västerås city, tidig morgon

det är sommar, ifall att ni hade missat det. värmen (trots att det inte är SKITVARMT än) gör att jag och hunden blir ytterst begränsade till längd på våra promenader. redan tidigt på morgonen är det oftast alldeles för varmt för att gå längre än - tja, väldigt kort, helt enkelt.

idag var det dock rimlig temperatur, så vi tog oss faktiskt ner på stan en sväng - med buss, eftersom det skulle ha blivit för varmt att gå (plus att mina fötter inte fixar det). väl nere på stan blev det dessvärre rätt varmt, och när vi kom hem svalnade det igen. 🤦🏻‍♀️

jag hade av nån anledning glömt att det är västerås cityfestival nu i helgen. vi var ute tidigt (runt 7-ish i morse), och festivalen sätter inte igång förrän i morgon tror jag. men det byggs ihop så det står härliga till, och vi passerade en gata med barnkaruseller. jag kunde faktiskt inte låta bli - kan passa på att nämna att det är dubbelexponeringar för HELA slanten idag.

det var lite småkul att fotografera något HELT annat än vanligt, även om det inte blev jättemånga bilder. för mig personligen känns dubbelexponeringarna som nån slags minnesbild av känslan att åka karusell som barn. 

vilket får mig att tänka att det kanske skulle vara kul att fotografera just tivoli, nån gång. både med och utan folk. kanske till och med ett helt övergivet tivoli - det skulle vara riktigt kul. 

gatan med karuseller var dock snabbt avklarad. därefter blev det nästan uteslutande blommor. jag är fortfarande helt fascinerad över att jag tycker att det är så mysigt att fotografera just blommor. 😮 men innan blommorna såg jag en cykel liggandes i svartån, precis vid västerås slott. 

NU är det dags för blommor, dubbelexponerade på lite olika sätt - enjoy! 🙏

(ok då, en bild helt utan blommor)

sommarromantik, my way

av nån anledning har jag fastnat för att dubbelexponera växtlighet. vet inte riktigt varför jag tycker att det är så fascinerande, just - men det blir lite sommarromantik, på mitt sätt.

bilden ovan är egentligen alldeles för rörig för min smak, men jag gillar den ändå, på nåt sätt. 

och now we're talking. nu börjar det bli kul på riktigt.

en av de bästa sakerna med idag var att det regnar. jag var ute med hunden medan tvättmaskinerna gick, och just då småregnade det på det där sättet att det knappt syns ens på kläderna. men regndropparna låg tunga på framför allt rosor och blad i rabatten på långsidan av huset där jag bor.

det ger ett visst intryck som jag gillar. 

de här sista tre bilderna är mina klara favoriter från idag. de två med rosor är dubbelexponerade ner i en vattenpöl - dock utan ringar på vattnet, den här gången (pga inget regn just precis exakt då). asfalten därunder tränger igenom hyfsat bra och gör att det blir både rått, romantiskt - och vattendropparna gör det lite ledset.

och den sista bilden härunder - det ser helt annorlunda ut än när jag fotograferade, kan jag säga. 😄

jag har gjort en grej

det är lättare för mig att komma mig för att fotografera när temperaturen är lägre, himlen är full med stora, mörkgråa moln, och hjärnan är iaf något mindre inlindad i fetvadd. idag var en sån dag.

jag fick för mig att göra nåt annorlunda idag. det skulle vara otroligt intressant att höra om ni kan se vad jag har gjort, just idag. det är inte nödvändigtvis vad man tror, vid ett första ögonkast. så - hit me, med alla gissningar. jag berättar i kommentarerna senare. 🤗

igår och idag

njut medan ni kan, för det här händer inte ofta. jag tror att jag skriver ganska precis exakt den meningen varje gång jag visar en FÄRGBILD. 😱 det är nästan lite pinsamt att göra det, men alltså.. det här är väl ungefär bland det enda jag tycker kan vara fint med sommaren. just vita och rosa (och vissa lila) blommor på buskar och träd. och just den här bilden blev ju så gullig så jag nästan skäms, bara därför. 😅 herregud, vad tjejjig jag känner mig. 🙈😄😂

det är tur att det inte händer särskilt ofta. för mig, alltså, eftersom jag känner mig så otroligt obekväm med det. 😅

i det här inlägget visar jag bilder från igår och idag. kameran har fått följa med ut flera gånger, i syfte att kanske ta mig ner på stan med hunden, men det inte blir av för att det är för varmt. nån dag fick den följa med två gånger, och trots det kom jag hem helt utan bilder. 

igår och idag följde hilda med ut, och jag kom hem med kanske 15 exponeringar/tillfälle. bättre än inget, men inte några massiva bildskördar. inte heller så många bilder jag egentligen tycker är skitbra. själv är bästa kritikern, har jag hört. 

dessa två är dock klara favoriter. för den som undrar är det skuggan från en sån här ställning som ställs upp som arbetsplats när det ska målas fasad, bytas fönster eller liknande. själva ställningen i sig är skitful, men skuggan desto roligare - iaf igår. 

nedan kommer bilderna från idag. inte heller jättespännande, men trots att jag har konstant hjärndimma pga sommar och pollen, så vill jag ändå försöka hålla seendet igång. även om jag oftast inte har nån som helst plan, eller har svårt att ens SE bilder, så kännst just det viktigt. att hålla seendet igång.

just det här, nedanför, är ju något jag återkommer till gång på gång. det ligger nära hemifrån, är lättillgängligt, det är en rolig miljö att fotografera, och trots att det är en rätt kort sträcka att fotografera på, så känns det som att jag hittar nya bilder där nästan varje gång jag går förbi.

bilden ovan är för övrigt en av mina favoriter från de här två dagarna.

.. och här är dagens sista; en dubbelexponering av några söta blommor ned i en vattenpöl som det regnade i. ringarna efter vattendropparna syns inte lika väl som jag hade hoppats, men jag var faktiskt alldeles för lat för att testa en gång till. 🤦🏻‍♀️

funderingar om bland annat vatten

det blir många bilder idag. alla berör på ett eller annat sätt en gemensam tanke, som i extremt hög utsträckning ligger bakom enormt stora delar av min världsbild.

natur är inte kuliss till människan.

jag är helt bombsäker på att jag tidigare har nämnt olika saker som är betydelsefulla för mig när det gäller just hur jag ser världen, och ett par av dem är shamanism och animism. det innebär i praktiken att världen är full av icke-mänskligt liv. och när jag säger det, menar jag inte bara biologiskt liv, utan besjälat liv. varje träd har ett medvetande, varje sten har detsamma. vatten är ett väsen, vinden likaså. det finns kraft och liv som inte är mänskligt, men från mitt perspektiv har människan som art glömt bort det här. jag vill betona människan som art, när jag säger att vi har en oerhört narcissistisk självbild. jag har väldigt många och långa åsikter om det här som inte alltid är jättetrevliga när det gäller just människan som art.

men.

eftersom jag nu har valt att inte fotografera kommersiellt, kan jag i stället ägna mig åt det som känns sant för mig. och för mig är det av någon anledning viktigt att visa hur min verklighet ser ut. nu kan man tycka att det är knepigt, för jag ser ju världen i färg som de flesta, och ändå visar jag mina bilder i svartvitt. inte heller fotograferar jag platsbeskrivande som många andra gör.

idag tog jag med mig hund och hilda och gick ner till lögarängen här i västerås. ni kommer inte att se en enda bild som visar vart jag är så att nån eventuellt skulle känna igen sig - om man inte är väldigt bekant med träden därnere, förstås. då kanske man känner igen detaljerna.

det som var riktigt intressant idag, utöver själva fotograferandet, var att umgås med vattnet. inte så att jag badade - oh, hell no. 😅 men vi gick ut och satte oss på en brygga som är till för det ändamålet. vi satt där en lång stund, och jag slogs återigen av min fascination för hur en del saker i naturen är helt jävla fantastiska.

som t ex funderade jag på hur mycket kraft som krävs för att flytta ens små mängder luft - för att inte tala om hur mycket som krävs för att flytta vatten. och då är jag helt ointresserad av det vetenskapliga synsättet. det som är viktigt för mig är det besjälade perspektivet. och om man bara provar att själv blåsa på vattenytan i ett vattenglas, så inser man att det krävs en hel del av just kraft, för att ett hav ska storma, eller för att en tsunami ska uppstå. 

den sortens tankar lever jag med mer eller mindre ständigt, i olika varianter, versioner, gällande lite olika saker. 

och det är utifrån det perspektivet en del av mitt fotograferande uppstår. jag vill hitta det besjälade i sånt de allra flesta människor ser som bakgrund till sina egna liv, och samhället i stort. träd. stenar. vatten. natur överlag.

av det skälet är jag också oftast helt ointresserad av VART jag är. jag har inget som helst behov av att visa att jag varit på specifika ställen, för det är inte det jag vill visa. vilket iofs gäller det mesta, inte bara när det gäller min variant av naturbilder. 

det här kan man ju tycka vad man vill om. och vet ni, jag är faktiskt rätt ointresserad av vad andra möjligtvis kan tycka eller tänka om hur jag väljer att fotografera. det är viktigt för mig, jag har förmågan, tiden, och jag behöver inte tjäna pengar på det jag gör. det gör att jag kan fokusera på just det som är viktigt för mig. och i min värld är det en ren lyx.

en liten parentes mitt i, gällande det här med att fotografera vatten. jag tycker att det faktiskt är rätt svårt, om jag ska vara ärlig. iaf om man vill fotografera på det här sättet, med nån slags skärpa och nån slags normal slutartid/exponering.

stora mängder vatten, på det här viset, ser faktiskt rätt märkligt ut om man tittar noga. ytan ser på ett sätt jämn ut, fast ändå inte. ytan får också stora ringar av ljusreflektioner. om man verkligen, verkligen tittar - som om man tittade på ett fotografi fast i verkligheten, ser man också att vattnet på sätt och vis ser lite ut som ett tyg som rör sig. 

.. men när man fotograferar det, blir vattnet nästan skulpturalt. det blir det ju också om/när man fotograferar på superkorta slutartider, men då är det nåt helt annat man vill åt. fotograferat såhär ser det nästan ut som is, ibland. 

så. vatten är knepigt ibland, iaf när jag ska fotografera. jag tycker visserligen att de här bilderna har sina poänger, men jag föredrar nog att fotografera just vatten med icm.

för att återgå till besjälade ting. när man har det som grundläggande mindset, blir en del saker man ser ute, väldigt beklämmande. det ger en viss människosyn som inte alltid är så smickrande - återigen; för människan som art. det finns vettiga individer, men som art.. jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag säger - näh. inte impad.

men för att gå från den ena ytterligheten till den andra, som dessutom är roligare att tänka på och skriva om - det är väldigt roligt att fotografera på det här viset. dels är det njutbart att fotografera på ett sätt som är sant för mig. dels är det oerhört givande att hitta alla dessa små märkliga formationer i träd, stenar osv.

och även om jag erkänner mig mer självkritisk än jag kanske förtjänar, så älskar jag att fotografera såhär. jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis. och det är en sanning som gäller oavsett vad jag har framför kameran. natur, industri, stadsmiljö, whatever det nu är.. this is how i do it. 🙏

.. och här tror jag det får vara slut för idag. 🤗🙏📷✨