så hördes plötsligt det gläfsande lätet och jag såg något ljust flaxa till i dungen. Kan det var en förälder tänkte jag och gjorde mig beredd med kameran. Från dungen flög en vuxen Hornuggla parallellt med mig och satte sig i ett träd. Jag hann ta en lång serie bilder när ugglan flög. Det fanns precis tillräckligt med ljus för att min Nikon D500 skulle kunna ta bilder. ISO låg på 51200 så det blev ganska brusiga bilder men ändå helt OK.

Jag satte ihop endel av bilderna från bildserien så man kan följa ugglans flykt tills den flög in och satte sig i trädet.

Nattskärra i skymningen

Gav mig själv fotoutmaningen att ta bilder på flygande Nattskärra. Eftersom dom är nattaktiva så är det en utmaning att hålla nere slutartiden så att det inte blir för mycket rörelseoskärpa i bilderna och minimera ISO-talet så att det inte blir för mycket brus.

Efter flera misslyckade försök under försommaren så gav jag mig ut strax innan midsommar 2017. Nattskärror är vanliga där jag bor så jag behövde inte åka längre än till ett hygge i närheten. När jag kom fram så skulle solen snart gå ner. Jag ställde mig och väntade medans det blev allt mörkare. Klockan närmade sig halv elva så jag började fundera på att åka hem. Då kommer det en Nattskärra ljudlöst flygande.

Den flyger runt mig, flera varv, på nära håll. Jag försöker följa den, med kameran, så gott det går och hoppas att några bilder sitter. Sedan försvinner den lika plötsligt som den kom.

Jag hinner dock knappt hämta andan innan den återvänder och börjar födosöka aktivt på hygget. Under en halvtimme studerar jag hur den flyger över hygget i tvära kast för att fånga insekter. Ibland stannar den upp i luften och börjar ryttla. Förmodligen när den ska nappa åt sig ett byte. Det var en härlig upplevelse i den ljusa sommarnatten. 

När jag kom hem så var det med spänning jag kollad hur bra bilder jag fick och dom blev riktigt hyfsade. Det underlättade att ha hjälp av en Nikon D500 som klarar höga ISO-tal samt Nikons nya lätta och smidiga 300/4 PF. Jag satte bländare till 4 och slutartid till 1/640 för att minimera rörelseoskärpa, då  hamnade ISO-talet på ca 18000. Trots det så blev det inte så farligt brus i bilderna. Delvis beroende på en bra kamera men också för att jag tog bilderna på nära håll.