ordning och reda i kaoset

hyresvärden där jag bor har en tendens att åtgärda saker på utsidan av fastigheterna. förra sommaren byggdes alla lekplatser på området om (till det sämre, är min personliga åsikt, men smaken är som baken), och i år är det min sida av gatan (fem hus med tre portar i varje) som ska få nya portar. andra sidan av gatan fick det för något år sen, och nu är det vår tur.

det arbetet påbörjades för en eller ett par veckor sen. det går sakta, men faktum är att de har rivit bort nästan alla gamla portar och satt in de nya - men det dröjer nog ett tag till innan det är helt klart. det ska installeras såna där blip-grejer, det ska dit lister osv.

medan vi väntar på att allt ska bli klart, så ligger våra gamla portar och skräpar på gräsmattorna mellan husen. jag har tänkt i flera dagar att jag ska ta med mig kameran ut och fotografera lite, och idag blev det äntligen av (eftersom jag satt vaken längre i morse, bland annat för att stirra på tapetprover i dagsljus).

jag tror att de flesta hyresgäster på området tycker att det här ser förjävligt ut. och det gör det - särskilt eftersom de gamla portarna inte har något syfte med att ligga där, annat än att bara ta plats och se illa ut.

och för det otränade ögat kan jag verkligen förstå att det "bara" ser ut som skräp.

med "otränat öga" menar jag ett öga som inte är vant att tänka/se i bild. när jag går förbi såna här ställen, oavsett om det är på gräsmattan framför mitt hus eller någon annanstans, ser jag jättemånga bilder som bara ligger där och väntar. men om man inte har tränat/lärt sitt öga och sin hjärna att titta efter annat än bara vår spontana tolkning (skräp/fult), så ser man det nog inte.

jag tycker att det kan vara oerhört givande att hitta ordning och reda i kaoset. när man slänger grejer på det här viset så är ju det spontana intrycket - kaos. det bara ligger där, kors och tvärs, det finns ingen uppenbar ordning eller symmetri, utan bara - kaos.

men tittar man, och jag menar tittar sådär ordentligt, så går det faktiskt att hitta jättemycket fint mitt i oredan.

jag märker att det här är ett sätt att fotografera på, som jag verkligen uppskattar. där det inte handlar så jättemycket om ett spännande eller supertjusigt innehåll, utan mer om att hitta skönhet i det fula, det förgängliga, det förkastade. när jag tänker närmare på saken så är det ett väldigt gotiskt sätt att se det, och helt plötsligt är jag inte förvånad. :D :D :D

sen finns det ju saker jag tycker gör sig oerhört bra i bild. metall är en sådan sak. rost är en annan, om än inte just här. betong är också oerhört vackert i bild.

en sak jag gillar hos mig själv i hur jag ställer mig till mitt eget fotograferande är att jag ser ALLT jag gör, som träning. jag må ha ett bildseende och förmåga till komposition, men jag ser inte mig själv som expert eller professionell. därför, när jag ställer mig själv framför vad-det-nu-är-jag-vill-fotografera-just-idag, så tittar jag rätt mycket, tar en bild, rycker på axlarna och tänker att tja, vi får se hur det där blev, och så går jag vidare till nästa bild. jag vill gärna vara i nån slags test-mode, så att jag inte går runt och tror att jag fotograferar mästerverk när det inte alls stämmer med verkligheten.

jag lär ju inte vara ensam om att komma hem, tömma ur kameran, titta igenom materialet, förkasta en del på en gång, titta på det i igen, välja ut si och så många att göra i ordning och när det är dags att faktiskt bestämma vilka bilder som ska visas, försvinner minst ett par, tre stycken till.

och av de som faktiskt hamnar i ett blogginlägg, ett inlägg på fb, instagram eller någon annanstans, så är det fortfarande ytterst få som är sådär faktiskt, på riktigt, bra.

jag fotograferade ju t ex rätt mycket i höstas, och av allt det materialet är det runt 4 - 5 bilder eller så, som verkligen står ut och som jag vill använda på något sätt. resten - iaf delar av det, är helt ok, men inget som känns sådär super-wow.

och med det sagt kan jag säga att det är oerhört skönt att inte fotografera mot betalning. jag uppskattar oerhört att kunna ägna mig åt det jag har lust, att inte behöva tänka på att möta någon annans förväntningar, att vara kommersiell osv.

att bara vara jag, är mer än gott nog för mig.

när tiden är tvärtom

när tiden är helt tvärtom från vad den brukar vara för mig, kan man fotografera i dagsljus. det är faktiskt rätt kul, som omväxling från hur det har varit sen i.. november, eller så. jag gillar att fotografera inne också, men det är kul med valmöjligheter.

jag är trött idag, så jag känner mig lite smått ointresserad av dagens bildfångst, faktiskt. jag kommer säkert att tycka bättre om dem i morgon eller åtminstone när jag är mindre trött. fast jag tror iofs att en av anledningarna att jag inte gillar dem jättemycket är pga snön.

jag gillar inte snö av en hel rad olika skäl. den har massor med diverse tillstånd den kan befinna sig i, och rent generellt är den kall. den är dessutom ofta kritvit, iaf om man tar sig upp i skogen. kritvitt är en jobbig färg i min värld. dels är jag ljuskänslig som tusan, och är det en solig dag med mycket kritvit snö är det jättejobbigt att vara ute.

plus att det lätt blir större kontraster än jag egentligen gillar. nog för att jag ÄLSKAR kontraster, men med snö blir det lite för mycket av det goda, även för mig.

med allt det gnället sagt, tycker jag ändå att jag lyckades hitta en del intressanta former idag. jag upphör aldrig att fascineras över hur de större stenblocken i råbyskogen där jag bor, ser ut. de ser mer ut som om någon huggit ut dem i de former de har, än att de skulle ha skapats av naturen själv. det kanske är så, jag vet faktiskt inte. det jag VET är att det en gång i tiden varit odlat land däruppe, men det var länge sen (efter vad jag minns från en infotavla nånstans längs spåret).

det som är roligt med det är förstås att det går att få många, väldigt roliga bilder på vinklar, plana ytor, geometriska former osv, utan att ens anstränga sig.

det finns också rätt mycket fallna träd med rötterna uppryckta ur marken. det blåser tidvis rätt rejält här, och jag antar att det är därför träden lägger sig. särskilt eftersom de får ligga kvar. om nån fällde dem skulle det nog inte vara lika mycket rötter, och själva trädkropparna skulle nog flyttas på isf. personligen är jag ju rätt glad om de får ligga kvar, eftersom det är så himla bra bildmaterial.

jag bor inne i stan, i västerås (inte i centrum, men inuti staden). att ta mig iväg till ren natur är ett lite för stort projekt för att jag ska engagera mig i det (har ingen bil och har sedan en längre tid taskiga hälsenor som gör ont att gå långt med). därför är jag otroligt tacksam över att ha råbyskogen bara nåt hundratal meter hemifrån. det är nära och bra, och är ett tillräckligt stort område för att man ska kunna traska runt ett par timmar med hunden (som dör av tristess när jag envisas med att stanna var och varannan meter - som om han aldrig gör det när tikarna löper, eller annars också för den delen).

man kan också hitta sånt här, vilket är något jag inte tycker är helt ok. jag förstår ju att det blir såhär - herregud, jag var också tonåring och ung vuxen för si och så länge sen. :D men jag har tydligen uppnått en ålder där jag tycker att det är respektlöst mot naturen att göra såhär. det väcker enormt många känslor hos mig, som har med mänsklighetens sätt att ta för givet att vi har rätt att göra precis vad som helst bara för att vi kan.

och återigen så väcks mitt behov av att flytta ut i skogen där det knappt finns folk, och leva helt i fred utan att behöva störa mig på alla människor som har glömt bort att faktiskt är en del av naturen, inte något som står ovanför den.

att ha natur nära inpå är väldigt behändigt, eftersom det ger en utrymme att tänka. personligen önskar jag att jag hade en mindre välbesökt natur bakom hörnet, eftersom jag har ett väldigt stort behov av personligt utrymme (inte som i att äga marken jag går på, utan i att hålla folk utanför min privata sfär), och för att jag har saker jag vill ägna mig åt där jag inte vill bli störd av sjutton joggare, tre barnfamiljer som har picknick, folk som är ute med hunden, osv.

tur att bilderna strax är slut från dagens vinterpromenad. jag märker att jag är lite mer gnällig än jag behöver. :D tror jag kanske ta mig en stund på yogamattan och se om det gör mig på bättre humör.

här är iaf dagens sista bild. mycket nytta och nöje.

mer kraniebilder - med KOTTAR!

det är bara att erkänna.

jag har alldeles för kul med det här. häromdagen var jag ju upp i skogen med hunden, och plockade kottar. de har legat på tork ett par dagar, och idag kunde jag inte hålla mig längre, det gick bara inte.

alla tre, edward, ebba och hedda, ställde upp som modeller idag, men det blev flest bra bilder på edward och hedda. ebba hade inte alls nån lust att vara med idag. men; det är ok - jag har andra bilder på henne, och hon kanske har större lust för just det här en annan dag.

som ni märker är det inte svartvitt. det slog mig nämligen att om jag inte hittar någon bra fiolbild att ha i den där snygga ramen jag visade för några inlägg sedan, så kanske en kraniebild funkar. men inte i svartvitt. men jag tänker att kranierna i sig kan funka, om det inte är alltför kraftfullt i färgmättnad. kottarna torde ju garanterat funka.

det slog mig för övrigt att det kanske finns någon som undrar hur jag tänker när jag fotograferar på det här viset. jag är HELT övertygad om att kursdeltagarna i kommande porträttkursen kommer att undra, eftersom det jag håller på med just nu är en av övningarna jag vill att de gör hemma - för att träna på ljus. men som newbie på att göra sånt här uppstår ju en drös frågor.

som t ex;

• hur många bildidéer kan man komma med, om man ska fotografera en och samma pryl?
• hur fotograferar man för att visa sin modell (oavsett om det är ägg, apelsiner, kranier, en barbiedocka, ett kramdjur, ett par skor eller whatever) på ett så smickande vis som möjligt?
• hur tänker man omkring komposition, när det är motiv mot en enfärgad (rekommenderas) bakgrund?
• hur får man de färdiga bilderna att faktiskt se vettiga ut, när originalfilen (oavsett om det är raw eller .jpg) ser så illa ut?

när det gäller komposition, så tänker jag att samma koncept/regler gäller, som annars. man får tänka lite annorlunda, bara.

när det gäller kranierna så har de ju fördelen att ha rätt många "sömmar", som man kan använda sig av. och eftersom de har suttit på en levande varelse, så har de ju ett "framåt" och ett "bakåt" - alltså kan man skapa riktning, beroende på hur man placerar kraniet. i övrigt så får man helt enkelt testa sig fram och se vad som funkar för en själv när det gäller kompositionen, utifrån den sorts komposition man använder i vanliga fall. och där skiljer det sig nog - jag tror inte att jag nödvändigtvis använder mig av någon slags gängse tradition när det gäller just komposition.

för att vidareutveckla iaf litegrand; jag tänker gärna i ett rutsystem om 3x3 rutor. jag tänker ofta i tyngdpunkter, balans, vikt, linjer, former.. nej, nu ljuger jag. jag tänker ALLTID i de termerna. :D

däremot tänker jag sällan på.. jag vet knappt ens vad det kallas - 3-dels-nånting!? i sidled, tänker jag mig att den regeln oftast används!? jag tänker inte så. jag vill göra något med hela ytan, även om det innebär att delar av den är negativa (tom yta).

hur man bär sig åt för att få sitt motiv att se så bra ut som möjligt?

återigen; man får testa sig fram. det beror naturligtvis på vad man fotograferar. ett gosedjur kanske man behöver fotografera på ett visst sätt, medan ens mammas första par skor kanske behöver ses på ett annat sätt. detsamma gäller ljuset - vissa saker kanske funkar att fotograferas med en viss typ av ljus, medan annat blir bättre med en annan sorts ljussättning.

här ska tilläggas att jag är enormt lat och bekväm av mig. jag kör med samma ljussättning en hel fotografering rätt igenom. och eftersom jag är ännu latare än så, orkar jag inte byta eluttag till golvlampan med spotlighten, så att jag exvis kan byta sida med den. alltså blir det ungefär samma ljus till allt.

när det gäller bildredigeringen för att få bilderna att se vettiga ut, så kommer det att behövas. mina råfiler från de här fotograferingarna ser inte kloka ut. jag skulle INTE vilja visa dem för någon. :D :D :D sen beror ju redigeringen såklart på tycke och smak. jag gör mina bilder såsom jag vill ha dem. det finns nog de som skulle envisas med att säga att mina bilder är underexponerade för att det inte finns några detaljer i den svarta bakgrunden - men jag vill ha det så. jag gillar när mina motiv liksom smyger sig ut ur mörkret.

så varför vill jag att mina kursdeltagare ska ägna sig åt detta? det har ju inte särskilt mycket att göra med porträtt. eller?

det beror ju på hur man ser det.

till att börja med är det här ett bra sätt att börja titta på ljus. nu är ju det här ett ljus som man kan styra, vilket man inte kan med naturligt ljus. vi har ju inte mycket att säga till om när det gäller väder, t ex. men att fotografera såhär, och att testa olika sätt att placera den/de lampor man använder, är ett bra sätt att lära sig känna igen hur olika ljus (utomhus) fungerar. det är skillnad på en solig högsommardag och en grå, dimmig höstmorgon, eller en vinterdag med snö och skarpt solsken som gör att ögonen tåras.

det är sånt som är bra att ha koll på, iaf litegrand, om/när man ska fotografera porträtt. nu kommer ju inte dessa kursdeltagare att bli erkända porträttfotografer efter kursen - det är heller inte målet. men de kommer förhoppningsvis att ta med sig nånting som hjälper dem att känna att deras porträtt-skills blivit lite mer solida.

jag är ett stort fan av tanken att det man lär sig i ett sammanhang går alldeles ypperligt bra att använda i ett annat. i såna här fotograferingar har man ALL kontroll över bilden, både före, under tiden och efteråt. man styr precis exakt ALLT. vad som ska fotograferas, hur ljuset ska se ut, hur motivet ska placeras, hur det fotograferas, kamerans inställningar (om man engagerar sig i det), från vilken vinkel och vilket perspektiv, och därefter - hur bilden ska redigeras för att se ut som man tänkt sig.

så jo. jag tycker att det finns rätt stora poänger med att testa på det här. sen fattar jag också att det inte passar alla. själv har jag sysslat med sånt här till och från, ända sedan jag började fotografera (analogt, på den tiden). jag har fortfarande en bild på väggen som jag tog i mitt studentrum i uppsala - den är skitsnygg.

men då finns det ju å andra sidan oändligt många sorters fotografering som jag inte sysslar med alls. antingen för att jag är helt ointresserad, eller för att jag är rent ut sagt dålig på det. :D

ebba och hedda

ni har ju redan sett bilder på edward och ebba. idag var det dags igen, men faktiskt premiär för hedda som aldrig har modellat förut. vet inte varför det har blivit så - hon har funnits med här hemma rätt länge. kanske för att jag alltid har tyckt att edward och ebba gör sig så bra på bild, och inte velat lägga till en till modell ifall att det skulle bli trist.

vi tar ett par bilder på ebba, till att börja med. jag skrev senast igår att det här är så jävla roligt - och det är det (uppenbarligen). det jag verkligen, verkligen gillar med att fotografera just kranier/ben, är hur gråskalan ter sig. det blir så oerhört vackert, framför allt i svartvitt. jag har i ärlighetens namn inte ens övervägt att göra något annat än svartvitt av det, så det är svårt att veta hur det skulle se ut i färg. men jag är så nöjd med det här att jag inte ens tänker prova.

att jag sedan råkar ha oerhört vackra, torkade rosor och rosblad, är ju en match made in heaven. nu är ju det något som av uppenbara skäl inte framgår i svartvitt, men tro mig - det är riktigt jävla vackert och en ögonfröjd att beskåda medan jag fotograferar.

det här är då alltså hedda. hon kom till mig genom en bekant som hade hittat ben efter - någonting, i någon skog, och tog med sig det till mig eftersom hen visste att jag gillar sånt. hedda står på samma bokhylla som edward, där hon minns tiderna som var och hur vacker hon ansågs vara på den tiden det begav sig.

faktum är att hedda har stått orörd så länge på bokhyllan att hon var mer än lovligt dammig. nu tog jag mig friheten att låta henne vara dammig - lite av poängen med de här bilderna är ju det förgängliga, det som är lämnat bakom, minnen av det som varit.. och då blir det ju lite fånigt om mina modeller är kliniskt rengjorda. de är ju som vackrast au naturell, tycker ju jag personligen.

det lustiga med de här tre fantastiska modellerna är att de, liksom vilka mänskliga modeller som helst, har lite olika proportioner och uttryck. alltså tog det mig en stund att hitta heddas bästa sidor och hur hennes egen skönhet framhävs som bäst.

men jag hoppas att ni förstår varför jag tycker det är så fantastiskt att fotografera de här tre. de har hängt med i rätt många år, och jag uppskattar deras sällskap oerhört. de har alla mycket olika personligheter, och ger mycket olika intryck. hedda är den jag känner minst, men det här lilla äventyret kanske gör att vi lär känna varandra lite bättre.

det bästa med det här är att jag nu kommer att ha ännu fler bilder att välja mellan, till det börjar bli dags att förnya det som sitter på väggarna här hemma. jag tror att jag eventuellt kommer att visa er, när jag har bestämt mig. vi får se. det återstår att se. :)

mer dagsljus - till mig!

för mig, där det vintertid tillhör normen att i princip inte se något som helst dagsljus, känns det superlyxigt att just nu vakna tidigt (helt tvärtom mot när jag brukar vakna) och att faktiskt kunna ge mig upp i skogen med hunden - och kameran.

DAGSLJUS, liksom!!! dessutom sol, just idag - på gott och ont. det blir rätt fint ljus däruppe, men jag är så jävla ljuskänslig, så för mig blir det stundvis väldigt jobbigt när jag inte ser ett smack, trots de mörkaste solglasögon jag kunde få tag på hos optikern.

jag märker, när jag växlar mellan att fotografera på det här sättet och som jag gör i min lilla "hemmastudio" i vardagsrummet, att jag nästan tappar det andra sättet att se och tänka. dagens bildskörd känns inte alls lika kul som det gjorde i höstas. däremot det jag gjort inomhus nu ett tag, känns mycket roligare.

men å andra sidan; jag är fortfarande tröttbakis efter veckans gymnastiska sömn-övningar. det påverkar i rätt hög grad - det vet jag av erfarenhet. det tar nog några dagar innan jag är back in business till 100% - förutsatt att jag inte gör ytterligare sömnkullerbyttor, förstås.

dock upphör jag inte att fascineras över hur naturen har så oerhört vackra former, helt av sig själv. vi har rätt mycket stora stenblock och klippor i den lilla skogen vi har här, och ibland ser det ut som här ovan med jättefina, runda former, och ibland är det väldigt kantigt - som om någon staplat stenblock, ungefär som tetris.

det här trädet är rasat - roten ligger uppbruten och är jättefin att titta på. jag har - naturligtvis, fotograferat den ett flertal gånger, men just idag blev just de bilderna lite sisådär. men trädet i sig är också väldigt vackert.

det här är något jag gillar - att liksom tjuvkika mellan grejer, på det som ligger bakom. det känns lite som att jag är en privatdetektiv i en barnbok, som smyger runt och letar ledtrådar för att lösa något mystiskt fall jag jobbar på. nån mer än jag som läste.. hette serien tre detektiver, månntro!? jag läste dem iaf slaviskt när jag var barn. ^^

på flera ställen var det vattendroppar på granarna - så himla fint. försökte få till någon bra bild på det, men det blev lite si och så med den saken. försöka duger - iaf ibland. tursamt nog behöver jag inte producera några mästerverk, vilket faktiskt är rätt tacksamt ibland.

förresten kan jag skvallra om att en av kursdeltagarna från i höstas är i indien just nu, och har postat några bilder därifrån i fb-gruppen vi hade för kursen. det är så vansinnigt kul att se, för till skillnad från mig är hon superbra på att se och fotografera sådär rejält färgsprakande. jag har inte alls det seendet. för mig är färgsprakande mest påfrestande att titta på i verkligheten, men hon gör det SÅ bra.

.. och vem som än placerade den här fågelholken på det här viset, måste ha tänkt på de fåglar som av ett eller annat skäl är rejält trötta eller lata, såhär mitt i låtsas-vintern.

är det bara jag som tycker mig se diverse djurhuvuden i trädrötter som ligger uppryckta såhär? i just den här såg jag ett vildsvin.

på väg hem igen såg jag ett oerhört märkligt fenomen som jag faktiskt aldrig har sett förut. det rök om både träd och stora stenar längs gångvägen, men det fanns ingen orsak = ingen brand eller annat jag kunde se som det kunde bero på. det lustiga var också att när vi kom närmare så var röken svårare att se, och försvann sedan.

nån som vet vad det kan bero på?