Objektivbyte på en gammal Nettar

Om att uppgradera till antireflexbehandling på en Nettar 515.

Jag är barnsligt förtjust i mina Nettarer. Men den minsta (och förmodligen äldsta) hade ingen antireflexbehandling. När jag tidigare kört film i den syns det tydligt att objektivet inte varit så bra. Det var nog inte bara antireflexbehandlingen men jag skyller på det. En klubbkompis sålde en reservdels-Nettar av senare 50-talsmodell med likadant objektiv som min äldre Nettar 515, 1:4,5/75 mm. Här om veckan bytte jag och flyttade helt sonika den antireflexbehandlade nyare Anastigmatens frontlins till den äldre kameran. Och nu satte jag nyss in en Acros 100. Det är ju sommar men också för att den snabbaste tiden på kameran är 1/125-del. Det är liksom ingen idé att sätta i en snabbare film.

Nettar 515 från ca 1950. Bildformat 6x4,5 cm.

Och bonusen med den här gamla bälgkameran är att den går att fälla ihop och får plats i jackfickan. Lätt att ta med m a o.

Eders Hängivne

PS
Fungerar f ö mycket bra, som de här modellerna ofta gör.

Nu kör vi så det skvätter

Om premiär i nya mörkrummet

Det är körklart i nya mörkrummet och jag har redan gjort en del kopior. Jag gav mina äldsta barnbarn var sin point-and-shot-kamera med svartvit film så jag har kopierat de bästa bilderna från dessa rullar i hopp om att känslan av att se sina egna bilder på papper ska inspirera dem att fortsätta knäppa bilder ur deras liv.

Mörkrummet är naturligtvis inte helt klart. Lite trimning här och där samt nödvändiga kompletteringar. Vi kan nu köra alla filmformat från småbild till storformat 4x5". Fyra förstoringsapparater, en rejäl våtbänk med skölj och flera torkmöjligheter.

I ljusrummet ska vi ha den ljusa verksamheten och möjlighet till en paus i arbetet. Det här rummet är inte riktigt färdigt.

Förmodligen ordnar vi en liten sittgrupp där man kan ta igen sig med en fika eller samtala om arbetet i mörkrummet.

Eders Hängivne

Det enkla är skönast

Hur svårt kan det va?

Jag förvånas över en del kommentarer om nya kameror; som att de saknar en massa reglage. Men när jag ser kameran så verkar den redan vara överbefolkad med instrument och reglage som en flygplanscockpit. Varför blev det så? Och varför vill man ha mer av eländet. Det krävs ju nästan en körkortsutbildning innan man tar bilder med den. SUCK.

Det här räcker. Nästan point and shoot.

Det kräver förstås lite mer kunnande om fotografins samband men lämnar också mer tid vid själva fotograferingen åt att skapa bilden.

För mig är det mest så att om jag måste fippla med en massa inställningar så har motivet hunnit försvinna. Jag  gillar det enkla.

Eders Hängivne

PS
Jag menar allvar om det enkla. Men i övrigt är det mest på skoj.

PPS
Jag har några ännu enklare kameror också. Men de kräver för mycket av mig!

Laddad för färg

Som färgmästaren

Det är förstås bara en tillfällighet att William och jag har ett likadant ekipage. Nu har jag laddat den med Fuji Superia X-tra 400 och satt på windern och Voigtländer 28/1,9. 

Och här är William i aktion redan.

https://www.youtube.com/watch?v=gGR6_H-G17c

Och här är lite av hans bilder

https://www.google.se/search?q=william+eggleston&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjGr4_H99HgAhWil4sKHRnDCWYQ_AUIDigB&biw=1646&bih=1047

Och här är en del av mina

https://meldert.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=383400

Eders Hängivne

PS
Jag har en nyare winder på nu. Den på bilden blev det nåt fel på. Leican är inte så tyst längre =)

Kameran ljuger alltid

Eller är det fotografen?

Det händer inte så sällan när jag är ute och luftar någon av mina veterankameror att jag får höra;"Men titta där! En hederlig gammal kamera!" Vid ett tillfälle svarade jag; "Nädå, den ljuger lika bra som en ny". För att belysa detta ska jag visa en bild som riktigt blåljuger.

Jag åkte tåg. På väg hem till Stockholm. Tåget stannade i Karlstad. Vi fick meddelandet att ett annat tåg från Oslo hade gått sönder och dess passagerare skulle flyttas till vårt tåg som redan var fullt. Hur tänkte SJ där? Bilden andas den fridfullhet som normalt råder t o m i Karlstad. Ty Karlstad ligger ju på landsbygden i en Stockholmares ögon. Och där är det fridfullt.

Eftersom den här operationen skulle ta en stund gick jag ut på perrongen för att få lite frisk luft och jag tog den gamla "hederliga" Rolleiflexen med mig. Med ryggen mot kaoset bakom mig riktade jag kameran västerut där regionaltågen brukar komma och gå. Kav lugnt, om man får använda sjötermer i järnvägssammanhang. Så jag tog en bild på lugnet. En stillbild förmedlar inga ljud så kaoset bakom ryggen märker du inte.

Nu är frågan: Är det kameran som ljuger eller fotografen? Vem är hederlig? Vem är ohederlig?

Jag hävdar att:

• kameran är en objektiv och uppriktig betraktare som visar det som ryms inom den ram som fotografen väljer. Så hederligt det någonsin kan bli.
• fotografen är lögnaren som väljer att inte visa allt som finns utanför ramen. Och hur skulle det i så fall gå till? Inte ens fotografens öga kan uppfatta allt.

Eders Lögnaktige

PS
Som alltid, aldrig på fullt allvar.

PPS
Och hur hederliga var SJ egentligen?