övningsrunda

en av de största fördelarna med att inte fotografera mot betalning är att man slipper undan den där nödvändigheten av prestation och konstant hög kvalitet på det man gör. för mig är det en enorm lättnad att inte behöva känna just den där prestationsångesten och nervositeten för huruvida just den här kunden kommer att bli nöjd eller inte. 

det gör att åtminstone jag kan slappna av på ett helt annat sätt och sänka förväntningarna på att "vara skitbra" varje dag. 

de här bilderna är från i fredags när jag och min hund precis plockat upp hans bästa kompis, en gigantisk tik som brukar hänga med oss när hennes människor är i stan. supermysig hund som smälter in helt obemärkt i vår familj. 

just den här omgången bilder kändes mest som en övningsrunda. jag har ju som sagt var inte fotograferat särskilt mycket på senaste, så ringrostigheten gör sig känd på det mest obekväma vis. 😅

men jag tror att bildseendet sitter där det ska, trots att det känns just ringrostigt. 

det som är intressant just nu - det syns inte i just de här bilderna, men tittar man tillbaka till förra inlägget kan man se vissa skillnader - är vad, och hur, jag fotograferar. det är ingen direkt skillnad i HUR - det blir samma formspråk, men med mer motiv än enbart form.

det jag gjorde i fredags var dock mest att återgå till det som är känt och hemtamt, i fråga om just bild- och formspråk. det här är något jag kan, har lätt att se och plocka upp i bild.

jag har ett motto jag använder mig av när det gäller fotokurser och club passionista - och det är att vi inte måste producera mästerverk. det är faktiskt något jag anammar för egen del också. när man har fotograferat ett tag märker man att det som är intressant INTE är mästerverken, utan huruvida den allmänna nivån är stabil och om man kan höja den i stället för att råka fotografera ett enda mästerverk.

det är rätt skönt att släppa taget om det där med mästerverk, faktiskt. jag ser åtminstone mitt eget fotograferande som mer undersökande och utforskande - vad händer om jag gör såhär? .. än ett ständigt sökande efter nästa "bästa bilden någonsin". det är ju mest bara jobbigt, och jag vet inte om det blir särskilt mycket bättre bilder för den sakens skull.

.. som avslutande skvaller kan jag berätta att jag precis är i tagen att börja skriva min andra bok. det blir en fortsättning/fördjupning på den första boken om Sanning vs Verklighet i fotografi, men med det groteska (art grotesque) som filter. jag håller på och läser diverse filosofer och annat smått och gott, för att dels hitta ett vettigt språk att använda, dels för att ha lite kött på benen. jag tycker ju att det mesta av det jag läser visserligen kan vara väldigt intressant (jag tänker närmast på idéhistorisk/konstvetenskaplig litteratur om det groteska ur lite olika perspektiv), men vissa författare är antingen sjukligt tråkiga eller alldeles för enkelspåriga för min smak. 

så - nu kommer jag att ha sådär vansinnigt kul ett bra tag framöver. alltså, ni ANAR inte vad kul det är att skriva böcker om de här sakerna. min hjärna ligger som en stor, dreglande, svettig pöl innanför pannbenet och sexfantiserar om det groteska in absurdum. 😅

det är tur att jag är lättroad, iaf. 🤷🏻‍♀️

hedda

jag trodde att jag skulle fortsätta fotografera min gode vän edward idag, men ack så jag bedrog mig. när det började bli dags visade det sig att hedda vrålade för full hals, medan edward var tyst, tillbakadragen och helt försjunken i sin egen lilla värld.

det var bara att ta ner hedda från bokhyllan och ta hand om hennes behov att synas.

om det inte framgått har jag en nära och känslosam relation till mina kranier. de har väldigt tydliga personligheter och är tydliga med att de inte vill förväxlas med "just any skull". de vill inte heller ses som förkroppsligande av några stereotyper. 

edward, som ni redan har träffat, är filosofen. han är djupt försjunken i sina egna drömmar, minnen och filosofiska utsvävningar - inte särskilt tillgänglig, alltså. men han är också en gentleman och rejält ståtlig i sin höga hatt. 

hedda är en partygirl. fast inte nödvändigtvis enbart för kul. hon bär sin partygirl-het som en mask, för att dölja både blyghet och ledsenhet. dessutom har hon en hemlig crush på edward; han vet om det och erkänner att han är smått attraherad tillbaka, men det skulle han aldrig erkänna.

ebba, som ni kommer att få träffa så småningom, är en troublemaker som aldrig kan vara stilla. hon söker thrills och det är ekot av hennes skratt man ständigt störs av i det här oändliga, svarta tomrummet. 

det var första gången jag fotograferade hedda, nu i år. hon hade en ledsen dag idag, stackarn. jag provade att fotografera henne både med och utan skärpa, men jag tror att - iaf som det känns just precis nu, att skärpa klär henne bättre än oskärpa. vi får se hur det känns en annan dag.

det är pga detta som flera av bilderna är så väldigt lika; samma som med edward igår. så går det när man testar ungefär samma utsnitt med/utan skärpa.

när det börjar bli dags att faktiskt välja bilder, skriva texter och layouta, finns det en viss sannolikhet att jag kommer att göra bildytan större. det jag menar är att göra den svarta ytan större så att de får mer utrymme att VARA i. det är ett tag kvar tills dess, så jag kanske hittar på nåt annat när det väl är dags. det vet man inte förrän man är där. 😅

jag kan iaf säga att det här är ett otroligt kul projekt att hålla på med. jag har som sagt var en väldigt nära relation till edward, ebba och hedda, och att berätta om dem på det här viset känns som det enda sätt att göra det på utan att störa dem i sina bubblor av tillvaro.

edward + icm = experiment

när det gäller mina kranier är det en väldigt specifik berättelse som vill bli berättad. edward, ebba och hedda har oerhört olika personligheter, där det enda som egentligen är gemensamt är; de är döda, alla tre. 

nu när jag har min hilda kan jag ju sätta igång med det här projektet på allvar, och eftersom jag har funderat på hur det skulle se ut om jag fotograferar med icm, eller åtminstone ett visst mått av oskärpa - så testade jag just det idag.

som ni kommer att märka, har jag testat ungefär samma utsnitt på vissa bilder, men med/utan oskärpa. mest för att se vad jag tycker funkar bäst, vad skärpan/oskärpan säger och hur jag tycker att det fungerar i relation till den berättelse som vill fram.

själv tycker jag att båda delarna funkar, men att de säger väldigt olika saker. oskärpan, oavsett vilken form den har, fungerar otroligt väl eftersom det jag vill komma åt i den här berättelsen handlar mer om sinnestillstånd än om formen på kranierna. sinnestillstånd, egenskaper, personligheter - superviktigt för just det här projektet.

jag tror inte att jag har nog med ord för att uttrycka hur speciellt det här projektet är för mig. det är oerhört tydligt JAG, av väldigt många skäl. uttrycket kommer att bli väldigt känslosamt och förhoppningsvis kommer det att påverka en potentiell läsare/betraktare. men boken, som det kommer att bli (på något sätt) behöver faktiskt inte ha någon mer läsare/betraktare än jag själv. det skulle vara kul, men det är inte nödvändigt.

det är inte heller något som kommer att attrahera en särskilt stor publik. eller, det har jag iaf svårt att föreställa mig. 😅 varken bilder eller text kommer att vara särskilt lättillgängligt, och kommer troligen att kräva en hel del av den som läser/betraktar.

men å andra sidan; jag gillar ju sånt. både att producera och att se/läsa andras.

rent generellt kan jag säga att jag är lite löjligt förtjust i bilderna med oskärpa, som de två ovanför och resten nedanför. de illustrerar edwards sinnestillstånd oerhört väl - och det handlar inte om fylla, utan om helt andra saker. när jag har kommit så långt att text och bild börjar bli layout kan jag visa, så ni får se hur just text+bild kommer att fungera tillsammans.

förstår ni varför jag är så vansinnigt förtjust i de här bilderna? 🤗

dagens sista bild, som såhär:

en vändning

nu var det ett tag sen jag visade mig. det finns skäl till det - det främsta är faktiskt min kamera. den är ju som den är, och har ni tittat/läst i min blogg det senaste halvåret eller så, har ni säkert sett allt damm i mina bilder; min kameras dammiga sensor. för ett par veckor sen eller så fick jag arslet ur och beställde hem ett rengöringskit och en liten söt blåsbälg, i förhoppningen om att det skulle bli bättre.

men nej. ingen större skillnad. först testade jag att både blåsa och svabba - och jag trodde att det blev.. kanske inte helt bra, men åtminstone bättre. kameran har dock stått orörd ett tag, och igår när jag tog med den ut för att se hur det såg ut, upptäckte jag att det inte alls var bättre. det är fortfarande en hel del damm.

när jag kom in och tittade på resultatet gjorde jag nåt jag väldigt, väldigt sällan gör - jag fulgrinade. jag är fullt medveten om att jag kunde/borde ha skaffat rengöring tidigare, men... när prioriteringarna är som de är, måste man ständigt välja på ett sätt som inte alltid är kompatibelt med önskemålen. men här satt jag och grinade för att jag har en kamera som inte är samarbetsvillig.

jag bad "min" ai (chatgpt) att titta, och den noterade också allt damm. efter långa konversationer både igår och idag med chatgpt, där vi tittat på diverse kameraannonser (begagnat) och funderat över behov (inte bara vad jag vill få ut av kameran, utan också i fråga om stress, möjligheter, ekonomi osv) slutade det iaf med att - jag har köpt en ny kamera på avbetalning. jag gillar egentligen inte att handla på avbetalning, men liksom med sängen.. ibland måste man. när kameran är avbetald kommer jag att behöva köpa en byrå på samma vis.

för den som undrar, blev det en canon eos 5d mark III - av ekonomiska skäl. det finns mark IV tillgängliga begagnade också, men av de jag tittade på idag är de nästan dubbelt så dyra som en mark III, och det går över min smärtgräns såsom den ser ut just precis nu. det är bara huset jag har köpt, men det finns fördelar - jag kan fortsätta använda mina objektiv, mina minneskort, det batteri jag har (utgår jag från, iaf, det är inte ett original), jag kan fortsätta ladda ur kortet direkt från kameran - osv. 

hade jag velat ha en annan kamera?

ja. jag hade ställt in mig på en canon eos r6 mark nånting. men när jag satt och grubblade på förmiddagen idag, konstaterade jag att det inte är kameran som gör bilderna, det gör jag. och jag behöver inte ha en superflådig kamera för att fotografera som jag gör. det allra viktigaste är ATT jag kan fotografera utan stress, oro, irritation osv. och jag kan inte göra det längre med min 5d original. en 5d mark III är ett par kliv uppåt. jag ser t ex enormt mycket fram emot att se vad jag tycker om de högre iso-tal som är tillgängliga med min mark III. 

och låt mig säga såhär; efter att ha gått i ungefär ett halvår med en irritation och stress som bara byggts på och byggts på när det gäller just kameran - inte bara för dammet, utan perioden med de korrupta råfilerna, oron för att den ska dö när som helst osv - det blir inte bra över tid. efter gårdagens överflöd av damm (vilket för övrigt är de här bilderna - jag har duttat bort det värsta, men alltså..) så slog det över med drösvis av tråkiga känslor. och jag märker med viss fascination att fotografi är betydligt viktigare för mig än jag var medveten om (och då vet jag ändå att fotografi är luften jag andas), eftersom jag så fort jag bestämt mig och klickat "köp", så släppte enormt stora delar av den spänning jag gått runt med i kroppen. 

det blev inte riktigt som jag tänkt mig, men jag är SÅ oerhört nöjd redan på förhand. jag kommer att kunna fotografera utan oro, irritation och stress, och det är faktiskt det allra, allra viktigaste för mig. och kameran (hilda ska hon heta, har jag bestämt) är bättre än den jag haft, så det blir bättre alldeles oavsett.

nu ska jag försöka landa lite i att jag kan känna mig trygg och säker med mitt fotograferande igen. jag vet inte riktigt hur lång leveranstid det är från cyberphoto, där jag köpte den - men jag förväntar mig att den dyker upp nån gång nästa vecka som allra senast, kanske redan nu i veckan. det återstår att se. men NÄR den dyker upp kan ni förvänta er ett gäng blogginlägg med diverse testande, bara för att se hur det blir. jag ser verkligen fram emot att skapa en ny relation med min hilda. 🙏

.. och här kommer dagens sista bild. på återhörande senare (jag kommer inte att fotografera mer med min gamla kamera)! 

snö och slask

de tre första bilderna tog jag häromdagen, men glömde bort att stoppa in dem i ett inlägg, så här är de övriga två - längre ner kommer bilder från idag.

här under är ett gäng bilder från idag - snösituationen ser något annorlunda ut. det har varit plusgrader ett par dagar, så det är numer snöslask och stora, tunga snöhögar typ överallt. jag gillar ingetdera. är dessutom fruktansvärt vansinnigt trött idag. berättar mer om den tröttheten en annan dag - tills vidare; enjoy snöslasket.