idésprutan är igång

det här är lite småjobbigt, faktiskt. ^^ det här inlägget kommer att handla om en idé jag har, och jag vill mer än hemskt gärna ha respons på den. så har ni nån minut över, får ni gärna komma med synpunkter.

...

jag vill starta ett fotogalleri.

...

den här idén ploppade upp i mitt huvud nån gång i början på året, minns inte exakt när. den var relativt tydlig redan från början. jag funderade på den ett tag, sen försjönk den i mitt gamla vanliga nejmen-inte-kan-väl-jag-tankemönster.

men ganska nyligen började den göra sig påmind igen. och tar större och större plats för var dag som går.

min tanke är hyfsat simpel.

jag vill starta ett galleri uteslutande för fotografi. ingen målad konst, ingen skulptur, inget sånt - bara fotografi. dels vill jag kunna ställa ut själv - såklart, dels vill jag ta in andra fotografer, allra helst från mitt län (västmanland). jag har en hyfsat tydlig plan på hur jag vill att utställningsmöjligheterna ska se ut. jag tänker mig 4 större utställningar per år, som hänger upp till 3 månader. under dessa tre månader vill jag också kunna visa 3 mindre utställningar. jag vill gärna ha återkommande teman på de fyra större utställningsperioderna. för att ställa ut i mitt galleri vill jag att man gör en ansökan, och det kommer att kosta pengar (alla måste ju få sina pengar nånstans ifrån).

utöver detta vill jag också kunna hålla kurser i fotografi, hålla föreläsningar, eventuellt hyra ut ett konferensrum, hålla nån slags kulturcafékvällar där folk kan komma och läsa dikter, sjunga, spela, framföra nån dramamonolog - whatever. jag tänker mig också att det kan vara kul att köra åtminstone fotokurser på ngt sätt, online.

för att inte tala om att jag vill kunna sälja fotoböcker. dels rena fotoböcker med fotografier, dels facklitteratur om fotografi som jag gillar. och då menar jag inte böcker om bildkomposition från 80-talet, utan tyngre litteratur. tänk susan sontag, till exempel. john berger. well. det finns många.

...

det finns för- och nackdelar med det här.

jag har ju min stressintolerans att tänka på. jag känner mig själv och vet att jag inte bör ta på mig alltför mycket, för då blir det dåligt. men å andra sidan har jag märkt de senaste veckorna, när jag varit mer social och aktiv än jag varit på säkert ett år sammanslaget. jag var jättestressad först, men nu börjar det funka bättre. har jag riktig tur kanske det blir hyfsat bra, när jag vänjer mig. dessutom, när det gäller just fotografi så känns det inte som ett jobb. det är ju bara roligt!!! på gott och ont - jag kommer att få hålla rejäl koll på mig själv för att inte bränna ut mig.

om det här öht ska fungera, kommer jag att behöva hjälp. jag är bra på mycket, men långt ifrån allt. jag kommer att behöva någon som kan hjälpa mig med sälj-delen, för den är jag helt värdelös på. en gallerivärd, för jag kommer inte alltid att kunna vara där. nån som kan sköta ekonomin. nån som kan marknadsföra. nån som kan vara praktisk/händig, eftersom jag är mer eller mindre funktionsnedsatt när det gäller den biten. :D osv osv osv i all oändlighet.

...

det finns väldigt mycket mer jag funderat på, men för att det här inlägget inte ska bli en doktorsavhandling håller jag mig kort.

men frågan är - är det här rimligt? är det en dröm som går att omsätta i verklighet? min absoluta dröm vore att vinna storkovan på lotto, och driva det här helt med egna pengar. jag bor i västerås, och den här stan är inte särskilt engagerad i bildkonst öht, så det där med att lita på att man får bidrag från kommunen.. nja. opålitligt, minst sagt.

men jag tänker att allt går, med vilja, våld och vaselin. och det här är något jag faktiskt verkligen, verkligen vill. jag vill kunna stå där i mitt fotogalleri och vara så nöjd att jag spricker, och jag vill vara där tillsammans med min hund - jag kanske till och med tar med mig katten dit för att jag skulle sakna henne så.

fi fan. hela den här idén gör att min hjärna går igång nåt alldeles otroligt.

synpunkter och tankar emottages tacksamt. :)

sanning i fotografi

det här är något jag gillar att filosofera över. jag är ju rätt teoretisk av mig, och jag gillar att gnugga mina hjärnceller. själva frågan i sig tror jag att de flesta som fotograferar åtminstone lite mer engagerat och medvetet, har koll på.

det finns ingen sanning i fotografi.

jag funderar faktiskt på att skriva nån sorts bok om det här. inte för fotografer, men för personer som av ett eller annat skäl intresserar sig för fotografi, bildanalys - och kanske framför allt, källkritik av fotografi, just. det här är något jag anser är extremt viktigt när det gäller sk fake news, och hur vi tolkar fotografi i sociala medier. det är väldigt lätt att uppfatta ett fotografi som sanning, när det egentligen inte alls ens behöver ha med en beskriven kontext att göra.

den enda sanning vi kan hitta i ett fotografi, ligger i att det avbildar sitt motiv på ett verklighetstroget sätt. men inte ens det stämmer alltid. genom perspektiv, skärpedjup, komposition osv, kan vi ju förändra hur något ses, upplevs, förstås, tolkas mm.

alltså handlar sanning inte om annat än perspektiv.

det finns drösvis med ingångar i det här. jag läste ett blogginlägg häromdagen (tror det var alf som skrev det), där det togs upp, detta med avsändare och mottagare. så är det ju i all kommunikation, även fotografi.

i mina än så länge relativt lösa planer för den än så länge icke-existerande boken, ser jag dock flera sätt att angripa mitt påstående om att det inte finns sanning i ett fotografi.

- vad ÄR sanning?

- ingen människa kan vara objektiv; diskussion om det

- våra individuella "sanningar" är inte annat än överenskommelser, och kan därför förändras

- sanning och fakta är inte nödvändigtvis samma sak

- det ligger inga värderingar i sanning

- ALLT i vår verklighet är överenskommelser, inget annat

- sanningen i ett fotografi kan inte vara sann, eftersom den består av minst tre nivåer av upplevd "sanning"

.. och så vidare, i en lång oändlighet av diverse filosofiska och på en del vis, till och med andliga funderingar.

sånt här går jag igång på. såna här tankegångar är rejält jävla as-sexiga, i min värld. utöver min passion för just fotografi, så är jag dessutom väldigt intresserad av just filosofi samt lite tyngre andliga vägar (inte new age, alltså, och religion är något helt annat än andlighet). min hjärna fungerar på det stora hela väldigt abstrakt, och jag tycker att det är skitkul att fundera över såna här saker.

men varför skulle någon vara intresserad av att läsa en sån bok?

well.

först och främst tror jag att det säkert finns en hel del fotografer som säkert skulle tycka att idén kan vara intressant. särskilt om man är relativt ny som fotograf och inte har hunnit tänka så jättemycket på saken. jag tror också att det finns många studenter i exempelvis konstvetenskap, som skulle tjäna på att läsa en sådan bok. särskilt eftersom den bok jag tänker mig att jag ska skriva, också, troligen, kommer att innehålla en del om bildanalys (eller så skriver jag en helt egen bok om bildanalys, det funkar, det med).

de som verkligen skulle behöva läsa en sån här bok, kommer nog aldrig att läsa den. med det menar jag internet-troll på både vänster- och högerkanten (och mitt emellan, men såna är inte fullt lika vanliga, tror jag). donald trump skulle också behöva läsa en sån bok. men det är klart, han skulle nog säga att det var fake news.

jag vet inte riktigt varför jag skriver det här inlägget. förmodligen för att det vore kul med lite respons på den övergripande tanken. jag har skrivit en mindmap på vad jag tänker mig att boken ska innehålla, men det finns inte en enda garanti för att det här projektet blir av. jag hoppas det, men jag har begränsat med energi, så det får isf bli ett långtidsprojekt. :D

tankar, gott folk!? :)

hit me!