jag har gjort en grej

det är lättare för mig att komma mig för att fotografera när temperaturen är lägre, himlen är full med stora, mörkgråa moln, och hjärnan är iaf något mindre inlindad i fetvadd. idag var en sån dag.

jag fick för mig att göra nåt annorlunda idag. det skulle vara otroligt intressant att höra om ni kan se vad jag har gjort, just idag. det är inte nödvändigtvis vad man tror, vid ett första ögonkast. så - hit me, med alla gissningar. jag berättar i kommentarerna senare. 🤗

igår och idag

njut medan ni kan, för det här händer inte ofta. jag tror att jag skriver ganska precis exakt den meningen varje gång jag visar en FÄRGBILD. 😱 det är nästan lite pinsamt att göra det, men alltså.. det här är väl ungefär bland det enda jag tycker kan vara fint med sommaren. just vita och rosa (och vissa lila) blommor på buskar och träd. och just den här bilden blev ju så gullig så jag nästan skäms, bara därför. 😅 herregud, vad tjejjig jag känner mig. 🙈😄😂

det är tur att det inte händer särskilt ofta. för mig, alltså, eftersom jag känner mig så otroligt obekväm med det. 😅

i det här inlägget visar jag bilder från igår och idag. kameran har fått följa med ut flera gånger, i syfte att kanske ta mig ner på stan med hunden, men det inte blir av för att det är för varmt. nån dag fick den följa med två gånger, och trots det kom jag hem helt utan bilder. 

igår och idag följde hilda med ut, och jag kom hem med kanske 15 exponeringar/tillfälle. bättre än inget, men inte några massiva bildskördar. inte heller så många bilder jag egentligen tycker är skitbra. själv är bästa kritikern, har jag hört. 

dessa två är dock klara favoriter. för den som undrar är det skuggan från en sån här ställning som ställs upp som arbetsplats när det ska målas fasad, bytas fönster eller liknande. själva ställningen i sig är skitful, men skuggan desto roligare - iaf igår. 

nedan kommer bilderna från idag. inte heller jättespännande, men trots att jag har konstant hjärndimma pga sommar och pollen, så vill jag ändå försöka hålla seendet igång. även om jag oftast inte har nån som helst plan, eller har svårt att ens SE bilder, så kännst just det viktigt. att hålla seendet igång.

just det här, nedanför, är ju något jag återkommer till gång på gång. det ligger nära hemifrån, är lättillgängligt, det är en rolig miljö att fotografera, och trots att det är en rätt kort sträcka att fotografera på, så känns det som att jag hittar nya bilder där nästan varje gång jag går förbi.

bilden ovan är för övrigt en av mina favoriter från de här två dagarna.

.. och här är dagens sista; en dubbelexponering av några söta blommor ned i en vattenpöl som det regnade i. ringarna efter vattendropparna syns inte lika väl som jag hade hoppats, men jag var faktiskt alldeles för lat för att testa en gång till. 🤦🏻‍♀️

funderingar om bland annat vatten

det blir många bilder idag. alla berör på ett eller annat sätt en gemensam tanke, som i extremt hög utsträckning ligger bakom enormt stora delar av min världsbild.

natur är inte kuliss till människan.

jag är helt bombsäker på att jag tidigare har nämnt olika saker som är betydelsefulla för mig när det gäller just hur jag ser världen, och ett par av dem är shamanism och animism. det innebär i praktiken att världen är full av icke-mänskligt liv. och när jag säger det, menar jag inte bara biologiskt liv, utan besjälat liv. varje träd har ett medvetande, varje sten har detsamma. vatten är ett väsen, vinden likaså. det finns kraft och liv som inte är mänskligt, men från mitt perspektiv har människan som art glömt bort det här. jag vill betona människan som art, när jag säger att vi har en oerhört narcissistisk självbild. jag har väldigt många och långa åsikter om det här som inte alltid är jättetrevliga när det gäller just människan som art.

men.

eftersom jag nu har valt att inte fotografera kommersiellt, kan jag i stället ägna mig åt det som känns sant för mig. och för mig är det av någon anledning viktigt att visa hur min verklighet ser ut. nu kan man tycka att det är knepigt, för jag ser ju världen i färg som de flesta, och ändå visar jag mina bilder i svartvitt. inte heller fotograferar jag platsbeskrivande som många andra gör.

idag tog jag med mig hund och hilda och gick ner till lögarängen här i västerås. ni kommer inte att se en enda bild som visar vart jag är så att nån eventuellt skulle känna igen sig - om man inte är väldigt bekant med träden därnere, förstås. då kanske man känner igen detaljerna.

det som var riktigt intressant idag, utöver själva fotograferandet, var att umgås med vattnet. inte så att jag badade - oh, hell no. 😅 men vi gick ut och satte oss på en brygga som är till för det ändamålet. vi satt där en lång stund, och jag slogs återigen av min fascination för hur en del saker i naturen är helt jävla fantastiska.

som t ex funderade jag på hur mycket kraft som krävs för att flytta ens små mängder luft - för att inte tala om hur mycket som krävs för att flytta vatten. och då är jag helt ointresserad av det vetenskapliga synsättet. det som är viktigt för mig är det besjälade perspektivet. och om man bara provar att själv blåsa på vattenytan i ett vattenglas, så inser man att det krävs en hel del av just kraft, för att ett hav ska storma, eller för att en tsunami ska uppstå. 

den sortens tankar lever jag med mer eller mindre ständigt, i olika varianter, versioner, gällande lite olika saker. 

och det är utifrån det perspektivet en del av mitt fotograferande uppstår. jag vill hitta det besjälade i sånt de allra flesta människor ser som bakgrund till sina egna liv, och samhället i stort. träd. stenar. vatten. natur överlag.

av det skälet är jag också oftast helt ointresserad av VART jag är. jag har inget som helst behov av att visa att jag varit på specifika ställen, för det är inte det jag vill visa. vilket iofs gäller det mesta, inte bara när det gäller min variant av naturbilder. 

det här kan man ju tycka vad man vill om. och vet ni, jag är faktiskt rätt ointresserad av vad andra möjligtvis kan tycka eller tänka om hur jag väljer att fotografera. det är viktigt för mig, jag har förmågan, tiden, och jag behöver inte tjäna pengar på det jag gör. det gör att jag kan fokusera på just det som är viktigt för mig. och i min värld är det en ren lyx.

en liten parentes mitt i, gällande det här med att fotografera vatten. jag tycker att det faktiskt är rätt svårt, om jag ska vara ärlig. iaf om man vill fotografera på det här sättet, med nån slags skärpa och nån slags normal slutartid/exponering.

stora mängder vatten, på det här viset, ser faktiskt rätt märkligt ut om man tittar noga. ytan ser på ett sätt jämn ut, fast ändå inte. ytan får också stora ringar av ljusreflektioner. om man verkligen, verkligen tittar - som om man tittade på ett fotografi fast i verkligheten, ser man också att vattnet på sätt och vis ser lite ut som ett tyg som rör sig. 

.. men när man fotograferar det, blir vattnet nästan skulpturalt. det blir det ju också om/när man fotograferar på superkorta slutartider, men då är det nåt helt annat man vill åt. fotograferat såhär ser det nästan ut som is, ibland. 

så. vatten är knepigt ibland, iaf när jag ska fotografera. jag tycker visserligen att de här bilderna har sina poänger, men jag föredrar nog att fotografera just vatten med icm.

för att återgå till besjälade ting. när man har det som grundläggande mindset, blir en del saker man ser ute, väldigt beklämmande. det ger en viss människosyn som inte alltid är så smickrande - återigen; för människan som art. det finns vettiga individer, men som art.. jag tänker inte ens be om ursäkt för att jag säger - näh. inte impad.

men för att gå från den ena ytterligheten till den andra, som dessutom är roligare att tänka på och skriva om - det är väldigt roligt att fotografera på det här viset. dels är det njutbart att fotografera på ett sätt som är sant för mig. dels är det oerhört givande att hitta alla dessa små märkliga formationer i träd, stenar osv.

och även om jag erkänner mig mer självkritisk än jag kanske förtjänar, så älskar jag att fotografera såhär. jag skulle inte vilja ha det på nåt annat vis. och det är en sanning som gäller oavsett vad jag har framför kameran. natur, industri, stadsmiljö, whatever det nu är.. this is how i do it. 🙏

.. och här tror jag det får vara slut för idag. 🤗🙏📷✨

oväntade bildskatter

vädret kan vara missvisande, när man tittar på det inifrån. innan jag gick ut med hunden tittade jag ut genom köksfönstret, och såg flera personer med långärmat på sig. givetvis trodde jag att det kanske kunde vara svalt nog att gå en lite längre promenad, så jag tog med mig hilda när vi gick ut.

ack, så jag bedrog mig. först kändes det hyfsat ok, men efter bara några meter märkte jag att det var alldeles för varmt för både mig och hunden. på den korta sträcka vi gick trodde jag inte att jag skulle hitta några bilder som jag inte plockat förut.

men kanske 100 - 150 meter hemifrån gick vi igenom nån pytteliten, rätt gullig liten parkliknande miljö - och där fanns de. bilderna. 

och faktum är att det var länge sen jag kände mig så nöjd med just den här typen av bilder. jag hittade bilder på två träd sammanlagt, och det första av dem hade flest. jag hade säkert kunnat hitta fler om jag ansträngt mig, men det VAR varmt, kvavt och i största allmänhet jävligt äckligt.

det jag hoppas på med just den här serien, från er sida, är att ni kan se rytmen, musiken, viktfördelningen osv. det handlar alltid väldigt lite om motiv för mig, och mer om hur jag kan fördela det jag ser över bildytan på ett sätt som - well, som sitter som en smäck, helt enkelt.

hur jag ser den där rytmen, musiken, viktfördelningen osv?

well. det är ju den där inre bildytan jag kan applicera på verkligheten som är så effektiv. den, och de former jag ser. ofta handlar det ju om hur ytor spelar mot och med varandra, hur former skapar dragningskraft åt endera hållet, hur saker är tunga eller lätta i relation till något annat osv. 

och vet ni, det är så himla roligt när man får till helt oväntade bilder av det här slaget, när hjärnan befinner sig i ett konstant tillstånd av överkokthet. jag blir så glad helt för min egen skull, utan förhoppningar om att nån annan ska gilla det här. JAG gör ju det, och det räcker faktiskt. 🙏

för många, många år sen skrev jag en status på facebook. jag har inte hittat den igen, trots att jag aktivt letar hela tiden (i mina minnen), men poängen med den var iaf att - det jag älskar med svartvitt fotografi är hur ljuset smyger sig runt motivet, hur gråskalan ser ut, hur frånvaron av färg tillåter känslan i fotografiet att framträda på ett helt annat vis. den statusen var sann då, och den är lika sann nu. jag verkligen älskar svartvitt. så är det bara.

för övrigt, om ni orkar hänga med i mina tankesvängar, så kan jag säga att jag är alldeles otroligt nöjd med min canon eos 5d mark III. vilken arbetshäst! 😮 jag tror faktiskt, helt ärligt, att jag skulle vara fullt nöjd med att ha en just sådan i resten av mitt liv. man ska aldrig säga aldrig, men alltså - ÅH, vad jag gillar den!

det finns tre saker specifikt, som jag tycker är så otroligt mycket bättre än i 5d originalet; tonomfånget är otroligt mycket bättre, att jag kan använda så oerhört mycket högre ISO-tal (skillnaden är extrem), och att jag kan dubbelexponera. detta är de tre saker som gör att jag tycker att jag kan ha mycket, mycket roligare i mitt fotograferande med originalet i just 5d-serien.

så ja. jag känner mig sådär lite löjligt nöjd med dagens bildskatter, faktiskt. trots att jag inte använt vare sig extremt högt iso eller dubbelexponering. idag räckte det alldeles utmärkt bra med den här supertjusiga gråskalan, kontrasterna och allt det andra. 🤗✨🙏

sommarromantik på mitt sätt

sommaren är årets sämsta tid för mig. det har jag nog sagt förut, och jag kommer troligen att säga det igen, vid fler än ett tillfälle. det är varmt, det är kladdigt, jag påverkas av pollen i form av trötthet, hjärndimma osv. det är fullständigt vedervärdigt, och jag spenderar således flera månader med att i princp bara sitta av tid utan att få nånting vettigt gjort.

trots det märker jag att jag återkommande tenderar att använda blommor som mål för mitt fotograferande. helt galet, egentligen. fast jag gör det ju på mitt eget sätt, så det blir ju inte de typiska blomsterängarna i stora utsnitt i mängder med starka färger, kvällssol osv. i stället blir det svartvitt, ganska grova kontraster, numer gärna med icm och dubbelexponeringar.

just the way i like it.

så min verson av sommar-romantik blir nåt helt annat. also just the way i like it. skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt, faktiskt.

fast jag måste också erkänna att jag verkligen, verkligen inte förstår vart den här fascinationen för just blommor kommer ifrån. jag måste vara mer tjejjig än jag vill erkänna, och det ligger troligen långt under ytan. det kanske är just för att jag blir så grötig i skallen sommartid, som det letar sig upp till ytan utan att jag märker det.

oavsett vad det beror på, så är det lite småkul. jag blir rätt nöjd med bilderna, även om det kanske inte är vad jag skulle sätta upp på väggen här hemma.

men alltså, ni ser ju här ovan - det ÄR faktiskt lite för gulligt för sitt eget bästa. 😄 nedanstående med, för den delen.