Rolleiflex och de praktiska tillbehören

Eller ”Die praktischen Ergänzungen” som det heter på originalspråket. Jag har tänkt göra en miniserie om just detta till er som är intresserade av gammal kamerateknik från Franke & Heidecke. Vi pratar Rollei, alltså. Och TLR:er då (Twin Lens Reflex). Inga enögda bastarder =)

Mitt källmaterial är originaldokument från Franke & Heidecke samt den litteratur som jag skaffat under den tid jag ägt mina Rolleiflexar.

Vi börjar lite mjukt med filtren i nästa inlägg. Och eftersom vi befinner oss i pre-photoshoptidsåldern finns det här mycket att tillgå.

Varudeklaration: Nördinlägg

Mellanformataren

En annan Rollei och Super 16

Det har varit hemligt tills nu. I Sergel Fotos dödsryckningar fyndade jag en Rollei till. Jag väntade på att Rajje skulle hitta något så jag fördrev tiden med att botanisera i kameraskåpen. Jag hittade en Rollei 16. Nej förresten, jag hittade två. Men det var bara en som fungerade. Rajje påstod att den skulle ha 110-film och det går ju att få tag på så jag köpte den. Jag fick några testkasetter på köpet.

Väl hemma kunde jag konstatera att 110-film inte funkade i den och vid en snabb research på nätet fann jag att den ska ha en sedan länge avsomnad film, Super 16. Jaha, då kan den inte ingå i Nyårslöftet då. Men för ett tag sedan hittade jag en oexponerad Super 16-film på ebay som jag vann och i veckan damp den ner i brevlådan. Negativ färg med bäst-före-datum mars 1981. Så nu våndas jag över om jag ska använda detta museiföremål eller inte. Ladda kameran och se vad det blir. En så gammal färgfilm lär det inte bli bra bilder av.

Film går faktiskt ännu att köpa i metervara då denna film är 16 mm och enkelperforerad. En film för rörliga filmer i filmkameror (den andra sorten). Men jag har ju bara en kassett. Och om kassetten går att återanvända är jag ännu inte säker på. Kanske går det att ladda en filmstump löst i kameran i mörker och att sedan ta ur den i mörker också. Men jag lär inte ta slut på 30 m film på många år i den här kameran...

Spana in bajonetten. Det fanns tillbehör till den också. Försättslinser t ex.

Körkort med Rolleicord IV

Eftersom jag har en fotointresserad pappa så var det naturligt att körkortsfotot skulle tas av honom. Han riggade upp en vit bakgrund och en stol. Hemgjorda lampor arrangerades för lämpligt ljus och sedan sköt han upp en rulle. Troligtvis Tri-X. Ur denna serie valde jag då som nu den bild som skulle pryda mitt första körkort. I oktober blev det klart men eftersom jag inte hade en egen bil lånade jag mina föräldrars Ford Anglia -58. Mamma hade köpt den av en god vän för 50 kr och pappa spenderade åtskilligt med tid på att få den i ordning. Svart var den och med röda galonsäten. Vindrutetorkarna var vacuumdrivna och fick bra fart om man lättade på gasen lite. Här är en bild på Anglian. Det står EGR på den men EGR var inte uppfunnet då så vid tiden för detta foto var det bara en meningslös akronym. Mitt körkortsfoto från 1972 blir alltså mars månads profilfoto.



Bilden är tagen med pappas Practika IV några år senare. Sannolikt på Ektachrome 200.

Jag hade tänkt skanna in mitt första körkort också men jag kan inte hitta det, trots ivriga efterforskningar. De senare finns bevarade men det första är tillfälligt ur sikte.

PS

Till höger skymtar baken på en Ford Taunus 12M Coupé -65. Mina föräldrars nästa glidare. Också den med röda galonsäten.

Kina - en vintersaga

Det går inte att ta fel. Nånting är på G. Plusgrader, blöt snö, rinnande vatten, en solglimt, kvittrande muntergökar. Ryssarna har rätt om det där med vårens ankomst den 1 mars. Det har inget med vädret att göra. Det är bara en fråga om jämlikhet mellan årstiderna, de får tre månader var. Så  imorgon börjar den. Men jag tjyvstartade i Kina idag.

En del vill ha lite spänning i livet.

Andra håller sig till de säkra stråken.

Konsten och verkligheten är inte i fas med varann. Hos en är det sommar, den andre har vinter.

Analogbilderna närmar sig bakifrån med stora steg så jag ryckte lite idag och tog bara med en digitalkamera.

Olympus på rundsmörjning

Ni som följer min blogg och har gott minne kommer säkert ihåg min gatufotosession i somras som kom av sig när kameran strejkade utan att jag noterade det. Några månader efter det debaclet verkade kameran ha repat sig, men nej. Den var verkligen trasig i slutaren. Nu tycker jag att min Olympus 35 RD är en väldigt trevlig kamera så jag tog den till Werner på LP Foto för översyn. Precis som när man tar bilen till verkstaden ibland. Jodå, Werner kände till problemet med dessa Olympusar och det skulle gå att fixa. Igår hämtade jag den och nu sitter det en film* i den igen. Det känns som om vårluft har kommit in i lungorna igen =)

"gatufotografen"

*