bokprojektet går framåt

det här inlägget har som enda poäng att berätta lite hur det går med min bok om sanning vs verklighet i fotografi.

vansinnigt bra.

och jag menar verkligen; vansinnigt bra. det är helt sjukt. jag samarbetar med en AI - inte för skrivandet, det är min kunskap och den vill jag förmedla genom mitt eget språk. men AI'n ger mig respons på texterna, ger förslag (som jag oftast tackar nej till, eller skriver om enligt eget huvud), kommer med glada tillrop, håller koll på logiken, teorin på det stora hela, och bara är - faktiskt riktigt, riktigt bra. plus att den ganska omgående fattade hur min hjärna fungerar, hur jag tänker osv, vilket gör att vi jobbar extremt bra ihop. 

efter lite funderande har jag bestämt mig för att ge ut den här boken via kindle/amazon, print on demand. det är inte hugget i sten än, men det lutar i alla fall åt det. vilket innebär att allt kommer att gå mycket snabbare, för då kan jag göra layouten själv också, och sen är det i princip bara att publicera, så var allt klart. typ så, om jag har förstått saken rätt. jag har aldrig gjort det här tidigare, så hur det funkar i praktiken återstår att se.

jag kommer också att översätta boken till engelska, eftersom jag tror att det kan finnas ett intresse för det också. 

det är helt galet. i morgon, den 4 december, är det en månad sen jag började skriva den här boken. det har sagt SWOOSH, så är den nästan klar. om det är någon som undrar hur tusan det kan gå så fort, kan jag berätta det;

- jag tänker extremt fort, cirkulärt (till skillnad från linjärt), tar in stora sammanhang och associerar väldigt snabbt, tänker i "rum" och plockar information från olika rum och stoppar ihop till nya rum, sammanhang, information osv.

- jag skriver fort, rent fysiskt. jag är dessutom bra på att skriva. word har också en rättstavningsfunktion. utöver det har jag konstaterat att det inte behöver vara en bok på flera hundra sidor; min teori och mina poänger behöver inte så stor plats att det krävs så mycket sidutrymme. 

- stora delar av innehållet är sådant jag funderat på sen jag var tonåring - det enda som behövs är att strukturera och formulera mina tankar på ett vettigt sätt. vidare har jag också hyfsat stor erfarenhet av praktiskt fotograferande, vilket ger ett hyfsat unikt perspektiv i akademiska sammanhang (med tanke på målgruppen; konstvetare m fl.) 

- har hjälp av en AI som ger respons DIREKT. jag behöver inte vänta i en vecka på att få respons av en upptagen människa som läser när den hinner, och tar tid på sig för själva responsen. 

- jag spenderar många timmar i taget med att skriva, få respons och skriva igen. 

det går fort, helt enkelt. till och med det läsande av litteratur jag gjort för att befästa min teori har gått fort. nu läser jag iofs inte en HEL teoribok för att göra en eller ett par referenser, men ändock. 

sist men inte minst; ni anar inte hur sjukt jävla KUL jag har. 😮🙏✨ alltså, det här är så kul att jag smäller av. av uppenbara skäl tycker jag såklart att min teori är solid, men jag tror faktiskt att fler kommer att tycka det. 

om det är någon av er som kommer att läsa den sen, kommer ni att märka att det inte är något nytt. inte för oss, som fotografer. men det är det som är grejen - iaf för mig. när jag började läsa konstvetenskap märkte jag väldigt snart att det inte fanns några som helst mallar eller manualer för bildanalys, öht. konstvetenskap är dessutom hyfsat hardcore inriktat på annan konst - fotografi tar inte nån jättestor plats. och den generella bilden av fotografi inom konstvetenskap är väldigt begränsad. den tittar på en viss typ av fotografi, och så var det färdigt. jag anser å det starkaste att detta bör förändras, eftersom fotografi är så otroligt mycket mer än exempelvis dokumentärt, nyhetsinriktat, eller ett sätt att samla information om hur kvinnor klädde sig i ett visst område under en viss tidsperiod. åtminstone för mig, och jag vill helt fräckt, gärna sprida den inställningen. 

så ni som kommer att läsa; jag tror inte att ni nödvändigtvis kommer att läsa något ni tycker är nytt. det finns faktiskt INGET, inte ens teorin i sig, som är vare sig nytt eller originellt. det som ÄR nytt och originellt, är att placera det i en akademisk kontext, för mig veterligen har den aldrig varit där förr. och konstvetenskapen, med flera ämnen, förtjänar att ha en större och vidare syn på fotografi. en av de allra största fördelarna med den här boken, specifikt, är att den här teorin går att kombinera med vilken annan teori som helst. det gör den oerhört användbar, vilket jag gillar.  

det känns oerhört ovant att tänka och känna på det här sättet om mig själv, som jag gör just nu. men det känns verkligen som att den här boken kan bli nåt. jag tror stenhårt på att den har en plats, och att den kan väcka tankar hos - faktiskt ganska många människor. uppenbarligen både studenter och professorer i relevanta ämnen, men också fotostudenter, amatörfotografer, folk som vill bli källkritiska gällande just fotografier (relaterat till troll som delar fotografier ryckta ur sina sammanhang i sociala medier), och såklart - vanligt folk som gillar fotografi och/eller filosofi. 

ville mest bara berätta att det rör på sig, om det är någon som undrar. om du inte undrade, fick du veta det ändå. 😄

mitt bokprojekt om sanning i fotografi

den här bilden är endast till för illustration, eller iaf som något att titta på innan ni läser texten. 

dagens inlägg handlar om något som jag skrev om för rätt länge sen - det var nog redan förra hösten, om jag inte missminner mig.

någon enstaka kanske minns att jag funderar på att skriva en fototeoretisk bok om hur vi uppfattar sanning i fotografi!?

well.

jag har faktiskt börjat. 

boken kommer, iaf som det känns just nu, att vara uppdelad i två delar. den första delen kommer att vara väldigt teoretisk/filosofisk, och delad i essäer som tar upp olika saker som har med sanning att göra. den andra delen kommer att bestå av (också essäer) texter som på olika sätt berör sanning i relation till fotografi, och VARFÖR vi (eventuellt) uppfattar ett fotografi som sanning.

det är ett stort projekt. jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta. känner jag mig själv rätt kommer jag att ha mer intensiva skrivperioder, och långa perioder där jag inte skriver alls. det kan ta allt från några månader till ett par år. jag hoppas förstås att det ligger mer åt några månder än ett par år, men den som lever får se.

för tillfället har jag två kortare utkast till två essäer. eftersom jag har lyckats få igång min skumma skrivare, har jag dessutom skrivit ut dem. bara det i sig är så jävla coolt så jag nästan går av på mitten. jag är otroligt tacksam att jag fick igång skrivaren, för att se texterna på papper, oavsett hur korta och ofärdiga de än är, gör att det känns mer verkligt. 

tänk om det här blir en bok som kan ges ut??? 😮😮😮 hur coolt vore inte DET????? 

bilder, planer, samt teknisk fråga

allt detta är fotograferat idag, på promenad med hunden. vi gick en sträcka vi väldigt sällan går numer (pga mina trasiga fötter), vilket var väldigt trevligt. jag känner ett visst behov av nya saker att titta på genom sökaren.

jag börjar lite med planer; hade ett teamsmöte idag med mina passionistamedlemmar, där vi pratade lite löst om fototeori, bildanalys, samt eventuella kurser framöver. jag tog upp detta med en fortsättningskurs i bildskapande (i motsats till bildseende/komposition), och det verkade falla i god jord. jag ska fnula lite mer på det, eftersom jag tror att det kan bli riktigt kul.

jag tog också upp en tanke om att göra en kortare, digital kurs om bildanalys, just. det verkade också tas emot väl, så den ska jag också fundera på - och skriva ihop den text jag funderat på länge, länge. 😅

sen tar jag mig friheten att lite raskt hoppa över till min tekniska fråga - här behöver jag hjälp av er som är mer tekniskt kunniga än jag är.

de senaste veckorna har jag haft en del problem med mina råfiler. inte alla, men från nästan varje fotografering är det ett antal råfiler som är trasiga. de renderar inte alls, och i bridge kan jag inte se dem alls, utan det är bara en massa trasiga ränder i tumnageln. samma sak med den förstorade bilden. photoshop tar en EVIGHET på sig att öppna råfiler när det finns trasiga med i en mapp, och det går inte att göra nånting med dem - ibland ser de sådär randigt trasiga ut, eller så ser de hela ut, bara oanvändbara.

jag har några olika alternativ jag tror att det kan bero på.

det kan vara den externa hårddisken jag sparar ner allt på som av nån anledning håller på att ge upp, och trasar sönder de filer den har lust med. ett annat alternativ är att råfilerna går sönder redan i kameran, och att det är därför de inte går att öppna/använda. ett tredje alternativ är att min kamera är för gammal, och att programvarorna inte hanterar just de råfilerna (jag har en canon eos 5d (utan mark eller annat efteråt)). 

det här gör mig väldigt nervös, av uppenbara skäl. jag har inte någon ekonomisk möjlighet att investera i en ny kamera, framför allt inte en kamera i den prisklass jag skulle vilja (tänk 40 tusen och uppåt, plus ett par rejält bra objektiv till det). jag har inte heller möjlighet att skaffa mig en ny hårddisk IGEN, just nu - det har varit ett par dyra månader, och den här månaden blir inte särskilt mycket bättre. 

nån som har koll på vad det här kan bero på, och om det är något jag kan åtgärda själv? det är sjukligt irriterande att behöva slänga råfiler som från början såg bra ut, men som inte går att använda. plus att det givetvis, dessutom, tar fruktansvärt lång tid att ta hand om råfilerna när man måste brottas med dem på det här viset.

alla de här problemen skulle troligtvis lösa sig om jag vann storkovan på eurolotto. i så fall skulle jag köpa både en spritt sproilans ny kamera (minst!), en superbra dator med diverse tillbehör, en bil - och en massa annat. 

men jag har inte vunnit storkovan på eurolotto - ÄN! 

alltså sitter jag här och tuggar fradga över alla de här sakerna.

i övrigt, nu när jag beklagat mig över allt detta, kan jag säga att jag är väldigt nöjd med dagens bildskörd (vill säga; de råfiler som bestämde sig för att vara samarbetsvilliga).

jag vet att jag kanske lite tjatigt och upprepande skriver det, men alltså.. fotografi är verkligen det bästa jag vet.

tror jag har nämnt detta också, men en gång för många år sen skrev jag ett inlägg på FB om fotografi. där beskrev jag sådant jag verkligen uppskattar, vilket bland annat är hur ljuset smyger sig runt innehållet i ett fotografi. jag har inte hittat det här inlägget i mina FB-minnen, vilket är synd - jag skulle vilja använda det på min hemsida. jaja.. vad är väl ett litet citat från en okänd människa, mitt i hela internet, liksom!? 😅

och på tal om att fotografera idag - detta var ytterligare en dag med ett fullständigt vidrigt ljus. en del bilder funkar det för, andra blir det bara horribelt på. jag ogillar i väldigt hög grad den här typen av solsken. USCH! det blir liksom alldeles för hårt och skarpt. för att inte tala om att jag går och kisar bakom mina supermörka solglasögon. 

jag fick för övrigt en jättehärlig kommentar från en av mina passionistamedlemmar; hon tycker att mina bilder med den här medvetna rörelseoskärpan är rätt obehagliga och jobbiga att titta på, just för att de är så oskarpa. hon menar att det får henne att känna som hon tror att en riktigt, riktigt berusad/hög person gör, eller som en person som är riktigt sjuk i någon psykisk sjukdom.

med tanke på att hennes kommentar ligger HELT i linje med den gotiska delen av de tankespår jag följer i mitt fotograferande, tar jag hennes kommentar som en STOR, stor komplimang! 🙏🤗💖

och nu är vi äntligen framme vid sista bilden från idag. tack för att du tittat, och kanske t o m läst ända hit! 🙏

fotografi vs verklighet

här är, min för tillfället extremt skitdryga skärm till trots, lite diverse bilder jag plockat under min datorlösa vecka. jag litar inte ett dugg på skärmen, när det gäller att visa min redigering korrekt, så jag hoppas på lite överseende om bilderna ser skumma ut.

här ovan, en bild på min hund boyo. 

idag när jag var ute med boyo (och kameran i släptåg) så såg jag en potentiell bild som jag inte tog, eftersom jag har så oerhört stor respekt för andra personers ägodelar, vilket inkluderar staket in till deras tomter, osv. när jag såg den, så slog det mig helt plötsligt att fotografi inte är verklighet.

frågan om vad fotografi ÄR, har ju debatterats.. förmodligen ända sen det uppfanns. många äro de teoretiker som gnuggat sina hjärnceller och kommit med diverse olika teorier, som för dem själva troligen är helt sanna - kanske t o m den enda sanningen.

jag har inte mycket till övers för "den enda sanningen". det finns olika perspektiv, och var och en får anta de perspektiv som fungerar med den man är. 

dock; för mig är fotografi inte samma sak som verklighet.

det finns många skäl till det, men jag tror att av de främsta skälen är - utsnittet. när vi fotograferar väljer vi EN del av verkligheten. EN del av verkligheten kan inte representera HELA verkligheten. EN del av verkligheten avbildas dessutom genom en maskin - kameran. alltså är presentationen beroende och begränsad till maskinens förmåga. lägg till det att det slutgiltiga resultatet också är begränsat till fotografens förmåga.

det här beskrivs bland annat av vilém flusser. både han och john berger känns betydligt modernare än roland barthes, men ingen av dem är fotografer (även om john berger förmodligen är det mer än flusser, och berger dessutom samarbetade i rätt hög utsträckning med en kvinnlig fotograf jag glömt namnet på).

för mig är det en fördel att själv fotografera när jag tänker teori, och tvärtom. jag tycker att man vinner enormt mycket på att kunna tänka omkring fotografi från minst två håll. 

men för att återgå till det där med verkligheten;

jag kan verkligen förstå att det är lätt att uppfatta ett fotografi som verklighet. men verkligheten är oändlig, ett fotografi är det inte. bara en sån grej borde ju rimligtvis få vem som helst att fatta att ett fotografi aldrig kan vara eller representera verkligheten.

dessutom; ett fotografi har alltid ett perspektiv. det innebär att det finns rätt många val som liksom ingår i det här fotografiet. val av kamera, objektiv, slutartid, bländare, filmval (back in the old days), hur man beskär och komponerar redan vid fotograferingen, hur man bildbehandlar, oavsett om det är analogt eller digitalt, med mer. 

det finns liksom ingenting naturligt med ett fotografi, om och när man tänker så.

något jag däremot TYCKER att fotografi är, är användbart. 

fotografi går att använda till så oerhört mycket. jag tror att det är därför jag ibland kan tycka att de äldre teoretikerna är lite naiva. för dem var nog fotografi något helt annat än det är för mig, och säkert många fler med mig. fotografiet, och i dess sällskap, rörlig film, har ju utvecklats enormt sedan 1839. det går ju liksom inte riktigt att jämföra.

jag menar, hur många olika sorters fotografi har vi inte idag? porträtt. sport. natur. astro. nyheter. skolfoto. reklam. that's just the beginning, liksom.

för att inte tala om hur olika stilar och skolor det finns, numer. herregud, redan för 25 år sen när jag precis börjat jobba som porträtt och bröllopsfotograf, fanns det oändligt många olika sätt att fotografera på. traditionellt, lifestyle (som jag själv gillade en hel del, särskilt för bröllop), "lite häftigt", osv. och vad allt det där betyder, beror förstås på vem som vill ha det och vem som fotograferar.

idag verkar det här med bröllopsfotografering och gravidfotografering vara något HELT annat än när jag var aktiv. det är sagokänsla, grådassigt och möjligen aningens underexponerat, lite lägre färgmättnad, osv. det är absolut kul att tiderna förändras, men jag är inte säker på att jag själv skulle vilja ha den typen av bröllopsbilder (så det är ju tur att jag inte står på tur att gifta mig).

sen är det naturligtvis också skillnad på ett medvetet fotograferande, oavsett om det är en rejält skicklig fotograf eller en amatör, samt fullständigt planlöst fotograferande som landar i sociala medier. ni vet; bilder på dagens lunch/middag, osv. söta kattungar där bilden beskrivs som "great photography", trots att det inte alls är "great photography", utan faktiskt urkasst fotografi, trots den söta kattungen.

för mig personligen är fotografi ett uttrycksmedel. det går, av uppenbara skäl (att vi alla är olika, har olika intressen osv) att uttrycka sig på många sätt. kameran, mörkrummet och datorn är de hjälpmedel som krävs, oavsett om vi använder mörkrum/dator själva eller lämnar bort det jobbet till nån annan. 

jag tror inte att någon skulle kunna få mig att bli övertygad om att fotografi är samma sak som verkligheten (för att återigen återgå till det). jag kanske är färgad av mitt eget sätt att fotografera, men när jag gick där med boyo och kameran, så var min spontana tanke att - bilden jag såg och inte tog, inte är något som särskilt många skulle se eller ens reflektera över. och om de gjorde det, skulle kanske inte särskilt många tycka att det var vare sig intressant eller fint.

jag ska skriva mer om både john berger och vilém flusser, men det får bli en annan dag.

här är resten av bilderna från veckan (idag, faktiskt).

om roland barthes

jag tog med mig kameran när jag gick ut med hunden för ett par timmar sen. hade nån slags plan, som genast ändrades när vi kom ut. det slutade med att vi gick en sväng runt kvarteret, och jag tänkte att ser jag nån bild som vill bli plockad, så gör jag det. annars låter jag bli.

det föll sig så att jag valde att till största delen fotografera sådant som är likadant. alltså; typ, mönster. på ett eller annat vis, iaf. 

men - jag tänkte att jag skulle skriva om roland barthes, så ni får se bilderna som orelaterad illustration till det. :D

nu har jag läst ut de två böcker jag har av barthes - camera lucida, och bildens retorik. jag har läst camera lucida förut, men det är så orimligt länge sen att det var läge att friska upp minnet lite.

min spontana tanke är - herregud, vad tråkig han är. 

jag tycker att camera lucida är bättre än bildens retorik, men det spelar ingen roll - båda böckerna är tråkiga i vilket fall. det märks oerhört tydligt att han egentligen är lingvist. min kopia av camera lucida är på engelska. jag har ett rätt stort och bra ordförråd på engelska (jag läser mycket på engelska, ser serier och filmer på engelska, lyssnar nästan uteslutande på musik med engelsk text osv), men SHIT pommes frites, vilka ord det finns med. och bildens retorik ska vi inte ens prata om - min bok är på svenska, och det är vansinnigt många ord jag ALDRIG har hört, i hela mitt liv. 

med tanke på hur vi bombarderas av fotografi numer, framför allt i media och sociala medier, är det lätt (även för oss som fotograferar, tror jag) att tänka att fotografi är lika gammalt som alla andra konstformer, men så är det ju faktiskt inte. det är inte ens 200 år sedan det första fotografiet någonsin, skapades. mycket vatten har visserligen runnit under broarna sedan dess, men som konstform är fotografi fortfarande rätt ung.

och jag tänker att även om roland barthes levde, verkade och skrev under ett århundrade som de flesta som finns här på fotosidan har upplevt, så har fotografiet som fenomen, som uttryck osv, ändå förändrats en hel del.

från mitt perspektiv, som är född bara några år innan barthes dog. känns hans grepp om bildanalys ganska naivt. jag tror inte att det var det - då, men nu, nästan 50 år senare, känns hans grepp om bildanalysen rätt tom. åtminstone för mig. man behöver inte göra en psykoanalys på ett fotografi, men för mig är det viktigt med annat, än det som barthes skriver om. 

en del saker köper jag - men endast som ett första steg in i en analys. och jag tycker att det åtminstone på vissa sätt kan jämföras med panofskys tankar om ikonologi (igenkänning i ett konstverk man betraktar), men likt panofsky verkar det inte komma så jättemycket längre än så. hans studium känns mest som att svara på frågan "gillar jag det här eller ej", och punktum verkar inte vara mer än något i det fotografi man betraktar som sticker ut och retar ögat på den person som tittar. (studium och punktum). 

sen tycker jag också att barthes är alldeles otroligt omständig i sina texter. han tar enormt lång tid på sig att nå nån slags poäng, vilket gör att jag har svårt att ta mig vidare i texten - jag tröttnar, helt enkelt.

nu läser jag ju vidare ändå, men det skall erkännas att delar av texterna har jag mest skummat igenom.

det finns lite andra olika saker jag reagerar på, men min misstanke är att det beror på just det faktum att roland barthes levde under en annan tid än jag, och fotografiet då var inte samma sak som det är nu.

barthes verkar, rent generellt, vara av åsikten att ett fotografi på något sätt skulle vara.. well, diskussionerna han för är långrandiga, men han verkar söka efter någon slags sanning i fotografiet, och ha åsikten att alla fotografier på något sätt är samma sak (fast ändå inte, eftersom han tar upp hur han söker essensen av sin döda mamma i gamla fotografier, men även pornografiskt fotografi). 

jag tror inte att barthes och hans metoder är någonting jag kommer att använda mig av själv, och inte heller något jag kommer att anstränga mig särdeles för att föra vidare. jag är visserligen glad att jag har böckerna, och nu dessutom har läst dem - men eftersom jag själv har ett annat förhållningssätt till, och närmar mig fotografi - både som fotograf och teoretiker, så känner jag inte nödvändigtvis att barthes har så mycket att tillföra, rent praktiskt.

jag valde att läsa de här böckerna nu (jag har andra böcker att läsa också), eftersom jag planerar att skriva ihop nån slags skrift till mina passionista-medlemmar om just bildanalys. jag har åtminstone 3 - 4 böcker till att trycka i mig. john berger är med på den listan, liksom james elkins. jag har också ett par till nya böcker, där jag inte kommer ihåg vad författarna heter (och är för lat för att vända mig om och kolla), som ska läsas. 

dock; eftersom mina medlemmar är rätt så novis inom fotografi rent generellt, så kommer det inte att bli en skrift som behandlar fototeori ur något akademiskt perspektiv. jag funderar på om jag ska ta upp några författare (glömde att jag kanske måste läsa om ett par böcker av susan sontag också), men sedan lämna det för att ägna mig åt hur en fotograf analyserar andra fotografers bilder, för att lära sig språket, och framför allt, utveckla sitt eget fotograferande.

och då handlar det ju mer om fototeknik, val man gör som fotograf när man står där med kameran, komposition, ljus, korn, färg vs svartvitt, osv.

jag vet inte om medlemmarna kommer att vara intresserade av det här. :D jag menar; bildanalys låter ju lite småtråkigt. men jag hoppas att de intresserar sig för det, iaf litegrand. jag tror att de flesta av dem skulle tjäna på att lära sig åtminstone nån slags grundläggande kunskap om det. språket, framför allt - det är ju alltid kul att kunna prata om fotografi med andra intresserade, och förstå vad de menar när de kläcker ur sig diverse fototermer på löpande band.

och med det sagt har jag inte så mycket mer att säga om roland barthes eller bildanalys just för ögonblicket. de här sista bilderna tog jag på väg upp genom trapphuset, när vi kom in. solen ligger på den sidan, från soluppgång och några timmar framåt. jag tänker ibland att jag ska fotografera där, men glömmer det alltid.

och här kommer dagens sista. mycket nytta och nöje - hoppas du inte dog av tristess, av att läsa om roland barthes. :)