gotik i västerås

västerås är faktiskt en rätt trist stad, på många sätt. city är överlag urtråkigt. kommunen har en stark tendens att göra sig av med gamla, fina byggnader och bygga nytt, skitfult i stället. ni vet, det vanliga.

men det finns faktiskt ställen som går att göra roliga saker med. jag gillar ju, som bekant, både gotik och det groteska. och jag upphör inte att fascineras över att det är fullt möjligt att fotografera gotiskt här i stan, utan större besvär.

jag tog med mig hund och hilda ner på stan medan tvättmaskinerna gick i morse. det är nog ett par dagar sen jag bestämde mig för att vi skulle ta oss iväg just idag, oavsett väder. det var givetvis stark, äcklig sol idag igen, så mycket har blivit i motljus. himlen var blå, vilket gör att den inte blir kritvit i bild. 

det finns vissa saker jag dras till i just den här miljön. detta är fotograferat utanför/i närheten av västerås slott, och i vasaparken. svartån går där, dessutom. jag attraheras oerhört av gatlyktorna just här, de är bland de vackrare i hela västerås. men också av teglet, där det forsar i svartån, de här tornliknande prylarna på taket av tegelbyggnaden. och när man fotograferar/bildbehandlar som jag gör, blir det lätt gotiskt.

i don't mind.

resten av bilderna får ni titta på utan vidare kommentarer från mig. jag kan dock säga att jag känner mig väldigt nöjd med dagens bildskörd. 🙏

enjoy!

kopparlunden, igen.

det här var en något knepig fotografering. jag har tänkt i flera dagar att det är dags att ta mig ner till kopparlunden igen, med både hund och hilda. det har inte blivit av, eftersom jag varit väldigt trött senaste veckan eller så - och troligen kommer att fortsätta vara det ett tag till.

men eftersom smhi påstår att det ska regna en hel del nån vecka framöver, kändes det som en bra idé att ta sig iväg idag, även om jag känner mig något avtrubbad.

det var lika jävla drygt ljus ute idag som sist - skarpt, äckligt solsken. den enda fördelen med det är att det ger skarpa skuggor som kan vara kul att leka med. det finns en eller ett par bilder längre ner som är lite småroliga av det anledningen.

det känns märkligt att traska runt därnere, med kamera, numer. förr var det så uppenbart vad jag skulle fotografera, men det är inte längre så. det finns bilder jag tagit ett stort antal gånger, och jag känner mig enormt mätt på just den typen av fotografier. alltså behöver jag titta efter annat. det är inte alls lätt, kan jag upplysa om. särskilt inte när man känner sig trött, avtrubbad och halvblind på grund av nämnda, äckliga sol som envisas med att lysa rätt in i ögonen trots solglasögon. 

jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om de är bilderna, än. jag är inte alls säker på att jag är jätteförtjust i dem - men då är jag å andra sidan fortfarande både trött och smått groggy. det kanske känns annorlunda i morrn - det skulle inte vara första gången, isf.

jag ser på tiden att jag behöver öppna upp ett teams-möte för mina passionistamedlemmar som ska vara med och ställa ut i höst. därför lämnar jag er med resten av dagens bildskörd utan kommentarer från mig.

enjoy! 🤗

gott och blandat

idag blir det bilder från två fotograferingar. under natten; ebba. sen tog jag med mig min hilda, när jag och hunden gick en promenad på förmiddagen. just nu börjar jag bli rejält trött, så ni får titta och förhoppningsvis njuta, utan kommentarer från mig.

ebba igen

jag säger ju hela tiden att ebba är en troublemaker. det jag inte riktigt hade förväntat mig var att hon skulle vara en troublemaker även med mig. det här är andra fotograferingen med henne, och den här gången bytte jag objektiv till mitt vidvinkel. inte för att jag använde själva vidvinkeln särdeles, men ändock. 

jag känner mig relativt neutralt inställd även till den här omgången bilder. jag retar mig lite på det, eftersom jag känner så starkt inför bilderna på både edward och hedda. men ebba, det är nåt med henne som gör att det känns knepigt - hence the troublemaker. bilderna sitter inte rätt, vare sig i ögonen, munnen, bröstkorgen, magen, höfterna eller nån annanstans i kroppen. de känns fel - inte mycket, men sådär liiite, lite fel, och jag kan inte riktigt placera VARFÖR.

bortsett från känslan av att inte nå fram till ebba, till 100%, och frustrationen som uppstår på grund av det, så är det här lite småkul. en tanke jag har om varför det känns så knepigt är att jag fotograferar henne på ungefär samma sätt som edward och hedda - och utifrån min upplevelse av henne, så stämmer det inte riktigt överens.

så det blir att fortsätta fotografera den här envisa lilla damen, tills vi hittar in i rätt spår tillsammans. jag insåg nämligen att det inte är hennes fel att det blir såhär - det är jag som får ta på mig det här, när jag inte hittar rätt. jag som vanligtvis brukar vara bra på att maka in arslet så att jag hamnar precis rätt, har svårt för det den här gången. 

vi får se om jag ger mig på det här inatt, eller om det får vänta tills i morgon eller söndag. oavsett NÄR, så kommer jag att fokusera mer på känslan av - vart tusan tog hon vägen? helvete, vad snabb hon är, den lilla rackarungen!!! .. i stället för den här monumentala, nästan statueska stilen som fungerar med både edward och hedda.

och jag ska faktiskt fortsätta med vidvinkeln - och försöka komma ihåg att faktiskt använda VIDVINKELN också, inte bara själva objektivet. jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vidvinkel och har inte använt det själv på ett par år, tror jag. men just i det här fallet tror jag att bilderna faktiskt kan tjäna på lite förvridna perspektiv och proportioner.

sen finns det förstås en väldigt stor fördel med att fotografera mot svart på det här viset. det gör att det blir väldigt enkelt att expandera det negativa utrymmet åt vilket håll som helst, eller bara i största allmänhet, utan att nån vet det. 

för oavsett om det blir en bok bara för min egen skull, eller en tryckt bok för försäljning, så tänker jag redan nu att jag fotograferar för layout. jag vet inte hur ni andra tänker när ni layoutar (om ni gör det), men jag tänker i flöde, i riktning, inåt och utåt, tyngd osv - faktiskt ungefär som när det gäller bildkomposition.

den svarta, tomma rymden gör det enkelt att justera just komposition/layout när det är dags för det.

så i slutänden tror jag att jag kommer att få till det, även med ebba. min troublemaker. 🤗 mitt lilla knäppa rådjur som tydligen har en mer fokuserad vilja än jag hade räknat med. 🤦🏻‍♀️😅📷✨

hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅