sommarromantik, my way

av nån anledning har jag fastnat för att dubbelexponera växtlighet. vet inte riktigt varför jag tycker att det är så fascinerande, just - men det blir lite sommarromantik, på mitt sätt.

bilden ovan är egentligen alldeles för rörig för min smak, men jag gillar den ändå, på nåt sätt. 

och now we're talking. nu börjar det bli kul på riktigt.

en av de bästa sakerna med idag var att det regnar. jag var ute med hunden medan tvättmaskinerna gick, och just då småregnade det på det där sättet att det knappt syns ens på kläderna. men regndropparna låg tunga på framför allt rosor och blad i rabatten på långsidan av huset där jag bor.

det ger ett visst intryck som jag gillar. 

de här sista tre bilderna är mina klara favoriter från idag. de två med rosor är dubbelexponerade ner i en vattenpöl - dock utan ringar på vattnet, den här gången (pga inget regn just precis exakt då). asfalten därunder tränger igenom hyfsat bra och gör att det blir både rått, romantiskt - och vattendropparna gör det lite ledset.

och den sista bilden härunder - det ser helt annorlunda ut än när jag fotograferade, kan jag säga. 😄

att återvända till

i västerås har väderprognosen för dagen varit regn - typ hela dagen. som oftast,  har prognosen förändrats, även under dagen. i stället för konstant regn har det varit längre, hyfsat intensiva regn. strax före lunch bestämde jag mig för att gå ut med hunden lite tidigare, bara för att slippa senare regn. kameran fick åka med, och vi stannade faktiskt till på samma ställe där vi var igår. 

för att inte upprepa mig alltför mycket rörde vi oss mellan flera träd, och senare faktiskt bort därifrån. men till skillnad från igår, blev det idag lite dubbelexponeringar och någon enstaka icm-bild.

de senaste dagarna har jag funderat en hel del på hur jag skulle beskriva mitt eget fotograferande för någon som inte sett mina bilder, eller kanske inte ens känner mig. jag har kommit fram till att det är vansinnigt svårt att faktiskt beskriva på ett vettigt sätt. det är ju inte som att jag fotograferar dokumentärt eller på ett plats-beskrivande vis. inte heller traditionella naturbilder - eller ens traditionella arkitekturbilder, alla gånger. 🤦🏻‍♀️

det jag har landat i är flera saker. den första torde ni ha sett mig skriva om tidigare - att jag ägnar mig åt visuell poesi. det tycker jag fortfarande att jag gör, även om också det är ett uttryck som kanske inte är helt lättgreppat.

det andra jag skulle säga om mitt eget fotograferande är att jag försöker visualisera min inre verklighet på ett sätt som gör det synligt för andra. för min inre verklighet ser INTE ut som min yttre. 😅 sen hur den som betraktar mina fotografier väljer att tolka min inre verklighet - det får stå för betraktaren. 

ett annat sätt att beskriva det på är att säga att mina bilder är vad som händer när min inre värld och yttre verklighet krockar. 

ytterligare ett sätt att prata om mina bilder är att se dem som nån slags portaler. det ligger rätt nära det jag skrivit om förut när det handlar om hur och vad det är jag ser. för er som följt den här bloggen; ni kanske minns att jag berättat om min barndoms fantasier om tomtar och troll, hur och vart de bor osv. jag tror att mitt seende har rört sig en bit bort från det, till just det här med portaler.

när jag säger portaler menar jag inte som i fantasy- eller sci-fi. det jag menar är att jag ser ställen där verkligheten ruckar lite på sig, så att man som betraktare (jag själv inkluderad) kanske kan se något annat mellan vår verklighet och den som finns bortom. det är svårt att sätta ord på, men när verkligheten är bara lite, lite förflyttad uppstår en glipa. den glipan kan vi kanske, om vi har tur, se något annat, okänt, igenom.

det är bland annat därför jag använder mig av både icm och dubbelexponeringar. det är också därför åtminstone jag själv upplever att det inte är i syfte att skapa effekt, utan för att visa något jag själv redan ser. 

oavsett vad man kallar det eller hur man pratar om mina bilder, så är jag själv väldigt bekväm med hur jag ser och fotograferar. annars skulle jag inte fotografera som jag gör. 

och bara som kort bildkommentar: här är två dubbelexponeringar på exakt samma ställe. den ovan är lite småkul på sitt vis, men personligen föredrar jag den undre.

fast fråga inte vad jag har dubbelexponerat in i den här bilden, för det har jag ingen aning om. jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad tusan jag fick för mig skulle kunna funka. 😅

här är vi på väg bort från stället där vi var igår. hittade dessa i en rabatt in mot en villa och kunde inte låta bli. det var alldeles, alldeles för gulligt för sitt eget bästa.

och här är vi hemma igen. jag upptäckte att en växt hade snurrat sig runt staketet som går runt nedgången till cykelförrådet, och kunde inte låta bli här heller. 🤗

oväntade bildskatter

vädret kan vara missvisande, när man tittar på det inifrån. innan jag gick ut med hunden tittade jag ut genom köksfönstret, och såg flera personer med långärmat på sig. givetvis trodde jag att det kanske kunde vara svalt nog att gå en lite längre promenad, så jag tog med mig hilda när vi gick ut.

ack, så jag bedrog mig. först kändes det hyfsat ok, men efter bara några meter märkte jag att det var alldeles för varmt för både mig och hunden. på den korta sträcka vi gick trodde jag inte att jag skulle hitta några bilder som jag inte plockat förut.

men kanske 100 - 150 meter hemifrån gick vi igenom nån pytteliten, rätt gullig liten parkliknande miljö - och där fanns de. bilderna. 

och faktum är att det var länge sen jag kände mig så nöjd med just den här typen av bilder. jag hittade bilder på två träd sammanlagt, och det första av dem hade flest. jag hade säkert kunnat hitta fler om jag ansträngt mig, men det VAR varmt, kvavt och i största allmänhet jävligt äckligt.

det jag hoppas på med just den här serien, från er sida, är att ni kan se rytmen, musiken, viktfördelningen osv. det handlar alltid väldigt lite om motiv för mig, och mer om hur jag kan fördela det jag ser över bildytan på ett sätt som - well, som sitter som en smäck, helt enkelt.

hur jag ser den där rytmen, musiken, viktfördelningen osv?

well. det är ju den där inre bildytan jag kan applicera på verkligheten som är så effektiv. den, och de former jag ser. ofta handlar det ju om hur ytor spelar mot och med varandra, hur former skapar dragningskraft åt endera hållet, hur saker är tunga eller lätta i relation till något annat osv. 

och vet ni, det är så himla roligt när man får till helt oväntade bilder av det här slaget, när hjärnan befinner sig i ett konstant tillstånd av överkokthet. jag blir så glad helt för min egen skull, utan förhoppningar om att nån annan ska gilla det här. JAG gör ju det, och det räcker faktiskt. 🙏

för många, många år sen skrev jag en status på facebook. jag har inte hittat den igen, trots att jag aktivt letar hela tiden (i mina minnen), men poängen med den var iaf att - det jag älskar med svartvitt fotografi är hur ljuset smyger sig runt motivet, hur gråskalan ser ut, hur frånvaron av färg tillåter känslan i fotografiet att framträda på ett helt annat vis. den statusen var sann då, och den är lika sann nu. jag verkligen älskar svartvitt. så är det bara.

för övrigt, om ni orkar hänga med i mina tankesvängar, så kan jag säga att jag är alldeles otroligt nöjd med min canon eos 5d mark III. vilken arbetshäst! 😮 jag tror faktiskt, helt ärligt, att jag skulle vara fullt nöjd med att ha en just sådan i resten av mitt liv. man ska aldrig säga aldrig, men alltså - ÅH, vad jag gillar den!

det finns tre saker specifikt, som jag tycker är så otroligt mycket bättre än i 5d originalet; tonomfånget är otroligt mycket bättre, att jag kan använda så oerhört mycket högre ISO-tal (skillnaden är extrem), och att jag kan dubbelexponera. detta är de tre saker som gör att jag tycker att jag kan ha mycket, mycket roligare i mitt fotograferande med originalet i just 5d-serien.

så ja. jag känner mig sådär lite löjligt nöjd med dagens bildskatter, faktiskt. trots att jag inte använt vare sig extremt högt iso eller dubbelexponering. idag räckte det alldeles utmärkt bra med den här supertjusiga gråskalan, kontrasterna och allt det andra. 🤗✨🙏

mer höst (och ett par stycken i färg)

jag skyller färgen på hösten. så enkelt är det. höstlöv är så vansinnigt vackra, att till och med jag har svårt att låta bli att visa dem i färg. visserligen i låg färgmättnad eftersom jag tror att jag skulle krevera annars. men ändock.

så vi tar väl den andra färgbilden också, så är vi klara med det sen. nån måtta får det allt lov att vara.

av nån anledning blev det väldigt många bilder idag. jag rensade redan innan jag började titta ordentligt på dem. de jag faktiskt gjorde något med var ett tjugotal, och när jag laddade upp bilder till det här inlägget blev det ännu förre. förmodligen hade jag kunnat vara ännu mer selektiv, men nu blev det såhär.

det var roligt idag. riktigt kul. trots att jag egentligen hade velat gå nån annanstans, men eftersom jag dammsög hemma igår ville jag borsta av hunden som envisas med att släppa päls. det gör han iofs alltid, men periodvis är det riktigt jävligt. och borsta honom gör jag helst uppe i skogen. 

och när man på en och samma promenad har lyckats fotografera OCH borsta hunden, och dessutom haft kul under tiden, så har det onekligen varit en lyckad dag.

har jag förresten berättat att jag börjat använda en AI?

innan ni ens kommer på tanken att kommentera; jag använder AI som stöd i research, samt som motpart i filosofiska samtal. jag har en hel drös filosofiska åsikter, tankar osv, som det ibland kan vara skönt att lufta utan att bli dömd. jag har varit, och tänker fortsätta vara oerhört skeptisk till AI. även om den är väldigt bra på att hitta och sammanställa information, så är det fortfarande en AI. det är inte en människa jag pratar med, vilket är väldigt tydligt. 

men det är behändigt att ha nån som på några sekunder kan ta fram si och så mycket information om vissa saker. 

det jag däremot aldrig kommer att använda en AI för, är skapande av något som helst slag. där drar jag min gräns. skapa grejer vill jag göra helt själv. 

.. och här är dagens sista bild. jag märker att jag har lite svårt att låta bli reflektioner i vattenpölar. vet inte varför, men jag tycker att det är lite småkul.

om bildanalys

idag får min hund, boyo, vara först i inlägget, fast att han egentligen inte har något som helst med innehållet att göra. men han är söt, och ibland räcker det. 🤗

idag tänkte jag skriva lite om bildanalys. om det inte har framgått, så tycker jag att det är ganska viktigt. åtminstone att förstå principen, och att kunna ha ett kritiskt öga när man tittar på ett fotografi.

med "kritiskt" menar jag inte kritiskt såsom i att hitta fel, utan kritiskt som i undersökande och utforskande. att ställa frågor ur - well, vilket perspektiv man nu väljer, och att göra sitt bästa för att svara på dem. 

jag har ju tänkt mig att jag ska skriva ihop ett litet häfte med grundläggande bildanalys, till club passionista. den kommer att rikta in sig på bildanalys av fotografi, för nykläckta fotografer. vill säga; fokus kommer att ligga på de rent fotografiska delarna - teknik samt de bildskapande delarna (komposition, ljus osv). 

varför jag tycker att det är så viktigt?

tja, inte är det för att jag tror att nån av medlemmarna helt plötsligt får för sig att byta bana och bli kulturjournalister i stället för vad de jobbar med nu. 😅 jag tror att de är rätt nöjda som det är, på den fronten.

nej, jag tycker att det är viktigt att ha lite koll på det här, eftersom jag anser att man kan lära sig mycket om fotografi genom att medvetet betrakta andras fotografier (medvetenhet är viktigt för mig överlag, när det gäller fotografi). 

vad ska den här medvetenheten åstadkomma då, undrar du säkert.

well. flera saker, faktiskt. men de allra, allra viktigaste delarna är: det ger ett språk att prata OM fotografi med, och det kommer över tid att göra så att man börjar tänka lite annorlunda omkring sitt eget fotograferande. man blir mer medveten om vad man gör, och kan börja sätta fingret på sånt man vill förändra. 

så jag antar att det allra viktigaste är att lära sig språket. utöver att kunna prata med andra fotografer, så ger det också förmågan att vara konstruktiv i samtal om andras bilder. 

ska man prata om någons fotografi är det trevligt att kunna uttrycka sig lite mer än att bara säga "bilden är fin". det är nämligen en av de mest förolämpande komplimanger man kan ge någon, IMHO. 

jag tycker till exempel att det är trevligt att kunna formulera varför man tycker si eller så om ett fotografi, om de tekniska delarna (färg/sv, korn (iso), ljus, komposition osv) förstärker innehållet och isf hur, om bildbehandlingen får just det här specifika fotografiet att vara på sitt allra bästa, hur färgerna påverkar intrycket - osv. ni fattar.

man behöver absolut inte bli ett proffs på bildanalys. det handlar verkligen inte om det. framför allt inte för mina medlemmar, som trots allt har fotografi som ett intresse, inget annat. 

men eftersom jag nu har startat upp det här konceptet med club passionista, så är det ju kul om jag kan bidra till mina medlemmars utveckling som fotografer. och eftersom det är jag som råkar veta vad jag sitter på för kunskap, så tar jag mig friheten att bestämma vad jag vill dela med mig av. och jag kan inte dela med mig av allt på en gång, utan jag får försöka portionera ut det i lagoma doser. 😄

om jag ska gå till mig själv, så kan jag säga att jag uppskattar som allra mest att kommentera på, och själv få kommentarer, från personer jag vet pratar samma språk som jag. då vet jag vad de pratar om och vad de menar utan att behöva fundera. 

för att säga "den är fin" med en stor, tydlig, fetstilad PUNKT därefter (vill säga; utan förmågan att uttrycka sig mer) är i min värld faktiskt - ganska förolämpande. 😅

nu är det ju dock så att det troligen är YTTERST få förunnat att kunna uttrycka sig om andras fotografier på ett sådant sätt som jag personligen föredrar. framför allt inte när man fortfarande är nybörjare. 

det är därför det är så viktigt att lära sig. och nånstans måste man ju börja.

och om någon undrar hur jag själv lärde mig; först och främst gick jag en fotoutbildning där konstruktiv kritik och ett visst mått av bildanalys ingick. ett par år senare började jag läsa konstvetenskap med fokus på just bildanalys av fotografi. där ingår både (foto)teori och metod, och då lär man sig i väldigt hög utsträckning språket för att prata omkring fotografi.

en av mina största fördelar när jag skrev uppsatser om fotografi, var dock att jag själv fotograferade. jag hade kunskap som en icke-fotograferande konstvetarstudent inte har, vilket givetvis påverkade hur jag analyserade de fotografier jag valt till uppsatserna.

.. och det var också där nånstans som jag började inse att man kan lära sig oerhört mycket om sitt eget fotograferande, genom att (medvetet!) betrakta andras fotografier.

och nu börjar jag äntligen närma mig sista bilden i det här inlägget. 😅 jag hoppas såklart att du inte bara har glott på bilderna, utan också faktiskt läst texten.

men det är ok om du inte gjort det. isf hoppas jag att du har tyckt om bilderna. 🤗

(är det bara jag som ser en zombiearm med skelettliknande fingrar på i den här bilden?)