jag har...

jag har fyllt år. fyllde jämnt förra veckan. när jag var iväg på födelsedagsfika på stan med en drös vänner, hade jag på mig en stor, flådig klackring jag ärvde efter min pappa när han dog. mitt under kvällen upptäckte jag att stenen som liksom gör hela ringen, hade lossnat och var försvunnen. det känns rätt jobbigt, och jag är glad att han inte vet om det. jag har letat hemma men inte hittat den, och idag fick jag äntligen arslet ur att ta med mig hunden och ta mig ner på stan igen för att få i mina egna fotspår och se om jag hittade den. det gjorde jag dessvärre inte, så nu behöver jag leta ännu mer intensivt här hemma, och dessutom kontakta bussbolaget och se om de har fått in nåt stenliknande som kan höra ihop med min ring.

men.

jag tog också med mig hilda ned på stan. det har varit lite si och så med fotograferandet ett tag, så jag kände mig faktiskt ringrostig. men när jag väl fått upp hilda och börjat LETA (jag brukar aldrig behöva leta, just), så började bilderna visa sig en efter en, allt eftersom.

under tiden vi var på stan kände jag mig inte ett dugg imponerad av mig själv, men när vi väl kommit hem och jag börjat bildbehandla, kändes det bättre. allt är kanske inte skitbäst, men det finns några jag tycker bättre om av lite olika skäl. 

enjoy! 🙂

ebba igen

jag säger ju hela tiden att ebba är en troublemaker. det jag inte riktigt hade förväntat mig var att hon skulle vara en troublemaker även med mig. det här är andra fotograferingen med henne, och den här gången bytte jag objektiv till mitt vidvinkel. inte för att jag använde själva vidvinkeln särdeles, men ändock. 

jag känner mig relativt neutralt inställd även till den här omgången bilder. jag retar mig lite på det, eftersom jag känner så starkt inför bilderna på både edward och hedda. men ebba, det är nåt med henne som gör att det känns knepigt - hence the troublemaker. bilderna sitter inte rätt, vare sig i ögonen, munnen, bröstkorgen, magen, höfterna eller nån annanstans i kroppen. de känns fel - inte mycket, men sådär liiite, lite fel, och jag kan inte riktigt placera VARFÖR.

bortsett från känslan av att inte nå fram till ebba, till 100%, och frustrationen som uppstår på grund av det, så är det här lite småkul. en tanke jag har om varför det känns så knepigt är att jag fotograferar henne på ungefär samma sätt som edward och hedda - och utifrån min upplevelse av henne, så stämmer det inte riktigt överens.

så det blir att fortsätta fotografera den här envisa lilla damen, tills vi hittar in i rätt spår tillsammans. jag insåg nämligen att det inte är hennes fel att det blir såhär - det är jag som får ta på mig det här, när jag inte hittar rätt. jag som vanligtvis brukar vara bra på att maka in arslet så att jag hamnar precis rätt, har svårt för det den här gången. 

vi får se om jag ger mig på det här inatt, eller om det får vänta tills i morgon eller söndag. oavsett NÄR, så kommer jag att fokusera mer på känslan av - vart tusan tog hon vägen? helvete, vad snabb hon är, den lilla rackarungen!!! .. i stället för den här monumentala, nästan statueska stilen som fungerar med både edward och hedda.

och jag ska faktiskt fortsätta med vidvinkeln - och försöka komma ihåg att faktiskt använda VIDVINKELN också, inte bara själva objektivet. jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vidvinkel och har inte använt det själv på ett par år, tror jag. men just i det här fallet tror jag att bilderna faktiskt kan tjäna på lite förvridna perspektiv och proportioner.

sen finns det förstås en väldigt stor fördel med att fotografera mot svart på det här viset. det gör att det blir väldigt enkelt att expandera det negativa utrymmet åt vilket håll som helst, eller bara i största allmänhet, utan att nån vet det. 

för oavsett om det blir en bok bara för min egen skull, eller en tryckt bok för försäljning, så tänker jag redan nu att jag fotograferar för layout. jag vet inte hur ni andra tänker när ni layoutar (om ni gör det), men jag tänker i flöde, i riktning, inåt och utåt, tyngd osv - faktiskt ungefär som när det gäller bildkomposition.

den svarta, tomma rymden gör det enkelt att justera just komposition/layout när det är dags för det.

så i slutänden tror jag att jag kommer att få till det, även med ebba. min troublemaker. 🤗 mitt lilla knäppa rådjur som tydligen har en mer fokuserad vilja än jag hade räknat med. 🤦🏻‍♀️😅📷✨

hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅

mer edward och icm

arbetet med min gode vän edward tar sig framåt, allt eftersom. jag fotograferade de här bilderna igår kväll, men natten har varit lite småskum så blogginlägg blev det inte förrän nu. 

nu när jag börjat använda icm i det här sammanhanget, har jag gjort så jag tar fler snarlika exponeringar av ungefär samma utsnitt, med olika inställningar - för att se hur det blir, vad jag tycker bäst om, vad jag tycker säger det jag vill att det ska säga, osv. thus; sorry för upprepningar i utsnitt - eller, egentligen inte 😄 men ifall att ni undrar varför flera av bilderna ÄR snarlika.

det här är ett projekt jag tycker är vansinnigt kul, faktiskt. särskilt eftersom jag känner mig så fri utan stativ. och jag ÄLSKAR att det är kornigt och grynigt och skitigt. 🤗📷🙏💓

jag har många tankar och idéer om den här boken som jag planerar att det här ska bli. om den trycks, kommer den t ex att tryckas i väldigt liten skala, och säljas på ett speciellt vis.

vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag dock astrött, så ni får titta på resten av bilderna utan vidare kommentarer.

enjoy!

vinter och snö (och bok)

jag har inte fotograferat särskilt mycket på ett tag. jag har varit fullt upptagen med min bok - är det fortfarande, fast nu håller jag på med den engelska versionen av bok för tryck. jag tror att jag har hittat alla fel i den svenska - och åtgärdat. men jag kan skvallra om att jag varit lite småknäckt under tiden, eftersom indesign fått för sig att trasa sönder mitt dokument TVÅ gånger, så jag blev tvungen att börja om från början. 🤦🏻‍♀️

men skam den som ger sig. om det är någon som tänkt sig att läsa den, får ni gärna upplysa mig om ni hittar några fler fel som jag missat. (e-bok)

frånvaron av fotograferande för min del beror dock inte ENBART på boken, även om det är lätt att skylla på den. det är v i n t e r , om nån nu hade råkat missa det. jag är inget fan av vintern; det är kallt och äckligt, och det är dessutom snö. där jag bor är fastighetsskötarna extremt dåliga på att ploga och sanda, vilket gör att det vanligtvis är väldigt svårt att röra sig utomhus. i år har de faktiskt varit bättre på det (än så länge), men då har det ju varit kallt i stället. pga det, och att det är VITT precis exakt överallt (ungefär som sommaren är GRÖN precis exakt överallt efter midsommar). 

men. idag fick kameran följa med ut när jag var ut med hunden. det blir korta promenader nu pga kylan - jag fryser, han blir kallt om tassarna. men på den korta biten vi gick, fick jag ändå ihop några småkul bilder (för att vara snö).

bilden här ovan får mig att tänka på antingen en ruggig matta, eller möjligtvis mögel. 

här var det istapparna från gatlyktan som var kul. röken i bakgrunden också, men framför allt istapparna. svårt att få till bra, för det var stark sol och motljus, men.. well. det ser ut som det gör.

ett annat skäl till att jag inte fotograferar jättemycket just nu är - min kamera. den håller fortfarande ihop, men eftersom livet känns mest som att det går ut på att vänta på att kameran dör.. som ni ser på bilderna ovan, är det rätt mycket damm på sensorn - jag gör mitt bästa för att dutta bort det mesta, men jag missar uppenbarligen en hel del. jag vet att det finns grejer att rengöra sensorn med, men jag har dem inte, och tyvärr ligger det rätt långt ner på mina prioriteringslistor. kombinerat med att kameran inte heller är särskilt pålitlig, gör det att jag t ex INTE vill påbörja ett projekt jag länge tänkt göra (jag började förra vintern, men de bilderna ligger på min gamla dator som kraschade för ca ett halvår sen, och jag har inte tagit tag i att undersöka om något går att rädda). 

det känns alltså inte skitkul att fotografera med så opålitlig utrustning, och framför allt har jag ingen större lust att ta viktiga bilder med den. 

så på sätt och vis är det väl tur att det finns snö ute, så att jag iaf har NÅNTING att göra, även om jag inte tycker att det är skitkul.

istapparna här ovanför är, tror jag, min egen favorit idag.