övningsrunda

en av de största fördelarna med att inte fotografera mot betalning är att man slipper undan den där nödvändigheten av prestation och konstant hög kvalitet på det man gör. för mig är det en enorm lättnad att inte behöva känna just den där prestationsångesten och nervositeten för huruvida just den här kunden kommer att bli nöjd eller inte. 

det gör att åtminstone jag kan slappna av på ett helt annat sätt och sänka förväntningarna på att "vara skitbra" varje dag. 

de här bilderna är från i fredags när jag och min hund precis plockat upp hans bästa kompis, en gigantisk tik som brukar hänga med oss när hennes människor är i stan. supermysig hund som smälter in helt obemärkt i vår familj. 

just den här omgången bilder kändes mest som en övningsrunda. jag har ju som sagt var inte fotograferat särskilt mycket på senaste, så ringrostigheten gör sig känd på det mest obekväma vis. 😅

men jag tror att bildseendet sitter där det ska, trots att det känns just ringrostigt. 

det som är intressant just nu - det syns inte i just de här bilderna, men tittar man tillbaka till förra inlägget kan man se vissa skillnader - är vad, och hur, jag fotograferar. det är ingen direkt skillnad i HUR - det blir samma formspråk, men med mer motiv än enbart form.

det jag gjorde i fredags var dock mest att återgå till det som är känt och hemtamt, i fråga om just bild- och formspråk. det här är något jag kan, har lätt att se och plocka upp i bild.

jag har ett motto jag använder mig av när det gäller fotokurser och club passionista - och det är att vi inte måste producera mästerverk. det är faktiskt något jag anammar för egen del också. när man har fotograferat ett tag märker man att det som är intressant INTE är mästerverken, utan huruvida den allmänna nivån är stabil och om man kan höja den i stället för att råka fotografera ett enda mästerverk.

det är rätt skönt att släppa taget om det där med mästerverk, faktiskt. jag ser åtminstone mitt eget fotograferande som mer undersökande och utforskande - vad händer om jag gör såhär? .. än ett ständigt sökande efter nästa "bästa bilden någonsin". det är ju mest bara jobbigt, och jag vet inte om det blir särskilt mycket bättre bilder för den sakens skull.

.. som avslutande skvaller kan jag berätta att jag precis är i tagen att börja skriva min andra bok. det blir en fortsättning/fördjupning på den första boken om Sanning vs Verklighet i fotografi, men med det groteska (art grotesque) som filter. jag håller på och läser diverse filosofer och annat smått och gott, för att dels hitta ett vettigt språk att använda, dels för att ha lite kött på benen. jag tycker ju att det mesta av det jag läser visserligen kan vara väldigt intressant (jag tänker närmast på idéhistorisk/konstvetenskaplig litteratur om det groteska ur lite olika perspektiv), men vissa författare är antingen sjukligt tråkiga eller alldeles för enkelspåriga för min smak. 

så - nu kommer jag att ha sådär vansinnigt kul ett bra tag framöver. alltså, ni ANAR inte vad kul det är att skriva böcker om de här sakerna. min hjärna ligger som en stor, dreglande, svettig pöl innanför pannbenet och sexfantiserar om det groteska in absurdum. 😅

det är tur att jag är lättroad, iaf. 🤷🏻‍♀️

jag har...

jag har fyllt år. fyllde jämnt förra veckan. när jag var iväg på födelsedagsfika på stan med en drös vänner, hade jag på mig en stor, flådig klackring jag ärvde efter min pappa när han dog. mitt under kvällen upptäckte jag att stenen som liksom gör hela ringen, hade lossnat och var försvunnen. det känns rätt jobbigt, och jag är glad att han inte vet om det. jag har letat hemma men inte hittat den, och idag fick jag äntligen arslet ur att ta med mig hunden och ta mig ner på stan igen för att få i mina egna fotspår och se om jag hittade den. det gjorde jag dessvärre inte, så nu behöver jag leta ännu mer intensivt här hemma, och dessutom kontakta bussbolaget och se om de har fått in nåt stenliknande som kan höra ihop med min ring.

men.

jag tog också med mig hilda ned på stan. det har varit lite si och så med fotograferandet ett tag, så jag kände mig faktiskt ringrostig. men när jag väl fått upp hilda och börjat LETA (jag brukar aldrig behöva leta, just), så började bilderna visa sig en efter en, allt eftersom.

under tiden vi var på stan kände jag mig inte ett dugg imponerad av mig själv, men när vi väl kommit hem och jag börjat bildbehandla, kändes det bättre. allt är kanske inte skitbäst, men det finns några jag tycker bättre om av lite olika skäl. 

enjoy! 🙂

kopparlunden, inför utställning

för ett tag sen hade vi ett litet möte om vår första, kommande utställning, i club passionista. jag hade tänkt att jag skulle vara schysst och ge plats så att de medlemmar som vill, kan ställa ut - men där fick jag minsann på moppo. tydligen ska jag också vara med och ställa ut, och därmed basta. 😄

så jag är väl det, dåh. 

och det är rätt många år sen jag ställde ut, så det blir kul.

för den som känner till västerås - vi ska ställa ut i culturen, på den långa väggen. som alla andra har jag såklart funderat på vad jag ska ställa ut för något - men så kom jag på att.. för tusan, culturen ligger ju i kopparlunden, där jag fotograferat HUR mycket som helst under ganska precis exakt 25 års tid. 

men.

alla bilder jag har därifrån är mer eller mindre gamla. alltså kunde det kanske vara kul att ta lite nya bilder. och det TROTS att jag egentligen känner mig proppmätt på just kopparlunden. det är ett av de vackraste industriområden jag vet, med sitt gamla brukstegel, järngrindar osv. men just eftersom jag fotograferat så mycket där, känns det något uttjatat.

dock. 

jag har förändrats väldigt mycket som person under de senaste tio, femton åren eller så. och när jag säger väldigt mycket, så menar jag väldigt mycket. och bara därför, för att både mitt seende och fotograferande har följt med i mina personliga förändringar, så tänkte jag att det kan vara kul att se om det märks i hur jag fotograferar just kopparlunden.

nu är det här jag gjorde idag, tidigt i morse när tvättmaskinerna gick, det första mer seriösa jag fotograferat därnere på rätt många år. men jag tycker nog att det ser iaf lite annorlunda ut än det gjorde förr. 

förr fotograferade jag mer motiv, än jag gör numer. nu är jag mer intresserad av form än av motiv. och jag tror att det är den största skillnaden mellan då och nu. 

såsom jag ser kopparlunden just nu, är som besjälad. det finns en själ i området som är ensam i sitt stillastående - på ungefär samma sätt som träd i en skog, där de är stående i många, många år - ser allt, men har ingen att prata med om det. ungefär så upplever jag kopparlunden; industribyggnader som sett mycket, men där ingen levande människa lyssnar på deras viskande.

just idag har jag hittat tre olika spår i bildskörden. dels det som är typiskt när jag fotograferar i kopparlunden - tegelfasaderna, järngrindarna osv, sedan bilder som de ovan - trasiga grejer på moderniserade fasader, spår av människor som nyttjat och använt en byggnad, och så sist men inte minst, icm (fast jag valde att inte ta med några såna i det här inlägget).

jag har inte bestämt om jag ska fokusera på ett av dessa spår, eller om jag ska blanda hejvilt. varje person som ställer ut, ska visa sex fotografier. det är inte jättemånga, vilket gör att iaf jag vill vara noga med VAD jag visar. det är också superviktigt att de bilder jag visar, hör ihop och har nån slags berättelse.

min plan just nu är att vänta ett tag tills jag och hunden åker ner dit igen. vildvinsrankorna som ockuperar de flesta byggnaderna får gärna knoppa sig och få lite löv och bli lite fina igen. ljuset idag var dessutom fullständigt vidrigt - det där hårda, skarpa ljuset som bara är skitdrygt. usch!

jag tänker inte ha någon som helst plan på vad jag kommer att fokusera på. när jag är där tänker jag fotografera de bilder jag hittar. eventuellt ta om någon som jag kanske inte gillade jättemycket från idag (eller iaf gången innan). och jag tror dessutom att oavsett vad som händer, så kommer jag att hitta sex bilder jag är ok med att visa. bara från idag finns det ett flertal bilder jag är väldigt nöjd med.

däremot är det inte säkert att bilderna jag är nöjd med från idag, automatiskt funkar ihop. det är därför jag vill ner dit igen, så att jag kan fylla på förrådet med råmaterial, så att jag förhoppningsvis hittar sex bilder att inte bara vara ok med, utan faktiskt kunna stå för helt och fullt,och dessutom vara riktigt nöjd med.

.. och nu när jag tittar på bilderna samtidigt som jag stoppar in dem i inlägget, så märker jag att - fan, alltså.. det ÄR otroligt vackert därnere.

nackdelen med det är ett fenomen jag ofta noterar när jag tittar på fotografi; hur vanligt det är att fotografera häftiga miljöer och förvänta sig att själva fotografiet ska vara bra enbart på grund av motivet. det är ju delvis därför jag fotograferar som jag gör; jag försöker undvika såna miljöer för att inte ansluta mig till den klubben som fotograferar på just det viset. 😅

förhoppningsvis fotograferar jag kopparlunden på ett sätt som är lite roligare än så. framför allt VET jag att jag fotograferar på ett annat sätt än man vanligtvis gör härnere. tittar man t ex på marknadsföringsmaterial av kopparlunden, så är det rent dokumentärt i stilen; prydliga bilder på hur byggnaderna ser ut, men that's it.

jag vill ju mer än så. för mig är kopparlunden besjälad och förtjänar att bli fotograferad på ett sätt som speglar det.

men som sagt var.. vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag mest bara glad att jag (och hunden) kom iväg på ett litet äventyr i morse. jag har varit trög i starten med att fotografera ute, eftersom jag dessutom är PROPPMÄTT på att fotografera här runtom där vi bor. jag är så trött på att fotografera samma grejer hela tiden att jag för tillfället helst tar mig iväg på fotoäventyr det finns en poäng med.

därför är det ju himla behändigt att kopparlunden finns, så att jag kan ta med mig min knäpphund och fotografera där, när jag har tröttnat på allt på hemmaplan.

gott och blandat

idag blir det bilder från två fotograferingar. under natten; ebba. sen tog jag med mig min hilda, när jag och hunden gick en promenad på förmiddagen. just nu börjar jag bli rejält trött, så ni får titta och förhoppningsvis njuta, utan kommentarer från mig.

ebba: now we're talking..

äntligen!

jag fotograferade äntligen min ebba igen under natten, och äntligen verkar hon vilja samarbeta. det känns extra viktigt just nu, eftersom vi har levt länge tillsammans, hon och jag - innan dess bodde hon hos min pappa. min ebba börjar bli skör, rent fysiskt - hon tappade en tand medan vi fotograferade, vilket gör mig oerhört nervös. jag vill inte att hon går sönder!

detta faktum fick mig att bestämma mig för att jag kommer att fotografera henne en, kanske två gånger till, beroende på. därefter får ebba gå i pension från fotograferingar. det är viktigare för mig att hon håller ihop än att jag får ändlösa drivor med bilder på henne. 

till min stora glädje blev nattens ansträngningar lite mer som jag hade tänkt mig. ebba själv var mer samarbetsvillig den här gången. dessutom testade jag att använda icm igen, trots att jag inte var jätteförtjust i resultatet senast. och tro på fan, jag tyckte att det fungerade betydligt bättre den här gången. otroligt vilken skillnad det kan göra, från gång till gång.

min vana trogen, numer, på tal om icm, har jag roat mig med att testa olika varianter av icm på ungefär samma utsnitt. jag har fyra jag använder mig av. nej, kanske fem, förresten. sidled, diagonal, upp/ned, zoom in, zoom ut. minst tre av dessa, samt en skarp variant av ungefär samma utsnitt, för att se hur det känns att titta på.

ni anar inte hur intressant jag tycker att det här projektet är. jag inser förstås att jag kanske är den enda som tycker så. för er andra som inte känner edward, ebba och hedda, kanske det bara ser ut som nån slags halvtrista stilleben på kranier. för mig är det dock nåt helt annat. det här är fotografi, filosofi, andliga övertygelser och långt mer därtill, på en och samma gång.

det ultimata projektet, skulle man kunna säga. iaf för mig. 🤗

en av de saker jag tycker bäst om med alla de här bilderna är den svarta bakgrunden. det finns, såklart, en poäng med den. det är nämligen inte en bakgrund, utan mer ett tillstånd. de är uppenbarligen döda, alla mina kranier. det här är en visualisering av platsen de existerar på nu; ett oändligt, svart tomrum. där ägnar de sig åt att leva ut sina sanna JAG, vilka är helt annorlunda mot vilka de levt som genom sina kroppar.

eftersom de inte längre har en kropp att leva och uppleva genom, blir miljön ointressant för dem. det här svarta tomrummet, däremot, ger dem utrymme att expandera sina tankevärldar, vilka på nästan alla sätt möjliga består av tankar, minnen och drömmar. 

ebbas inre värld i tomrummet består av fart och fläkt. hon är den som söker adrenalinkickar i överflöd. hon studsar fram och tillbaka och kan omöjligen hålla sig still. hon riktigt studsar genom tomrummet - fanns det väggar, golv och tak skulle hon vara som en studsboll. nu är ju utrymmet oändligt, så oavsett vilket håll hon vänder sig åt rör hon sig alltid framåt.

till skillnad från de andra två, som ägnar sig mer åt att sväva, har ebba så bråttom att man knappt hinner med att se när hon susar förbi. hennes egen upplevelse är ungefär som en blandning av berg- och dalbana och virvelvind (tekoppen) om man vill göra jämförelsen med karuseller. utan säkerhet, mind you.

ebba är den svåraste att fotografera. hon, liksom de andra två, håller sig av uppenbara still under fotograferingen. men hon har en mycket stark egen vilja, och om den inte sammanfaller med min blir det inte bra. jag har fotograferat henne två gånger innan inatt, och det här är första gången jag tycker att vi har fått till det ungefär som jag tänker mig henne.

i övrigt måste jag erkänna att jag är svagt imponerad av mig själv. det ni ser är nämligen ett svart lakan (där det samlas en massa skräp, bland annat små benbitar från ebba själv), under vilket jag har placerat en tegelsten som får agera podium/stöd åt den som modellar just den dagen. en golvlampa från ikea med en uppåtriktad lampa (allmänljus) och en spotlight - that's it. högt isotal (25 600) och handhållen kamera. 

och det blir - detta.

om jag har missat några små, vita prickar i nån bild, är det just en sån benbit eller något annat skräp som envisas med att synas i bild även efter bildbehandling. jag kommer att ta bort dem, den dag jag har fotograferat färdigt och bestämmer mig för vilka bilder jag vill använda på riktigt till min bok, oavsett vilken form den tar.

min ebba. snart pensionär. det hade jag nog aldrig kunnat tro, faktiskt.