sommarromantik, my way

av nån anledning har jag fastnat för att dubbelexponera växtlighet. vet inte riktigt varför jag tycker att det är så fascinerande, just - men det blir lite sommarromantik, på mitt sätt.

bilden ovan är egentligen alldeles för rörig för min smak, men jag gillar den ändå, på nåt sätt. 

och now we're talking. nu börjar det bli kul på riktigt.

en av de bästa sakerna med idag var att det regnar. jag var ute med hunden medan tvättmaskinerna gick, och just då småregnade det på det där sättet att det knappt syns ens på kläderna. men regndropparna låg tunga på framför allt rosor och blad i rabatten på långsidan av huset där jag bor.

det ger ett visst intryck som jag gillar. 

de här sista tre bilderna är mina klara favoriter från idag. de två med rosor är dubbelexponerade ner i en vattenpöl - dock utan ringar på vattnet, den här gången (pga inget regn just precis exakt då). asfalten därunder tränger igenom hyfsat bra och gör att det blir både rått, romantiskt - och vattendropparna gör det lite ledset.

och den sista bilden härunder - det ser helt annorlunda ut än när jag fotograferade, kan jag säga. 😄

jag har gjort en grej

det är lättare för mig att komma mig för att fotografera när temperaturen är lägre, himlen är full med stora, mörkgråa moln, och hjärnan är iaf något mindre inlindad i fetvadd. idag var en sån dag.

jag fick för mig att göra nåt annorlunda idag. det skulle vara otroligt intressant att höra om ni kan se vad jag har gjort, just idag. det är inte nödvändigtvis vad man tror, vid ett första ögonkast. så - hit me, med alla gissningar. jag berättar i kommentarerna senare. 🤗

igår och idag

njut medan ni kan, för det här händer inte ofta. jag tror att jag skriver ganska precis exakt den meningen varje gång jag visar en FÄRGBILD. 😱 det är nästan lite pinsamt att göra det, men alltså.. det här är väl ungefär bland det enda jag tycker kan vara fint med sommaren. just vita och rosa (och vissa lila) blommor på buskar och träd. och just den här bilden blev ju så gullig så jag nästan skäms, bara därför. 😅 herregud, vad tjejjig jag känner mig. 🙈😄😂

det är tur att det inte händer särskilt ofta. för mig, alltså, eftersom jag känner mig så otroligt obekväm med det. 😅

i det här inlägget visar jag bilder från igår och idag. kameran har fått följa med ut flera gånger, i syfte att kanske ta mig ner på stan med hunden, men det inte blir av för att det är för varmt. nån dag fick den följa med två gånger, och trots det kom jag hem helt utan bilder. 

igår och idag följde hilda med ut, och jag kom hem med kanske 15 exponeringar/tillfälle. bättre än inget, men inte några massiva bildskördar. inte heller så många bilder jag egentligen tycker är skitbra. själv är bästa kritikern, har jag hört. 

dessa två är dock klara favoriter. för den som undrar är det skuggan från en sån här ställning som ställs upp som arbetsplats när det ska målas fasad, bytas fönster eller liknande. själva ställningen i sig är skitful, men skuggan desto roligare - iaf igår. 

nedan kommer bilderna från idag. inte heller jättespännande, men trots att jag har konstant hjärndimma pga sommar och pollen, så vill jag ändå försöka hålla seendet igång. även om jag oftast inte har nån som helst plan, eller har svårt att ens SE bilder, så kännst just det viktigt. att hålla seendet igång.

just det här, nedanför, är ju något jag återkommer till gång på gång. det ligger nära hemifrån, är lättillgängligt, det är en rolig miljö att fotografera, och trots att det är en rätt kort sträcka att fotografera på, så känns det som att jag hittar nya bilder där nästan varje gång jag går förbi.

bilden ovan är för övrigt en av mina favoriter från de här två dagarna.

.. och här är dagens sista; en dubbelexponering av några söta blommor ned i en vattenpöl som det regnade i. ringarna efter vattendropparna syns inte lika väl som jag hade hoppats, men jag var faktiskt alldeles för lat för att testa en gång till. 🤦🏻‍♀️

funderingar om bland annat vatten

det blir många bilder idag. alla berör på ett eller annat sätt en gemensam tanke, som i extremt hög utsträckning ligger bakom enormt stora delar av min världsbild.

natur är inte kuliss till människan.

jag är helt bombsäker på att jag tidigare har nämnt olika saker som är betydelsefulla för mig när det gäller just hur jag ser världen, och ett par av dem är shamanism och animism. det innebär i praktiken att världen är full av icke-mänskligt liv. och när jag säger det, menar jag inte bara biologiskt liv, utan besjälat liv. varje träd har ett medvetande, varje sten har detsamma. vatten är ett väsen, vinden likaså. det finns kraft och liv som inte är mänskligt, men från mitt perspektiv har människan som art glömt bort det här. jag vill betona människan som art, när jag säger att vi har en oerhört narcissistisk självbild. jag har väldigt många och långa åsikter om det här som inte alltid är jättetrevliga när det gäller just människan som art.

men.

eftersom jag nu har valt att inte fotografera kommersiellt, kan jag i stället ägna mig åt det som känns sant för mig. och för mig är det av någon anledning viktigt att visa hur min verklighet ser ut. nu kan man tycka att det är knepigt, för jag ser ju världen i färg som de flesta, och ändå visar jag mina bilder i svartvitt. inte heller fotograferar jag platsbeskrivande som många andra gör.

idag tog jag med mig hund och hilda och gick ner till lögarängen här i västerås. ni kommer inte att se en enda bild som visar vart jag är så att nån eventuellt skulle känna igen sig - om man inte är väldigt bekant med träden därnere, förstås. då kanske man känner igen detaljerna.

det som var riktigt intressant idag, utöver själva fotograferandet, var att umgås med vattnet. inte så att jag badade - oh, hell no. 😅 men vi gick ut och satte oss på en brygga som är till för det ändamålet. vi satt där en lång stund, och jag slogs återigen av min fascination för hur en del saker i naturen är helt jävla fantastiska.

som t ex funderade jag på hur mycket kraft som krävs för att flytta ens små mängder luft - för att inte tala om hur mycket som krävs för att flytta vatten. och då är jag helt ointresserad av det vetenskapliga synsättet. det som är viktigt för mig är det besjälade perspektivet. och om man bara provar att själv blåsa på vattenytan i ett vattenglas, så inser man att det krävs en hel del av just kraft, för att ett hav ska storma, eller för att en tsunami ska uppstå. 

den sortens tankar lever jag med mer eller mindre ständigt, i olika varianter, versioner, gällande lite olika saker. 

och det är utifrån det perspektivet en del av mitt fotograferande uppstår. jag vill hitta det besjälade i sånt de allra flesta människor ser som bakgrund till sina egna liv, och samhället i stort. träd. stenar. vatten. natur överlag.

av det skälet är jag också oftast helt ointresserad av VART jag är. jag har inget som helst behov av att visa att jag varit på specifika ställen, för det är inte det jag vill visa. vilket iofs gäller det mesta, inte bara när det gäller min variant av naturbilder. 

det här kan man ju tycka vad man vill om. och vet ni, jag är faktiskt rätt ointresserad av vad andra möjligtvis kan tycka eller tänka om hur jag väljer att fotografera. det är viktigt för mig, jag har förmågan, tiden, och jag behöver inte tjäna pengar på det jag gör. det gör att jag kan fokusera på just det som är viktigt för mig. och i min värld är det en ren lyx.

en liten parentes mitt i, gällande det här med att fotografera vatten. jag tycker att det faktiskt är rätt svårt, om jag ska vara ärlig. iaf om man vill fotografera på det här sättet, med nån slags skärpa och nån slags normal slutartid/exponering.

stora mängder vatten, på det här viset, ser faktiskt rätt märkligt ut om man tittar noga. ytan ser på ett sätt jämn ut, fast ändå inte. ytan får också stora ringar av ljusreflektioner. om man verkligen, verkligen tittar - som om man tittade på ett fotografi fast i verkligheten, ser man också att vattnet på sätt och vis ser lite ut som ett tyg som rör sig. 

.. men när man fotograferar det, blir vattnet nästan skulpturalt. det blir det ju också om/när man fotograferar på superkorta slutartider, men då är det nåt helt annat man vill åt. fotograferat såhär ser det nästan ut som is, ibland. 

så. vatten är knepigt ibland, iaf när jag ska fotografera. jag tycker visserligen att de här bilderna har sina poänger, men jag föredrar nog att fotografera just vatten med icm.

för att återgå till besjälade ting. när man har det som grundläggande mindset, blir en del saker man ser ute, väldigt beklämmande. det ger en viss människosyn som inte alltid är så smickrande - återigen; för människan som art. det finns vettiga individer, men som art.. jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag säger - näh. inte impad.

men för att gå från den ena ytterligheten till den andra, som dessutom är roligare att tänka på och skriva om - det är väldigt roligt att fotografera på det här viset. dels är det njutbart att fotografera på ett sätt som är sant för mig. dels är det oerhört givande att hitta alla dessa små märkliga formationer i träd, stenar osv.

och även om jag erkänner mig mer självkritisk än jag kanske förtjänar, så älskar jag att fotografera såhär. jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis. och det är en sanning som gäller oavsett vad jag har framför kameran. natur, industri, stadsmiljö, whatever det nu är.. this is how i do it. 🙏

.. och här tror jag det får vara slut för idag. 🤗🙏📷✨

att återvända till

i västerås har väderprognosen för dagen varit regn - typ hela dagen. som oftast,  har prognosen förändrats, även under dagen. i stället för konstant regn har det varit längre, hyfsat intensiva regn. strax före lunch bestämde jag mig för att gå ut med hunden lite tidigare, bara för att slippa senare regn. kameran fick åka med, och vi stannade faktiskt till på samma ställe där vi var igår. 

för att inte upprepa mig alltför mycket rörde vi oss mellan flera träd, och senare faktiskt bort därifrån. men till skillnad från igår, blev det idag lite dubbelexponeringar och någon enstaka icm-bild.

de senaste dagarna har jag funderat en hel del på hur jag skulle beskriva mitt eget fotograferande för någon som inte sett mina bilder, eller kanske inte ens känner mig. jag har kommit fram till att det är vansinnigt svårt att faktiskt beskriva på ett vettigt sätt. det är ju inte som att jag fotograferar dokumentärt eller på ett plats-beskrivande vis. inte heller traditionella naturbilder - eller ens traditionella arkitekturbilder, alla gånger. 🤦🏻‍♀️

det jag har landat i är flera saker. den första torde ni ha sett mig skriva om tidigare - att jag ägnar mig åt visuell poesi. det tycker jag fortfarande att jag gör, även om också det är ett uttryck som kanske inte är helt lättgreppat.

det andra jag skulle säga om mitt eget fotograferande är att jag försöker visualisera min inre verklighet på ett sätt som gör det synligt för andra. för min inre verklighet ser INTE ut som min yttre. 😅 sen hur den som betraktar mina fotografier väljer att tolka min inre verklighet - det får stå för betraktaren. 

ett annat sätt att beskriva det på är att säga att mina bilder är vad som händer när min inre värld och yttre verklighet krockar. 

ytterligare ett sätt att prata om mina bilder är att se dem som nån slags portaler. det ligger rätt nära det jag skrivit om förut när det handlar om hur och vad det är jag ser. för er som följt den här bloggen; ni kanske minns att jag berättat om min barndoms fantasier om tomtar och troll, hur och vart de bor osv. jag tror att mitt seende har rört sig en bit bort från det, till just det här med portaler.

när jag säger portaler menar jag inte som i fantasy- eller sci-fi. det jag menar är att jag ser ställen där verkligheten ruckar lite på sig, så att man som betraktare (jag själv inkluderad) kanske kan se något annat mellan vår verklighet och den som finns bortom. det är svårt att sätta ord på, men när verkligheten är bara lite, lite förflyttad uppstår en glipa. den glipan kan vi kanske, om vi har tur, se något annat, okänt, igenom.

det är bland annat därför jag använder mig av både icm och dubbelexponeringar. det är också därför åtminstone jag själv upplever att det inte är i syfte att skapa effekt, utan för att visa något jag själv redan ser. 

oavsett vad man kallar det eller hur man pratar om mina bilder, så är jag själv väldigt bekväm med hur jag ser och fotograferar. annars skulle jag inte fotografera som jag gör. 

och bara som kort bildkommentar: här är två dubbelexponeringar på exakt samma ställe. den ovan är lite småkul på sitt vis, men personligen föredrar jag den undre.

fast fråga inte vad jag har dubbelexponerat in i den här bilden, för det har jag ingen aning om. jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad tusan jag fick för mig skulle kunna funka. 😅

här är vi på väg bort från stället där vi var igår. hittade dessa i en rabatt in mot en villa och kunde inte låta bli. det var alldeles, alldeles för gulligt för sitt eget bästa.

och här är vi hemma igen. jag upptäckte att en växt hade snurrat sig runt staketet som går runt nedgången till cykelförrådet, och kunde inte låta bli här heller. 🤗