kopparlunden, dubbelexponeringar

idag tog jag med mig hund och hilda ner till kopparlunden. på schemat stod dubbelexponeringar, och det var precis vad jag ägnade mig åt. 

det blev en mycket blandad kompott i fråga om vad som faktiskt blev ok, vad som funkade - och så finns det ett par, tre stycken jag själv blev väldigt förtjust i. 

men förvånansvärt ok, ändå, överlag.

första halvan av den här bildskörden kändes mest som ett experiment. jag följde chatgpt's rekommendation om att överexponera litegrand, men jag gillade inte hur drygt och omständigt det blev i bildbehandlingen efteråt, så det gör jag nog inte igen. dock bra att veta, så jag vet VARFÖR jag inte gillar att göra så. 😄

vissa gånger är jag mer än tacksam över min inställning att jag inte ska producera några mästerverk. idag var en sån dag; jag hade inga planer om att jag skulle ta BRA bilder. min plan var att testa, se vad som funkar, vad jag gillar/inte gillar, VARFÖR jag gillar/inte gillar,  undersöka, utforska osv. det är ett mycket roligare utgångsläge, än att förvänta sig att det ska bli fantastiska bilder bara för att.

en sak jag tycker är rätt intressant är hur olika människor fotograferar. nu när jag börjat nosa lite på det här, funderar jag lite på hur t ex samuel och tommy (von knorring) fotograferar just dubbelexponeringar. samuel är ju en fena på det här med struktur - det är inte jag. iaf inte på samma vis som han. tommy fotograferar också på ett helt annat sätt än jag. 

för jag tittar ju på mina egna bilder, såklart, och funderar på vad det är jag gör, om det skiljer sig mot mitt "vanliga" sätt att fotografera, vad som händer när jag lägger på en exponering till, osv. 

och jag märker att jag ser och fotograferar på ungefär samma vis, med den skillnaden att det blir ett lager till, ovanpå allt annat som jag redan gör. men formspråket verkar t ex inte skilja sig nämnvärt.

överlag tycker jag att det här är himla kul. jag skrev igår att jag inte nödvändigtvis tror att det här kommer att bli "min grej" för tid och evighet. däremot tror jag att det kommer att vara ett kul verktyg att ha, och använda mig av när jag tycker att det är lämpligt. det jag gör just nu är verkligen mest experimenterande för att se hur det funkar med mig, mitt bildseende, mitt sätt att fotografera, osv.

det jag tycker känns extra kul just idag är att det här sättet att fotografera ger mig något nytt att jobba med därnere. att fotografera "som vanligt" har jag gjort så otroligt mycket i just den miljön. det här känns lite nytt och intressant, och det gillar jag. 

sen om det är bättre på något som helst vis vet jag inte. 😄 jag skulle väl kanske mer säga att det är lite annat än det jag normalt sett gör.

här nedan följer mina egna absoluta favoriter från dagens bildskörd, utan vidare kommentarer.

enjoy! 🙏

jag kan också (dubbelexponera)!

så. 

chatgpt är väldigt smidig att använda. jag är som känt rätt lat och bekväm av mig på många vis. att sitta och leta i en användarhandbok för en kamera tillhör inte mina favoritsysslor. alltså frågade jag chatgpt om jag kan göra dubbelexponeringar med min canon eos 5d mark III - och tro på fan, det kan jag tydligen! 😮

det tog mig nån vecka innan jag fick arslet ur, men idag fick jag med mig både hund och hilda upp i råbyskogen här i västerås. jag tillägnade hela promenaden till enbart dubbelexponeringar, och resultatet blev.. blandat. 😅

rent generellt är nog mina spontana tankar ungefär såhär; jag förstår att det säkert är många som använder dubbelexponering som en effekt. efter bara den här första testrundan har jag konstaterat att jag inte kommer att använda det just som effekt, utan som ett extra lager av verklighet, ett sätt att bygga ut den verklighet som redan finns, eller att till och med skapa en förskjutning av verkligheten som gör det lite obehagligt/jobbigt för ögat att vila på.

ingen av bilderna i det här inlägget bör ses på något som helst vis som mästerverk eller "färdiga" bilder. det här är ett rent experiment från min sida, för att se hur det fungerar, hur det ser ut, vad jag behöver tänka på, osv. till min stora glädje märker jag att mitt bildseende inte försvinner, utan håller sig som vanligt - bara i en lite rörigare form än vanligt. 

en teknisk grej jag reflekterade över; jag har ju en canon eos 5d mark III - alltså har jag ingen utfällbar bildskärm. av det skälet kan jag inte se föregående exponering och hur det ser ut när jag ska göra exponering nr 2. det kan man ju tycka gör saker lite klurigare - men faktum är att jag tycker att det funkade hyfsat bra ändå. jag har rätt bra bildminne, och jag mer eller mindre känner i kroppen vart nr 2 ska ta vägen, för att det ska funka. jag menar det inte som att jag är perfekt, men det underlättar - även om alla dubbelexponeringar jag gjorde idag, blev långt ifrån bra. 

det här är faktiskt något jag ska ta med mig ner till kopparlunden och testa där. vi får se när det blir av - kanske att jag vill testköra en eller ett par gånger till här i krokarna, så jag får lite känsla för hur det funkar. en gång = ingen gång. två gånger - två gånger. tre gånger = mer vana.

så. jag vill framföra ett litet väl riktat tack till både sameul och tommy (von knorring) som visat just dubbelexponeringar på sistone, och därmed väckte minnet av att det är möjligt och dessutom kan vara kul, och därmed också lusten att testa själv efter.. well, runt 25 år, eller så. 😅

dagens sista bild härunder!

jag har träffat samuel!

det är kul, det här med att lära känna folk online. en del klickar man med på det viset att det vore kul att faktiskt träffas. så är fallet med samuel, och idag har jag träffat både honom och hans fru, eftersom de tillbringar ett par dagar på stans coolaste hotell. 

tursamt nog finns det ett ställe med silos strax bredvid, så vi tog med oss kameror - och min hund, som också fick följa med.

det var rätt länge sen jag fotograferade just silos, på det här viset. det finns ett par stycken när man går ner till lögarängen från mig, men där kommer man inte så nära. här bara stod de helt fritt och var alldeles ståtliga, helt av sig själva. och jag upphör aldrig att fascineras över hur otroligt vackert jag tycker att betong är. ljus tenderar att falla så oerhört vackert på betong, och det blir så jättevackra övergångar mellan ljus och mörker.

det var rätt skarpt, hårt solsken ute idag, vilket jag personligen inte är jätteförtjust i. till dess fördel blir det ju onekligen skuggor från precis exakt allt, vilket är väldigt användbart när man fotograferar som jag (och samuel, för den delen) gör. 

en annan sak som händer när man fotograferar såsom jag gör, är att verkligheten ser lite annorlunda ut. såsom det såg ut när vi gick runt på det här stället, är naturligtvis inte hur jag presenterar det. världen är ju t ex inte svartvitt (om man inte råkar vara färgblind, såklart). inte heller är verkligheten avgränsad på det vis den är i ett fotografi.

här kommer för övrigt ett antal bilder med just kul skuggor, för den som gillar sånt.

det var faktiskt rejält lyxigt att traska runt på det här stället. det fanns bilder tamejfan överallt. vissa ställen, mer än andra. det var vinklar och vrår, skuggor, former och annat som verkligen tiggde och bad om att bli fotograferade.

och ni ser ju själva - väggarna är ju så jävla vackra att det är synd om dem. 😅

sen fanns det ju annat än skuggspel också. 

men som ni ser, hade jag svårt att låta bli skuggorna. det var svårt att INTE fotografera skuggor, eftersom de fanns överallt. svårt att undkomma när solen låg på, såsom den gjorde.

det var oerhört trevligt att träffa samuel och hans fru. jag gillar sånt - det är kul att faktiskt träffa folk man kommer överens med, särskilt när det är folk som ser/fotograferar på ett sätt som påminner om mitt eget. 

dörren här ovanför fanns faktiskt inte vid silosarna. den fanns på väg tillbaka till bussen, mitt i en sådär snygg tegelvägg som jag är så förtjust i. jag var lite rädd att min och boyos (hundens) reflektion skulle synas i glaset, men jag tror vi klarade oss. 😄

sista bilden från dagens bildskörd! 

tack för idag, samuel - vi får se när vi träffas igen! 🙏

kopparlunden, igen.

det här var en något knepig fotografering. jag har tänkt i flera dagar att det är dags att ta mig ner till kopparlunden igen, med både hund och hilda. det har inte blivit av, eftersom jag varit väldigt trött senaste veckan eller så - och troligen kommer att fortsätta vara det ett tag till.

men eftersom smhi påstår att det ska regna en hel del nån vecka framöver, kändes det som en bra idé att ta sig iväg idag, även om jag känner mig något avtrubbad.

det var lika jävla drygt ljus ute idag som sist - skarpt, äckligt solsken. den enda fördelen med det är att det ger skarpa skuggor som kan vara kul att leka med. det finns en eller ett par bilder längre ner som är lite småroliga av det anledningen.

det känns märkligt att traska runt därnere, med kamera, numer. förr var det så uppenbart vad jag skulle fotografera, men det är inte längre så. det finns bilder jag tagit ett stort antal gånger, och jag känner mig enormt mätt på just den typen av fotografier. alltså behöver jag titta efter annat. det är inte alls lätt, kan jag upplysa om. särskilt inte när man känner sig trött, avtrubbad och halvblind på grund av nämnda, äckliga sol som envisas med att lysa rätt in i ögonen trots solglasögon. 

jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om de är bilderna, än. jag är inte alls säker på att jag är jätteförtjust i dem - men då är jag å andra sidan fortfarande både trött och smått groggy. det kanske känns annorlunda i morrn - det skulle inte vara första gången, isf.

jag ser på tiden att jag behöver öppna upp ett teams-möte för mina passionistamedlemmar som ska vara med och ställa ut i höst. därför lämnar jag er med resten av dagens bildskörd utan kommentarer från mig.

enjoy! 🤗

övningsrunda

en av de största fördelarna med att inte fotografera mot betalning är att man slipper undan den där nödvändigheten av prestation och konstant hög kvalitet på det man gör. för mig är det en enorm lättnad att inte behöva känna just den där prestationsångesten och nervositeten för huruvida just den här kunden kommer att bli nöjd eller inte. 

det gör att åtminstone jag kan slappna av på ett helt annat sätt och sänka förväntningarna på att "vara skitbra" varje dag. 

de här bilderna är från i fredags när jag och min hund precis plockat upp hans bästa kompis, en gigantisk tik som brukar hänga med oss när hennes människor är i stan. supermysig hund som smälter in helt obemärkt i vår familj. 

just den här omgången bilder kändes mest som en övningsrunda. jag har ju som sagt var inte fotograferat särskilt mycket på senaste, så ringrostigheten gör sig känd på det mest obekväma vis. 😅

men jag tror att bildseendet sitter där det ska, trots att det känns just ringrostigt. 

det som är intressant just nu - det syns inte i just de här bilderna, men tittar man tillbaka till förra inlägget kan man se vissa skillnader - är vad, och hur, jag fotograferar. det är ingen direkt skillnad i HUR - det blir samma formspråk, men med mer motiv än enbart form.

det jag gjorde i fredags var dock mest att återgå till det som är känt och hemtamt, i fråga om just bild- och formspråk. det här är något jag kan, har lätt att se och plocka upp i bild.

jag har ett motto jag använder mig av när det gäller fotokurser och club passionista - och det är att vi inte måste producera mästerverk. det är faktiskt något jag anammar för egen del också. när man har fotograferat ett tag märker man att det som är intressant INTE är mästerverken, utan huruvida den allmänna nivån är stabil och om man kan höja den i stället för att råka fotografera ett enda mästerverk.

det är rätt skönt att släppa taget om det där med mästerverk, faktiskt. jag ser åtminstone mitt eget fotograferande som mer undersökande och utforskande - vad händer om jag gör såhär? .. än ett ständigt sökande efter nästa "bästa bilden någonsin". det är ju mest bara jobbigt, och jag vet inte om det blir särskilt mycket bättre bilder för den sakens skull.

.. som avslutande skvaller kan jag berätta att jag precis är i tagen att börja skriva min andra bok. det blir en fortsättning/fördjupning på den första boken om Sanning vs Verklighet i fotografi, men med det groteska (art grotesque) som filter. jag håller på och läser diverse filosofer och annat smått och gott, för att dels hitta ett vettigt språk att använda, dels för att ha lite kött på benen. jag tycker ju att det mesta av det jag läser visserligen kan vara väldigt intressant (jag tänker närmast på idéhistorisk/konstvetenskaplig litteratur om det groteska ur lite olika perspektiv), men vissa författare är antingen sjukligt tråkiga eller alldeles för enkelspåriga för min smak. 

så - nu kommer jag att ha sådär vansinnigt kul ett bra tag framöver. alltså, ni ANAR inte vad kul det är att skriva böcker om de här sakerna. min hjärna ligger som en stor, dreglande, svettig pöl innanför pannbenet och sexfantiserar om det groteska in absurdum. 😅

det är tur att jag är lättroad, iaf. 🤷🏻‍♀️