de tar visst aldrig slut

jag vet inte hur ni andra har det ute i landet, men här i västerås har vi några fruktansvärt varma dagar just nu. huset jag bor i har dåligt rykte för dålig ventilation och för att det blir sjukligt varmt inomhus - och så är det. jag har just nu runt 26 - 28 grader i både kök och sovrum. 

alltså är det för varmt att röra sig mer än absolut nödvändigt. promenaderna med hunden handlar om att ta sig runt några hus - som allra mest. det har alltså inte blivit något fotograferat alls, sen vi var nere på stan för några dagar sen (se förra inlägget).

men idag hade jag tvättstugan tidigt i morse, och passade på att ta med hund och kamera så vi kunde ta ett litet varv runt området. det var vansinnigt kvavt och äckligt redan då, men det blev iaf några bilder. vattendropparna kommer från det regn som föll under småtimmarna.

eftersom jag tillhör gruppen människor som verkligen blir mer eller mindre sjuka av värme, så är det här jättejobbigt. inte känns det skitkul att det ska vara skitvarmt i morgon heller, eftersom jag ska åka till uppsala och hämta hem en 12 veckor gammal kattunge vid namn iza.

hon är mer än efterlängtad, eftersom de senaste två månaderna sen jag förlorade min 14-åriga katt-tant molly har varit extremt märkliga. så jag ser verkligen fram emot izas hemkomst, jag bara önskar att det inte hade skett under så varma förhållanden. den enda fördelen är att smhi har förändrat sin prognos från 30 till 26 grader senast jag tittade.

oavsett hur väder och temperatur blir i morgon, så kan vi väl konstatera att jag inte verkar tröttna på att fotografera just - blommor. fattar verkligen inte varför jag tycker att det är så kul, men av nån anledning gör jag det. vet inte om det kanske beror på att det är ett väldigt effektivt sätt att öva på dubbelexponeringar.

nu ska jag visa er den sista bilden innan jag bommar igen fönster och balkongdörren, innan det blir för varmt. sen ska jag dammsuga och göra i ordning lite smågrejer så jag kan ta det lugnt resten av dagen. 

för i morgon kommer iza hem! 🙏 det är inte omöjligta att det kommer nån taskig mobilbild på henne så småningom, bara för att skryta. 🤗

oväntade bildskatter

vädret kan vara missvisande, när man tittar på det inifrån. innan jag gick ut med hunden tittade jag ut genom köksfönstret, och såg flera personer med långärmat på sig. givetvis trodde jag att det kanske kunde vara svalt nog att gå en lite längre promenad, så jag tog med mig hilda när vi gick ut.

ack, så jag bedrog mig. först kändes det hyfsat ok, men efter bara några meter märkte jag att det var alldeles för varmt för både mig och hunden. på den korta sträcka vi gick trodde jag inte att jag skulle hitta några bilder som jag inte plockat förut.

men kanske 100 - 150 meter hemifrån gick vi igenom nån pytteliten, rätt gullig liten parkliknande miljö - och där fanns de. bilderna. 

och faktum är att det var länge sen jag kände mig så nöjd med just den här typen av bilder. jag hittade bilder på två träd sammanlagt, och det första av dem hade flest. jag hade säkert kunnat hitta fler om jag ansträngt mig, men det VAR varmt, kvavt och i största allmänhet jävligt äckligt.

det jag hoppas på med just den här serien, från er sida, är att ni kan se rytmen, musiken, viktfördelningen osv. det handlar alltid väldigt lite om motiv för mig, och mer om hur jag kan fördela det jag ser över bildytan på ett sätt som - well, som sitter som en smäck, helt enkelt.

hur jag ser den där rytmen, musiken, viktfördelningen osv?

well. det är ju den där inre bildytan jag kan applicera på verkligheten som är så effektiv. den, och de former jag ser. ofta handlar det ju om hur ytor spelar mot och med varandra, hur former skapar dragningskraft åt endera hållet, hur saker är tunga eller lätta i relation till något annat osv. 

och vet ni, det är så himla roligt när man får till helt oväntade bilder av det här slaget, när hjärnan befinner sig i ett konstant tillstånd av överkokthet. jag blir så glad helt för min egen skull, utan förhoppningar om att nån annan ska gilla det här. JAG gör ju det, och det räcker faktiskt. 🙏

för många, många år sen skrev jag en status på facebook. jag har inte hittat den igen, trots att jag aktivt letar hela tiden (i mina minnen), men poängen med den var iaf att - det jag älskar med svartvitt fotografi är hur ljuset smyger sig runt motivet, hur gråskalan ser ut, hur frånvaron av färg tillåter känslan i fotografiet att framträda på ett helt annat vis. den statusen var sann då, och den är lika sann nu. jag verkligen älskar svartvitt. så är det bara.

för övrigt, om ni orkar hänga med i mina tankesvängar, så kan jag säga att jag är alldeles otroligt nöjd med min canon eos 5d mark III. vilken arbetshäst! 😮 jag tror faktiskt, helt ärligt, att jag skulle vara fullt nöjd med att ha en just sådan i resten av mitt liv. man ska aldrig säga aldrig, men alltså - ÅH, vad jag gillar den!

det finns tre saker specifikt, som jag tycker är så otroligt mycket bättre än i 5d originalet; tonomfånget är otroligt mycket bättre, att jag kan använda så oerhört mycket högre ISO-tal (skillnaden är extrem), och att jag kan dubbelexponera. detta är de tre saker som gör att jag tycker att jag kan ha mycket, mycket roligare i mitt fotograferande med originalet i just 5d-serien.

så ja. jag känner mig sådär lite löjligt nöjd med dagens bildskatter, faktiskt. trots att jag inte använt vare sig extremt högt iso eller dubbelexponering. idag räckte det alldeles utmärkt bra med den här supertjusiga gråskalan, kontrasterna och allt det andra. 🤗✨🙏

gott och blandat

idag blir det bilder från två fotograferingar. under natten; ebba. sen tog jag med mig min hilda, när jag och hunden gick en promenad på förmiddagen. just nu börjar jag bli rejält trött, så ni får titta och förhoppningsvis njuta, utan kommentarer från mig.

mer edward och icm

arbetet med min gode vän edward tar sig framåt, allt eftersom. jag fotograferade de här bilderna igår kväll, men natten har varit lite småskum så blogginlägg blev det inte förrän nu. 

nu när jag börjat använda icm i det här sammanhanget, har jag gjort så jag tar fler snarlika exponeringar av ungefär samma utsnitt, med olika inställningar - för att se hur det blir, vad jag tycker bäst om, vad jag tycker säger det jag vill att det ska säga, osv. thus; sorry för upprepningar i utsnitt - eller, egentligen inte 😄 men ifall att ni undrar varför flera av bilderna ÄR snarlika.

det här är ett projekt jag tycker är vansinnigt kul, faktiskt. särskilt eftersom jag känner mig så fri utan stativ. och jag ÄLSKAR att det är kornigt och grynigt och skitigt. 🤗📷🙏💓

jag har många tankar och idéer om den här boken som jag planerar att det här ska bli. om den trycks, kommer den t ex att tryckas i väldigt liten skala, och säljas på ett speciellt vis.

vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag dock astrött, så ni får titta på resten av bilderna utan vidare kommentarer.

enjoy!

edward + icm = experiment

när det gäller mina kranier är det en väldigt specifik berättelse som vill bli berättad. edward, ebba och hedda har oerhört olika personligheter, där det enda som egentligen är gemensamt är; de är döda, alla tre. 

nu när jag har min hilda kan jag ju sätta igång med det här projektet på allvar, och eftersom jag har funderat på hur det skulle se ut om jag fotograferar med icm, eller åtminstone ett visst mått av oskärpa - så testade jag just det idag.

som ni kommer att märka, har jag testat ungefär samma utsnitt på vissa bilder, men med/utan oskärpa. mest för att se vad jag tycker funkar bäst, vad skärpan/oskärpan säger och hur jag tycker att det fungerar i relation till den berättelse som vill fram.

själv tycker jag att båda delarna funkar, men att de säger väldigt olika saker. oskärpan, oavsett vilken form den har, fungerar otroligt väl eftersom det jag vill komma åt i den här berättelsen handlar mer om sinnestillstånd än om formen på kranierna. sinnestillstånd, egenskaper, personligheter - superviktigt för just det här projektet.

jag tror inte att jag har nog med ord för att uttrycka hur speciellt det här projektet är för mig. det är oerhört tydligt JAG, av väldigt många skäl. uttrycket kommer att bli väldigt känslosamt och förhoppningsvis kommer det att påverka en potentiell läsare/betraktare. men boken, som det kommer att bli (på något sätt) behöver faktiskt inte ha någon mer läsare/betraktare än jag själv. det skulle vara kul, men det är inte nödvändigt.

det är inte heller något som kommer att attrahera en särskilt stor publik. eller, det har jag iaf svårt att föreställa mig. 😅 varken bilder eller text kommer att vara särskilt lättillgängligt, och kommer troligen att kräva en hel del av den som läser/betraktar.

men å andra sidan; jag gillar ju sånt. både att producera och att se/läsa andras.

rent generellt kan jag säga att jag är lite löjligt förtjust i bilderna med oskärpa, som de två ovanför och resten nedanför. de illustrerar edwards sinnestillstånd oerhört väl - och det handlar inte om fylla, utan om helt andra saker. när jag har kommit så långt att text och bild börjar bli layout kan jag visa, så ni får se hur just text+bild kommer att fungera tillsammans.

förstår ni varför jag är så vansinnigt förtjust i de här bilderna? 🤗

dagens sista bild, som såhär: