Mitt minne av Christer Strömholm på 100-årsdagen

Jag lärde känna Christer Strömholm 1972, både som rektor på Fotoskolan, som lärare och som mentor. Jag kom att bli en av hans ”slavar”, dvs kopister hösten/vintern-73. Labbet låg på Borgmästargatan på östra Södermalm. Bakom en anonym dörr på första våningen hade han ett visserligen litet men mycket ändamålsenligt inrett labb, en våtbänk, en Leitz kopieringsapparat, en skölj och tork, en telefon, ett litet skrivbord och en sängplats att sträcka ut sig på. Där fanns också ett litet öppningsbart fönster för att vädra ut luften när lukten av vätskorna blev för påtagliga.

Kvällar och nätter slet jag med hans material, främst de negativ som berättade om hans transsexuella vänner i Paris. Det var sannerligen inga lättkopierade negativ men det var ett material som grep mig starkt.

Ofta kom han ner till labbet på kvällarna, tittade igenom kopiehögarna, godkände en del, underkände annat. Han var sträng, fåordig men berättade gärna om vännerna på bilderna, vilka de var, vilka som levde, hur de levde och framförallt hur han som fotograf hade närmat sig dem. Jag lyssnade och tog in alla historier, bläddrade i hans kontaktkartor och lärde mig så otroligt mycket om fotografi, villkor och arbetssätt.

Ibland ringde han och bjöd på mat uppe i lägenheten på Ploggatan.

- Du måste äta, sa han. Annars orkar du inte.

I ett hörn i labbet stod också en samling stora bilder uppklistrade på masonit från hans debututställning på NK.

- Ta vilka du vill ha, sa han men jag tackade vänligt nej, tyckte inte jag hade plats i min lilla pytteetta på Yttersta Tvärgränd. Naturligtvis ångrar jag detta idag när jag ser priserna på Bukowskis och andra auktionssiter.

Våren -74 flyttade jag och tre andra kamrater från Fotoskolan till Göteborg i akt och mening att starta ett fotografiskt kollektiv (det var mycket med kollektiv på den tiden…). Naturligtvis höll det inte länge - vi blev oense om jag minns inte vad, och under påföljande halvår flyttade jag till södra Frankrike tillsammans med en nyfunnen kärlek.

Vi blev med barn, åkte slutligen hem till Göteborg på enkelbiljett med benäget ekonomiskt bistånd från svenska ambassaden i Paris. Ytterligare ett år gick, min äldste son föddes och efter åtta månader strandade så kärleken slutgiltigt mot vardagens rev.

Hösten 1976 befann jag mig åter i Stockholm, var i ett uselt skick på alla plan, jobbade nattvak på sjukhus och levde på kaffe och cigaretter. En tidig morgon efter en sömnlös natt slog jag hans telefonnummer.

- Kom upp, sa han kort och bestämt. Han gillade aldrig att pladdra i telefon.

 Efter en snabb kaffe vid köksbordet i lägenheten sträckte han över ett kuvert med två pappersark. Överst på varje ark stod ordet INTYG versalt. Därefter 15 cm tom yta och undertill hans namnteckning med ett lacksigill.

- Använd dom med förstånd. Du bestämmer själv vad som ska stå. Och använd IMB:s kulskrivmaskin.

- Förresten, det är en sak till. Han gick ut ur köket och återvände strax med tre röda 18x24 kartonger Agfa Brovira.

-Du ville ju inte ha stora kopior, sa han och log på sitt speciella sätt

- Du får dom här istället. Som tack för kopieringshjälpen En dag kanske du kan ha nytta av dom.

- Se så, gå nu vidare och gör nåt vettigt av ditt liv.

Jag gick ut från lägenheten, ut i den friska höstluften, tog en påtår på ett närbeläget fik och bläddrade stillsamt igenom bilderna i askarna. Paris-bilderna, flickan i Barcelona, vita damen, Japanbilderna och så många andra. En gåva för livet.

Senare kom jag att använda ett av hans INTYG och tog mig på så vis också vidare i livet.

Det andra, liksom innehållet i de tre röda Agfa Brovira-kartongerna, är idag något av det finaste jag äger.

Idag skulle Christer Strömholm ha blivit 100 år.

Tack för att du fanns.

2018-07-22 19:16   kreatören

Skulle kunnit vara jag som skrev din text fast fem år tidigare. Jag var också en av hans slavar fast på labbet på Drottninggatan. Jag fick spanska hunden på masonit plus en del 18x24 bilder som räddade min ekonomi för ett antal år sedan.

Svar från per-erik åström 2018-07-22 19:17

Grattis till spanska hunden! Den går inte av för hackor, eller kanske gjorde den det....
Ses i Gnesta/per-erik

2018-07-22 21:41   Måns H

Tack för en mycket, mycket fin berättelse.

Bra bild också.

2018-07-22 23:12   Håkan Eklund

Det är denna typ av historier och "livsfragment" som är ytterst värdefulla. Och ha, visst är det lätt att vara efterklok ... (ang. hans erbjudande).

Jag har några av hans böcker som intar en hederplats i fotobokhyllan.
- hawk

2018-07-23 07:20   goranton

Underbart fint berättat, Per-Erik. Vi måste ses snart för vidare muntliga utbyten.
/Göran

Svar från per-erik åström 2018-07-23 09:08

Absolut. Jag är i Stockholm den här veckan, Planket Gnesta på lördag. Krister och Affe hänger där också. Kanske att du har lust att hänga med?
Hörs/per-erik

goranton 2018-07-24 09:54

Kanske tittar över till Gnesta. Annars ses vi senare i sommar/höst.

2018-07-24 20:52   mombasa

Fin text, och en fin bild. Christer Strömholm i mitt liv är nån föreläsning och ett par seminarier, detta kan ha varit 1975 på hösten. Det kan också varit i den vevan som fotografi blev väldigt viktigt. För mig alltså. Något jag dessvärre periodvis inte förvaltade alldeles jättebra. Förhållandet till bild är och var ganska komplicerat.

2018-07-29 09:55   fotomojje

Tack för att du öppnade upp denna text och gav oss en fantastisk bild av hur han var som fotograf och medmänniska. Vi som inte känner honom har bara sett ett fåtal av hans bilder vilket är synd. Det hade varit intressant att se andra bilder av hans långa karriär. Eller en biografi där historier om honom sattes på pränt.

Såg en utställning som var i Växjö för många år sedan och det var mycket intressant att se hans bilder. Han satt på en stol lite vid sidan av. Har för mig att han vilade lite på en käpp, men kan ha fel här.

Jag brukar säga att yrket fotografi består av två människor. En som fotograferar och en som kopierar. Oftast är man bättre på det ena än det andra. Självklart stämmer inte alltid detta.

Tack igen