Första advent och mikrokontrast

En bild vid frukostbordet denna morgon första advent.

Tänker på diskussionen om mikrokontrasr här på Fotosidan. Jag har aldrig brytt mig så mycket om tekniska diskussioner, men när jag ser den här bilden tror jag mig förstå. Bilden blev ”fin” och det räcker för mig. 

Kanske beror det på att jag tog den med min nya Leica Q2, och redigerade den i mobilen utan åthävor.

Hur som helst; Q2:an är en fantastisk kamera och den fasta Summilux-optiken (28mm f 1,7) i kombination med sensors upplösning är makalös.

Den bästa kamera jag ägt. En ynnest att få leva med, precis som med min frukostgranne…

Konsthistoriens vingslag

Det här är min dotter. Hon arbetar med HR-frågor på Konstfack i Stockholm. Häromdagen åt vi lunch tillsammans och hon visade sedan runt bland skolans många verkstäder och ateljéer.

Slutligen hamnade vi i hennes arbetsrum. Ett ordinärt kontor, men bakom skärmarna hängde en välbekant affisch. En av Henri Toulouse-Lautrecs mer kända kabaré-affischer från slutet av 1800-talets Paris.

”Den gamla affischen hänger med än”, tänkte jag och böjde mig fram för att kolla närmare. Affischen var kantstött, lite blek men ändå snyggt inramad bakom glas och ram.

”Det är en av de få kvarvarande från absolut första tryckningen, snart 150 år gammal”, upplyste mig min dotter.

Konsthistoriens vingslag susade plötsligt genom rummet….

Guldfiskarna i Teheran

Jag ser på två bilder.

Den första är en bild av mitt barnbarn – Noor Åström Tabrizi – tillsammans med sin mamma, min dotter. Noor är en unge som vem som helst som bor vid Gullmarsplan i Stockholm, går på ”föris” (aka dagis), ritar teckningar och långsamt lär sig svenska alfabetet. Min absoluta gullunge, samtidigt som vilken annan unge som helst i det här landet.

Jag ser också på en annan bild av en ung kvinna i en trädgård i Teheran.

I den lilla dammen simmar guldfiskar.

Bilden är från slutet av 40-talet och kvinnan på bilden hette Sohror Tabrizi.

Hon levde ett långt liv, hennes familj spreds som flyktingar över världen och ett av hennes barnbarn hamnade i Jakobsberg via FN:s flyktingprogram på 80-talet, gick i svensk skola, utbildade sig och träffade min dotter. De blev förälskade och resultatet är Noor.

Men trots att gammelfamor vid guldfiskdammen i Teheran nu har lämnat jordelivet hann hon sjunga några iranska vaggvisor för mitt barnbarn Noor via FaceTime. De filmsnuttarna är en viktig pusselbit i min familjs historia.

Jag tänker att det är förunderligt vackert hur människans kärleksvägar alltid tycks svepa över jordklotet och hur de mest osannolika möten sker oavsett gränser, mullors påbud och nationalistisk idioti.

Däri ligger också min förhoppning om en bättre värld.

Längtar du ut?

Känns den annalkande kylan hård?

Längtar du ut?

Kom förbi Gerillabild-utställningen imorgon mellan 13.00-15.00 på Bysistorg, Södermalm i Stockholm där fler än 20 fotografer (bl a jag) hänger våra bilder på ett långt klädstreck. En kort utställning, men kul. Kom förbi!

Det finns dessutom flera bra fik inom hundra meters avstånd.

Bilden tog jag för länge sedan i Berlin, på den tid staden var delad. Utkikstornen stod på västsidan. Östsidan var minerad, hemska vakthundar, taggtråd och vakter som sköt skarpt om någon försökte närma sig den förhatliga mur som skar rakt genom staden och människors liv mellan 13 augusti 1961 till 9 november 1989.

Första snön

Igår kväll kom första snön till mitt kvarter. Det blir ett vackert ljus, om så bara för några timmar innan allt blir grått och moddigt.

Det är priset för att bo i Stockholms Södermalm och signalen är tydlig: På med broddarna om du inte vill ramla och slå dig fördärvad!