det är mycket nu

det är mycket just nu.

mest roliga saker. lite dryga grejer med dygnsrytm och sömn också. men allra mest är det roliga saker.

jag är en sån som ägnar mig åt att efter bästa förmåga manifestera mitt liv såsom jag vill ha det. just nu innebär det att bygga upp ett liv omkring mitt fotograferande - så att jag så småningom ska kunna åtminstone delvis försörja mig på det.

för ögonblicket är det några saker jag växlar mellan att göra aktivt;

• skriver kursmaterial till kommande kursen i porträttfotografi (abf västerås)
• finputsar onlinekursen i bildseende/bildkomposition
• funderar och pillar med kommande medlemsfunktion på min hemsida (jag har tidigare tänkt använda patreon, men har ombestämt mig)

de här bilderna fotograferade jag natten tills idag. jag har haft såna här konstnärsmodeller i omgångar - senast jag gjorde mig av med ett par, var för runt 1½ - 2 år sen när jag döstädade hemma efter mina cellgiftsbehandlingar. de här två köpte jag nyligen in, enbart för att kunna göra exempelbilder till porträttkursen. det gäller både ljus och posering.

de är ju så vansinnigt praktiska, eftersom man kan vrida och bända dem nästan som man vill, och de säger inte emot. det gör det väldigt enkelt att göra lite kul grejer bara för att visa. jag tror att när vädret blir bättre, så ska jag nog ta med mig dem och fotografera dem utomhus. det går ju liksom att uttrycka så oerhört mycket med dem - det behövs liksom inte en människa för att uttrycka mänskliga känslor.

men för att återgå till det där med manifestationer, hur man vill leva sitt liv, osv. jag har ju ett antal idéer som ska omsättas i verklighet. fotokurserna är en sådan del. fotogalleri-idén är en annan. den kommer nog att ta längst tid att göra verklighet av, skulle jag tippa på.

jag har i alla fall bestämt mig för att jag och fotografi ska vara bästisar i resten av mitt liv. jag vill ägna mig åt fotografi på en ganska hög nivå, men inte genom att fotografera mot betalning. och det är däri mitt manifesterande ligger; att skapa ett liv fyllt av fotografi på ett sätt som funkar för mig, och som genererar pengar så att jag kan betala allt det där som man behöver betala för att ha ett hyfsat vettigt liv.

det måste helt enkelt bli så, det finns inga alternativ. för mig som har andliga övertygelser, så är det detta jag är född till att göra. så enkelt är det bara.

.. och som en liten knorr på slutet bjuder jag på en bild på en av mina prydnadselefanter (jag och pappa började samla när jag var barn, och när han dog tog jag över hela hans samling).

min pappa, kråkan

det här är min pappa.

eller, såhär. låt mig berätta en historia om varför jag säger att det här är min pappa. bilden visar ju en fågel, så uppenbarligen kan det inte vara en människoman.

...

precis exakt idag, till och med på ett ungefär på klockslaget (ett par timmar senare), upphörde min pappa att leva. han hade, som så många andra på både hans och mammas sida, cancer. hans bortgång var väntad sen ganska läge, men det förtar ju inte sorgen. i och med hans död blev jag dessutom föräldralös.

jag och mina föräldrar har alltid haft mycket komplicerade relationer. främst jag och min mamma, som är död och begraven (tack och lov) sedan 24 år tillbaka (om jag inte räknat fel). men pappa var inte heller lätt att ha som förälder, även om vi utöver alla våra konflikter, också har stått varandra väldigt nära.

några månader senare tog jag med mig min dåvarande hund ner till kopparlunden för att fotografera lite. jag har varit där ofta och mycket genom årens lopp, men den här gången blev det lite annorlunda.

vi gick till baksidan av en rejält stor byggnad, där jag bland annat tog några bilder på min hund. när jag satte mig ner för att ta en rökpaus, dök det upp en - svartvit kråka (tror att de egentligen heter nåt annat, men för mig är det svartvita kråkor). den satte sig på taket på en bil bara några meter ifrån oss, och var väldigt nyfiken på oss. den hoppade ner på marken och cirklade runt oss på bara ett par meters avstånd. social var den också, och pratade glatt på.

min hund blev naturligtvis oerhört intresserad av den här fågeln och hade nog kunnat tänka sig att leka jaga-fågel med den, men tursamt nog fick hon inte det för mig.

...

till saken hör att min pappa alltid, så länge jag kan minnas, har målat svartvita kråkor i akvarell. alltid. ända sen jag var ganska litet barn minns jag att han pratat om sina kråkor. han har ställt ut dem en del också, mest i sala silvergruva och på galleri linné i uppsala (om jag inte minns helt fel). hans akvareller är gjorda i just akvarell och bläck, är rätt humoristiska med nån liten träffande mening skriven på. tror att han sålde en del, faktiskt.

så.

här sitter vi alltså, jag och min hund, och så dyker det upp en svartvit kråka som är överdrivet och ovanligt social.

en annan sak som också är relevant är att jag har andliga övertygelser som bland annat innebär att ingenting faktiskt dör. energi upphör aldrig, den bara ändrar form.

alltså.

låt mig introducera min pappa, kråkan.

medan han levde var han min totala motsats när det gäller liv och död. han trodde att när man dör är man helt borta. då blir det svart och inget mer händer. jag tror ju inte alls så.

så för mig var det här min pappa som kom på besök. han valde att närma sig i en form han visste att jag skulle känna igen. kråkan. han visste nog inte att jag skulle ha känt igen honom oavsett vilken form han hade. det har inte så mycket med utseendet/formen att göra, utan med känslan.

så medan de här bilderna kanske inte är några mästerverk, så kommer de alltid att ha betydelse och vara viktiga för mig. särskilt på årsdagen efter hans död. han var ingen lätt pappa att ha, men han var en fantastisk man och människa. jag saknar honom fortfarande.

edward och ebba

för den som följt bloggen iaf ett litet tag, torde det inte vara någon större överraskning att jag attraheras av det mesta som har det visuella uttrycket av framför allt 1800-talets gotiska litteratur. jag gillar det där med melankoli, förtvivlan, längtan, virrvarr i tankar, mentalt kaos, förgänglighet osv.

det torde alltså inte heller vara någon större överraskning att jag delar mitt liv med flertalet kranier efter (vad jag gissar) älg, rådjur och, tror jag, en ko. jag har inte hittat något av nämnda kranier själv, utan har fått dem från vänner som hittat och genast tänkt på mig.

här ovanför har vi edward. han är den som flyttade hem till mig först av allihop. han sitter och ägnar sin tid åt att filosofera högst upp på en av mina bokhyllor. en snygg, hög hatt har han på sig också - det är bara monokeln som saknas, men jag har ingen sån, så han får klara sig utan. han gör sig otroligt bra på bild, den käre edward.

egentligen tror jag att edward var en hona i sitt föregående liv. men så fort jag såg honom, så var han en edward för mig, och så fick det bli. han kanske är en trans-älg - det vet man aldrig.

samma sak gäller ebba. hon var nog en hane i sitt förra liv, men det verkligen stod ebba i pannan på henne, och vem är jag att säga nej när det är så uppenbart?

på det stora hela lever de ett lugnt liv hemma hos mig, edward och ebba. men ibland händer det att jag villhöver fotografera dem. de har stått modell många gånger här hemma. tror att de kanske tycker det är lite tröttsamt, men det är så det är när man umgås med mig. då får man lov att modella, vare sig man vill eller ej.

jag vet inte riktigt varför jag blev så oerhört nöjd den här gången. det kanske beror på hur jag fotograferar, den här gången. förr har jag inte haft samma lampor, det kanske beror på det. men jag känner mig lite löjligt nöjd med de här bilderna, faktiskt. jag kommer definitivt att göra om det - vilket är kul, för då kan jag variera mellan fiolen och dessa två.

alltså. det här är så jävla kul. jag hade ett stort flin över hela ansiktet som liksom inte ville ge sig, när jag höll på. att redigera bilderna är ju också sjukt kul. jag kommer förmodligen att ge dem lite extra kärlek någon dag, bara för att det är kul att göra nåt mer med dem.

några av de här skulle jag kunna tänka mig att ha på min vägg.

det är liksom vare sig jobbigt eller svårt att göra sånt man tycker är såhär kul.

mer fotografi åt mig, helt enkelt! massor och massivt! jag har alldeles, alldeles för roligt för att låta bli! <3

första bilderna med nytt batteri

jag blev tipsad om att kolla upp det här med batteri till kameran innan jag gjorde något annat. eftersom jag ibland kan vara lite småimpulsiv och otålig, beställde jag ett batteri och struntade i det där med att ringa. :D jag tänkte att det får bära eller brista, helt enkelt.

och det bar.

jag beställde ena dagen och fick hem batteriet dagen efter. givetvis stoppade jag det direkt i kameran för att se, och tro på fan - det funkade

så - till min stora glädje, har jag en fungerande kamera igen. tacksamheten är enorm, skall erkännas.

till dig som tipsade, och dessutom länkade till batteriet i fråga - TACK! jag kan inte med ord uttrycka hur tacksam jag är.

med det sagt - nu har jag testat, och allt funkar som det ska.

tja, förutom skärpan, förstås. det är ett stort, fläskigt #facepalm på det. jag har mitt stativ, men nu har jag i stället problemet att jag ser lite halvtaskigt, och även om det uppenbarligen finns lampor i mitt vardagsrum där jag gör det här, så är det fortfarande rätt taskigt ljus. jag SER fan inte skärpan i sökaren. :o

det problemet kommer förhoppningsvis att lösas om en vecka när jag hämtar mina nya glasögon. fast jag är osäker på om det verkligen kommer att funka inomhus. jag har avståndskorrigering på glasögonen, men inomhus är det liksom inga direkta avstånd. äsch, vi får se, helt enkelt. jag får göra det bästa jag kan så länge.

men för att övergå till något roligare - bilderna.

det är mycket man glömmer när man inte har fotograferat aktivt på många år. till exempel hur roligt det är att bygga ihop en liten "studio" med hjälp av de lampor man har, och ett gammalt lakan. det vore SÅ kul att ha en riktig studio igen, men det kommer inte att hända just precis nu. alltså tager man vad man haver.

jag tror inte att det är nån nyhet att jag gillar tighta kompositioner. jag exkluderar mer än jag inkluderar. jag tror att det kanske inte passar eller funkar för alla, men för mig fungerar det alldeles utmärkt. jag är ju å andra sidan mindre bra på större utsnitt. :D

när jag var yngre var ordet "proffs" förknippat med att jobba som fotograf, och att vara duktig på det.

idag har det en annan innebörd för mig. man kan jobba med fotografi, men det innebär inte att man automatiskt är en duktig fotograf. att vara en skicklig och passionerad fotograf betyder inte heller att man kan/vill jobba som fotograf.

numer vill jag gärna undvika ordet proffs. mest för att det ligger så mycket värderingar i det ordet (som så många andra ord och uttryck). men också för att jag inte ser mig som "färdig". jag testar och utforskar mest hela tiden. funkar det om jag gör si eller så? hur blir det om jag gör så? vad händer om jag gör på det där sättet?

ofta blir det bra, men långt ifrån alltid.

så är det med de här bilderna. jag testar. det är nog runt 10 - 12 år sen jag senast fotograferade sk studiobilder hemma med hjälp av lampor, senast. alltså måste jag testa för att se om jag kommer ihåg hur man gör, och om jag fortfarande kan.

bortsett från ovan nämnda skärpa, får jag nog erkänna att det faktiskt fortfarande sitter.

och det är så SJUKT jävla kul!!! jag hade glömt hur kul det är att göra sånt här - på riktigt. så går det när man trycker bort det som är ens största passion för att man tror att man måste, och sen väcker upp den igen. då kommer det drösvis med trevliga insikter och känslor i kroppen.

jag har ingen aning om vad jag ska göra med de här bilderna när jag känner mig färdigfotograferad på just den här fiolen. men jag kommer nog på nåt kul. en av mina bästa vänner tyckte att de tre bilder jag visade häromdagen var superromantiska, så det kanske går att göra något kul åt det hållet.

den som lever får se, helt enkelt. under tiden tänker jag roa mig med att fortsätta fotografera, och dessutom ha sådär kul med photoshop - om och om igen, faktiskt. jag misstänker att ni kommer att få se alternativa versioner av de här bilderna om nån dag eller så. :)

photoshop rockar!

så gör även diverse tillbehör till photoshop. jag blev åter-inspirerad av affe, faktiskt, att börja använda gamla penslar som legat och samlat damm i nån bortglömd mapp på min dator. det var många år sen jag använde dem - laddade till och med hem några nya.

och fy tusan, vad kul det är.

eftersom det här är lite av poängen med de här fiolbilderna jag började fotografera (kamerahaveriet), så tänkte jag att jag skulle sätta mig och bara testa lite. se hur det kan se ut, hur det kan bli. texten är ju namnet på projektet, fast på engelska.

det är runt 15 år sen jag höll på med det här senast. jag hade glömt vilken ENORM skillnad det blir på ett fotografi med och utan bildredigering av det här slaget. det är ju nästan löjligt, hur olika det ser ut och vilka skilda intryck man får som betraktare. om ni har tittat i gårdagens inlägg - inte det om kamera + batteri, utan med de här bilderna i färg, så ser ni vad jag menar. det går ju liksom inte att jämföra.

jag har redan skrivit en del om vart mitt bildspråk och motivval kommer ifrån (har ni inte läst får ni scrolla i bloggen - det är rätt många inlägg mellan då och nu). hela det här lilla projektet anspelar rätt mycket på det gotiska uttrycket som ryms inom den groteska konsten. bara titeln i sig - när musiken tystnat - går att tolka på alla möjliga sätt. melankoli, sorg, förgänglighet, ekon av det som var, tomhet, att bli lämnad kvar, ensamhet, osv i all oändlighet. bilderna i sig, de få jag fotograferat än så länge, ger iaf mig ungefär samma känsla. och jag tror att oavsett hur jag presenterar dem, så är det inte alls omöjligt att tolka dem på det sättet.

sen fattar ju jag också att alla inte tolkar dem på samma sätt. :D

men det är så jag tänker när jag tänker på projektet och bilderna, när jag planerar och sedan sitter vid photoshop.

och om det är nån som undrar, så tycker jag att det här är helt hysteriskt, fantastiskt jävla askul. :)

...

över till skvaller - fotokursskvaller, faktiskt!

jag är i princip helt klar med hela konceptet. kursen är färdigskriven, jag har ägnat en hel del tid åt att brottas med det tekniska och praktiska omkring kursen. jag använder wordpress (bloggplattform), och till det använder jag ett sk tillägg som hanterar själva kursdelen. i gratisversionen kan man inte sätta startdatum på kursen, utan den som vill gå kursen betalar och får omedelbar tillgång. av det skälet har jag delat upp kursen i två delar, varav den ena är valfri.

själva kursmaterialet/teorin är en del. den kostar minst, eftersom materialet är färdigskrivet och jag inte behöver engagera mig i det om jag inte har lust.

det som kostar mer (men är värt det) är den personliga responsen från min sida. vill man gå kursen rekommenderar jag att köpa till den personliga responsen, eftersom det kommer att ge en större skjuts framåt i fotograferandet, än att göra alla uppgifter helt på egen hand. det som kostar är - min tid. jag lägger ner rätt mycket tid på att ge respons, svara på frågor, komma med allmänna tips, råd - och kommunicera i största allmänhet, till mina kursdeltagare. hur mycket jag än gillar det, vill jag inte göra det gratis.

just nu har jag några testanvändare som ska läsa igenom kursmaterialet, och det kan nog tänkas ta en eller ett par veckor. men så fort de är klara kommer jag att släppa kursen för registrering. om du registrerar dig - tänk på att du får omedelbar tillgång, och har tio veckor på dig att ta dig igenom hela kursen.

det kommer att vara värt det. :)

http://eye-c.se