ebba: now we're talking..

äntligen!

jag fotograferade äntligen min ebba igen under natten, och äntligen verkar hon vilja samarbeta. det känns extra viktigt just nu, eftersom vi har levt länge tillsammans, hon och jag - innan dess bodde hon hos min pappa. min ebba börjar bli skör, rent fysiskt - hon tappade en tand medan vi fotograferade, vilket gör mig oerhört nervös. jag vill inte att hon går sönder!

detta faktum fick mig att bestämma mig för att jag kommer att fotografera henne en, kanske två gånger till, beroende på. därefter får ebba gå i pension från fotograferingar. det är viktigare för mig att hon håller ihop än att jag får ändlösa drivor med bilder på henne. 

till min stora glädje blev nattens ansträngningar lite mer som jag hade tänkt mig. ebba själv var mer samarbetsvillig den här gången. dessutom testade jag att använda icm igen, trots att jag inte var jätteförtjust i resultatet senast. och tro på fan, jag tyckte att det fungerade betydligt bättre den här gången. otroligt vilken skillnad det kan göra, från gång till gång.

min vana trogen, numer, på tal om icm, har jag roat mig med att testa olika varianter av icm på ungefär samma utsnitt. jag har fyra jag använder mig av. nej, kanske fem, förresten. sidled, diagonal, upp/ned, zoom in, zoom ut. minst tre av dessa, samt en skarp variant av ungefär samma utsnitt, för att se hur det känns att titta på.

ni anar inte hur intressant jag tycker att det här projektet är. jag inser förstås att jag kanske är den enda som tycker så. för er andra som inte känner edward, ebba och hedda, kanske det bara ser ut som nån slags halvtrista stilleben på kranier. för mig är det dock nåt helt annat. det här är fotografi, filosofi, andliga övertygelser och långt mer därtill, på en och samma gång.

det ultimata projektet, skulle man kunna säga. iaf för mig. 🤗

en av de saker jag tycker bäst om med alla de här bilderna är den svarta bakgrunden. det finns, såklart, en poäng med den. det är nämligen inte en bakgrund, utan mer ett tillstånd. de är uppenbarligen döda, alla mina kranier. det här är en visualisering av platsen de existerar på nu; ett oändligt, svart tomrum. där ägnar de sig åt att leva ut sina sanna JAG, vilka är helt annorlunda mot vilka de levt som genom sina kroppar.

eftersom de inte längre har en kropp att leva och uppleva genom, blir miljön ointressant för dem. det här svarta tomrummet, däremot, ger dem utrymme att expandera sina tankevärldar, vilka på nästan alla sätt möjliga består av tankar, minnen och drömmar. 

ebbas inre värld i tomrummet består av fart och fläkt. hon är den som söker adrenalinkickar i överflöd. hon studsar fram och tillbaka och kan omöjligen hålla sig still. hon riktigt studsar genom tomrummet - fanns det väggar, golv och tak skulle hon vara som en studsboll. nu är ju utrymmet oändligt, så oavsett vilket håll hon vänder sig åt rör hon sig alltid framåt.

till skillnad från de andra två, som ägnar sig mer åt att sväva, har ebba så bråttom att man knappt hinner med att se när hon susar förbi. hennes egen upplevelse är ungefär som en blandning av berg- och dalbana och virvelvind (tekoppen) om man vill göra jämförelsen med karuseller. utan säkerhet, mind you.

ebba är den svåraste att fotografera. hon, liksom de andra två, håller sig av uppenbara still under fotograferingen. men hon har en mycket stark egen vilja, och om den inte sammanfaller med min blir det inte bra. jag har fotograferat henne två gånger innan inatt, och det här är första gången jag tycker att vi har fått till det ungefär som jag tänker mig henne.

i övrigt måste jag erkänna att jag är svagt imponerad av mig själv. det ni ser är nämligen ett svart lakan (där det samlas en massa skräp, bland annat små benbitar från ebba själv), under vilket jag har placerat en tegelsten som får agera podium/stöd åt den som modellar just den dagen. en golvlampa från ikea med en uppåtriktad lampa (allmänljus) och en spotlight - that's it. högt isotal (25 600) och handhållen kamera. 

och det blir - detta.

om jag har missat några små, vita prickar i nån bild, är det just en sån benbit eller något annat skräp som envisas med att synas i bild även efter bildbehandling. jag kommer att ta bort dem, den dag jag har fotograferat färdigt och bestämmer mig för vilka bilder jag vill använda på riktigt till min bok, oavsett vilken form den tar.

min ebba. snart pensionär. det hade jag nog aldrig kunnat tro, faktiskt.

ebba igen

jag säger ju hela tiden att ebba är en troublemaker. det jag inte riktigt hade förväntat mig var att hon skulle vara en troublemaker även med mig. det här är andra fotograferingen med henne, och den här gången bytte jag objektiv till mitt vidvinkel. inte för att jag använde själva vidvinkeln särdeles, men ändock. 

jag känner mig relativt neutralt inställd även till den här omgången bilder. jag retar mig lite på det, eftersom jag känner så starkt inför bilderna på både edward och hedda. men ebba, det är nåt med henne som gör att det känns knepigt - hence the troublemaker. bilderna sitter inte rätt, vare sig i ögonen, munnen, bröstkorgen, magen, höfterna eller nån annanstans i kroppen. de känns fel - inte mycket, men sådär liiite, lite fel, och jag kan inte riktigt placera VARFÖR.

bortsett från känslan av att inte nå fram till ebba, till 100%, och frustrationen som uppstår på grund av det, så är det här lite småkul. en tanke jag har om varför det känns så knepigt är att jag fotograferar henne på ungefär samma sätt som edward och hedda - och utifrån min upplevelse av henne, så stämmer det inte riktigt överens.

så det blir att fortsätta fotografera den här envisa lilla damen, tills vi hittar in i rätt spår tillsammans. jag insåg nämligen att det inte är hennes fel att det blir såhär - det är jag som får ta på mig det här, när jag inte hittar rätt. jag som vanligtvis brukar vara bra på att maka in arslet så att jag hamnar precis rätt, har svårt för det den här gången. 

vi får se om jag ger mig på det här inatt, eller om det får vänta tills i morgon eller söndag. oavsett NÄR, så kommer jag att fokusera mer på känslan av - vart tusan tog hon vägen? helvete, vad snabb hon är, den lilla rackarungen!!! .. i stället för den här monumentala, nästan statueska stilen som fungerar med både edward och hedda.

och jag ska faktiskt fortsätta med vidvinkeln - och försöka komma ihåg att faktiskt använda VIDVINKELN också, inte bara själva objektivet. jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vidvinkel och har inte använt det själv på ett par år, tror jag. men just i det här fallet tror jag att bilderna faktiskt kan tjäna på lite förvridna perspektiv och proportioner.

sen finns det förstås en väldigt stor fördel med att fotografera mot svart på det här viset. det gör att det blir väldigt enkelt att expandera det negativa utrymmet åt vilket håll som helst, eller bara i största allmänhet, utan att nån vet det. 

för oavsett om det blir en bok bara för min egen skull, eller en tryckt bok för försäljning, så tänker jag redan nu att jag fotograferar för layout. jag vet inte hur ni andra tänker när ni layoutar (om ni gör det), men jag tänker i flöde, i riktning, inåt och utåt, tyngd osv - faktiskt ungefär som när det gäller bildkomposition.

den svarta, tomma rymden gör det enkelt att justera just komposition/layout när det är dags för det.

så i slutänden tror jag att jag kommer att få till det, även med ebba. min troublemaker. 🤗 mitt lilla knäppa rådjur som tydligen har en mer fokuserad vilja än jag hade räknat med. 🤦🏻‍♀️😅📷✨

renoverings-stress

för ett tag sen begärde jag renovering av min lägenhet av min hyresvärd, eftersom det är precis 20 år sedan, nu i år. jag har inte velat göra det eftersom jag har djur, och det osvikligen blir slitage hur man än bär sig åt. men nu är det så slitet och nedgånget att det är pinsamt att bjuda hem folk.

alltså, renovering.

jag fick reda på att det skulle bli framåt sommaren, eftersom det står folk på kö. det kändes ju lite tradigt förstås, men - det är som det är.

döm därför om min förvåning när jag blev uppringd häromdagen och fick veta att det är dags - de kommer redan på tisdag!!! :o :o :o :o :o

fi fan.

så nu har jag att göra i några dagar. de ska börja i vardagsrummet, vilket innebär att jag bland annat behöver tömma mina bokhyllor på böcker så det går att flytta dem. för att inte tala om allt annat bråte därinne. jag blir både stressad och svettig bara av att tänka på eländet. det är liksom rätt mycket som ska till för att de ska få plats att göra det de ska.

dit jag vill komma med detta är att hela processen av att bestämma mig för vilka bilder jag vill ha på väggarna framöver, helt plötsligt blev lite mer NU än jag hade planerat för. jag hade tänkt att jag kanske skulle fotografera lite mer för ett större urval, men nu kommer jag inte riktigt att hinna med det.

fiolbilderna där ovanför är de jag bestämt mig för att sätta ihop i en triptyk (separata ramar, dock). det var INTE ett lätt val, och uttrycket kill your darlings kändes helt plötsligt väldigt sktuellt. nu har jag iofs två favoriter med, men ändock. allt funkar inte ihop, även om det är ur samma serie - så är det bara. men det här tror jag kan bli bra.

samma sak med kranierna härunder.

det finns många bra bilder ur den serien också, men återigen - allt funkar inte ihop. och eftersom jag inte kan bestämma mig för EN bild att göra en större förstoring av (ur endera serierna, faktiskt) så får det bli triptyker av mindre format.

fast jag tror att det kanske blir större bilder så småningom. bara inte just nu, eftersom jag är så velig och inte kan bestämma mig för vad jag gillar bäst. :D

dock.

jag måste faktiskt erkänna att jag är väldigt nöjd. jag tycker att både fiolserien och kranie-serien är väldigt bra, och att det finns många riktigt bra bilder ur båda serierna. det bådar gott för framtiden, även om den framtiden består av att pryda mina väggar.

det kommer att bli lite andra bilder också. jag ska bland annat ha en bild på min förra hund, ella, och nuvarande hunden, boyo. katterna ska också upp på väggen, men jag behöver hitta bra bilder på dem allihop först. sen har jag minst en bild från i höstas som jag också skulle vilja få upp på väggen.

men. ett steg i taget. jag börjar med dessa, så får vi se vart vi landar.

...

jag kom just på att jag kanske skulle ta och påminna om att det snart är 1 mars, vilket innebär att min onlinekurs i bildseende/bildkomposition snart återgår till sitt ordinarie pris. vill man gå kursen billigt bör man passa på typ NU!

grabba tag i intropriset innan det försvinner här >> Eye C

mer kraniebilder - med KOTTAR!

det är bara att erkänna.

jag har alldeles för kul med det här. häromdagen var jag ju upp i skogen med hunden, och plockade kottar. de har legat på tork ett par dagar, och idag kunde jag inte hålla mig längre, det gick bara inte.

alla tre, edward, ebba och hedda, ställde upp som modeller idag, men det blev flest bra bilder på edward och hedda. ebba hade inte alls nån lust att vara med idag. men; det är ok - jag har andra bilder på henne, och hon kanske har större lust för just det här en annan dag.

som ni märker är det inte svartvitt. det slog mig nämligen att om jag inte hittar någon bra fiolbild att ha i den där snygga ramen jag visade för några inlägg sedan, så kanske en kraniebild funkar. men inte i svartvitt. men jag tänker att kranierna i sig kan funka, om det inte är alltför kraftfullt i färgmättnad. kottarna torde ju garanterat funka.

det slog mig för övrigt att det kanske finns någon som undrar hur jag tänker när jag fotograferar på det här viset. jag är HELT övertygad om att kursdeltagarna i kommande porträttkursen kommer att undra, eftersom det jag håller på med just nu är en av övningarna jag vill att de gör hemma - för att träna på ljus. men som newbie på att göra sånt här uppstår ju en drös frågor.

som t ex;

• hur många bildidéer kan man komma med, om man ska fotografera en och samma pryl?
• hur fotograferar man för att visa sin modell (oavsett om det är ägg, apelsiner, kranier, en barbiedocka, ett kramdjur, ett par skor eller whatever) på ett så smickande vis som möjligt?
• hur tänker man omkring komposition, när det är motiv mot en enfärgad (rekommenderas) bakgrund?
• hur får man de färdiga bilderna att faktiskt se vettiga ut, när originalfilen (oavsett om det är raw eller .jpg) ser så illa ut?

när det gäller komposition, så tänker jag att samma koncept/regler gäller, som annars. man får tänka lite annorlunda, bara.

när det gäller kranierna så har de ju fördelen att ha rätt många "sömmar", som man kan använda sig av. och eftersom de har suttit på en levande varelse, så har de ju ett "framåt" och ett "bakåt" - alltså kan man skapa riktning, beroende på hur man placerar kraniet. i övrigt så får man helt enkelt testa sig fram och se vad som funkar för en själv när det gäller kompositionen, utifrån den sorts komposition man använder i vanliga fall. och där skiljer det sig nog - jag tror inte att jag nödvändigtvis använder mig av någon slags gängse tradition när det gäller just komposition.

för att vidareutveckla iaf litegrand; jag tänker gärna i ett rutsystem om 3x3 rutor. jag tänker ofta i tyngdpunkter, balans, vikt, linjer, former.. nej, nu ljuger jag. jag tänker ALLTID i de termerna. :D

däremot tänker jag sällan på.. jag vet knappt ens vad det kallas - 3-dels-nånting!? i sidled, tänker jag mig att den regeln oftast används!? jag tänker inte så. jag vill göra något med hela ytan, även om det innebär att delar av den är negativa (tom yta).

hur man bär sig åt för att få sitt motiv att se så bra ut som möjligt?

återigen; man får testa sig fram. det beror naturligtvis på vad man fotograferar. ett gosedjur kanske man behöver fotografera på ett visst sätt, medan ens mammas första par skor kanske behöver ses på ett annat sätt. detsamma gäller ljuset - vissa saker kanske funkar att fotograferas med en viss typ av ljus, medan annat blir bättre med en annan sorts ljussättning.

här ska tilläggas att jag är enormt lat och bekväm av mig. jag kör med samma ljussättning en hel fotografering rätt igenom. och eftersom jag är ännu latare än så, orkar jag inte byta eluttag till golvlampan med spotlighten, så att jag exvis kan byta sida med den. alltså blir det ungefär samma ljus till allt.

när det gäller bildredigeringen för att få bilderna att se vettiga ut, så kommer det att behövas. mina råfiler från de här fotograferingarna ser inte kloka ut. jag skulle INTE vilja visa dem för någon. :D :D :D sen beror ju redigeringen såklart på tycke och smak. jag gör mina bilder såsom jag vill ha dem. det finns nog de som skulle envisas med att säga att mina bilder är underexponerade för att det inte finns några detaljer i den svarta bakgrunden - men jag vill ha det så. jag gillar när mina motiv liksom smyger sig ut ur mörkret.

så varför vill jag att mina kursdeltagare ska ägna sig åt detta? det har ju inte särskilt mycket att göra med porträtt. eller?

det beror ju på hur man ser det.

till att börja med är det här ett bra sätt att börja titta på ljus. nu är ju det här ett ljus som man kan styra, vilket man inte kan med naturligt ljus. vi har ju inte mycket att säga till om när det gäller väder, t ex. men att fotografera såhär, och att testa olika sätt att placera den/de lampor man använder, är ett bra sätt att lära sig känna igen hur olika ljus (utomhus) fungerar. det är skillnad på en solig högsommardag och en grå, dimmig höstmorgon, eller en vinterdag med snö och skarpt solsken som gör att ögonen tåras.

det är sånt som är bra att ha koll på, iaf litegrand, om/när man ska fotografera porträtt. nu kommer ju inte dessa kursdeltagare att bli erkända porträttfotografer efter kursen - det är heller inte målet. men de kommer förhoppningsvis att ta med sig nånting som hjälper dem att känna att deras porträtt-skills blivit lite mer solida.

jag är ett stort fan av tanken att det man lär sig i ett sammanhang går alldeles ypperligt bra att använda i ett annat. i såna här fotograferingar har man ALL kontroll över bilden, både före, under tiden och efteråt. man styr precis exakt ALLT. vad som ska fotograferas, hur ljuset ska se ut, hur motivet ska placeras, hur det fotograferas, kamerans inställningar (om man engagerar sig i det), från vilken vinkel och vilket perspektiv, och därefter - hur bilden ska redigeras för att se ut som man tänkt sig.

så jo. jag tycker att det finns rätt stora poänger med att testa på det här. sen fattar jag också att det inte passar alla. själv har jag sysslat med sånt här till och från, ända sedan jag började fotografera (analogt, på den tiden). jag har fortfarande en bild på väggen som jag tog i mitt studentrum i uppsala - den är skitsnygg.

men då finns det ju å andra sidan oändligt många sorters fotografering som jag inte sysslar med alls. antingen för att jag är helt ointresserad, eller för att jag är rent ut sagt dålig på det. :D

ebba och hedda

ni har ju redan sett bilder på edward och ebba. idag var det dags igen, men faktiskt premiär för hedda som aldrig har modellat förut. vet inte varför det har blivit så - hon har funnits med här hemma rätt länge. kanske för att jag alltid har tyckt att edward och ebba gör sig så bra på bild, och inte velat lägga till en till modell ifall att det skulle bli trist.

vi tar ett par bilder på ebba, till att börja med. jag skrev senast igår att det här är så jävla roligt - och det är det (uppenbarligen). det jag verkligen, verkligen gillar med att fotografera just kranier/ben, är hur gråskalan ter sig. det blir så oerhört vackert, framför allt i svartvitt. jag har i ärlighetens namn inte ens övervägt att göra något annat än svartvitt av det, så det är svårt att veta hur det skulle se ut i färg. men jag är så nöjd med det här att jag inte ens tänker prova.

att jag sedan råkar ha oerhört vackra, torkade rosor och rosblad, är ju en match made in heaven. nu är ju det något som av uppenbara skäl inte framgår i svartvitt, men tro mig - det är riktigt jävla vackert och en ögonfröjd att beskåda medan jag fotograferar.

det här är då alltså hedda. hon kom till mig genom en bekant som hade hittat ben efter - någonting, i någon skog, och tog med sig det till mig eftersom hen visste att jag gillar sånt. hedda står på samma bokhylla som edward, där hon minns tiderna som var och hur vacker hon ansågs vara på den tiden det begav sig.

faktum är att hedda har stått orörd så länge på bokhyllan att hon var mer än lovligt dammig. nu tog jag mig friheten att låta henne vara dammig - lite av poängen med de här bilderna är ju det förgängliga, det som är lämnat bakom, minnen av det som varit.. och då blir det ju lite fånigt om mina modeller är kliniskt rengjorda. de är ju som vackrast au naturell, tycker ju jag personligen.

det lustiga med de här tre fantastiska modellerna är att de, liksom vilka mänskliga modeller som helst, har lite olika proportioner och uttryck. alltså tog det mig en stund att hitta heddas bästa sidor och hur hennes egen skönhet framhävs som bäst.

men jag hoppas att ni förstår varför jag tycker det är så fantastiskt att fotografera de här tre. de har hängt med i rätt många år, och jag uppskattar deras sällskap oerhört. de har alla mycket olika personligheter, och ger mycket olika intryck. hedda är den jag känner minst, men det här lilla äventyret kanske gör att vi lär känna varandra lite bättre.

det bästa med det här är att jag nu kommer att ha ännu fler bilder att välja mellan, till det börjar bli dags att förnya det som sitter på väggarna här hemma. jag tror att jag eventuellt kommer att visa er, när jag har bestämt mig. vi får se. det återstår att se. :)