Inte min bild, men ändå…

Bilder berör mig och ofta andras bilder, alltså som jag inte tagit själv men som är värda att visa och fundera över därför att de helt enkelt är exempel på så bra fotografi. Som den här bilden som så mycket handlar om konsten att fotografera, inte om fotografisk teknik, utan om vad som skapar bild som så att säga lyfter från optiska och det övriga fotografiska materialets begränsningar.

Att fotografera handlar för mig om att lära sig hur verklighetens ljus och mörker samspelar när det översätts till ett fotografiskt material. Det gäller alla material, analogt såväl som digitalt, färg likväl som svartvitt och allt däremellan. 

Förstår man detta samspel och lär sig både utmana och utnyttja begränsningarna i tekniken - och om man dessutom vet eller anar vad man vill berätta i sina bilder - så brukar det resultera i bild och inte bara i avbildning. Man lär sig ”översätta” och öppnar upp för ett annat flöde. Från att läsa, förstå och följa en bruksanvisning till att lösgöra sina bilders poesi, kan man säga.

Som den här bilden av en ung kvinna vid ett öppet fönster i 30-talets Paris. Hon är nästan bara en svart siluett och lika viktigt för bilden är att man kan ana stadens konturer i bakgrunden med Sacre Cour i fjärran. Den blir, för mig mer än bara en avbildning.
Naturligtvis hade den gått att ljussätta så att kvinnans ansikte blev tydligt men då hade bilden blivit en helt annan, mer av ett konventionellt fotografiskt porträtt.
Detta visste naturligtvis Man Ray, en av 1900-talets stora fotografiska konstnärer, när han tog bilden. Och det är också därför jag fastnat för den.
Den har poetisk drömsk kvalitet, väcker min fantasi och leder mig någon annanstans, väcker egna minnen, erfarenheter och frågor. Den talar till mig på samma sätt som när stor poesi, om den är bra, tränger sig rakt in utan omsvep.

Så till nyfikenshetens fråga; Vem var kvinnan bakom siluetten?

Hon var Man Rays assistent (och älskarinna enligt historiens byskvaller), och så småningom gjorde hon en egen, minst sagt spektakulär, karriär som krigsfotograf under andra världskriget. Det finns t o m en aktuell biograffilm om henne med Kate Winslet i huvudrollen.

Som krigsfotograf tog hon historiska bilder av fasorna i Dachau när nazisternas rike föll.
Men mest berömd är hon för en bild hon tog den 30 april 1945 när hon badar i Hitlers privata badkar i München samma dag som Hitler sköt sig i bunkern i Berlin.
Hennes namn var Lee Miller och hon hade säkert ingen aning om vad som väntade henne när hon satt vid ett öppet fönster i Paris några år tidigare.
Ännu mindre att jag skulle fastna för bilden.

Hommage till Alf Johansson

Var ute häromkvällen för att testa gränserna för bildstabiliseringen i min nya X100VI. Det duggade regn så kameran fick testa på det också med belåtet resultat. Den här bilden är tagen på fri hand, typ 1/4-dels sekund och full glugg. Tittade nyss igenom kortet - d v s samma som filmexponeringarna för er som envisas med att allt var bättre förr - och upptäckte bilden.

Ljus och mörker. Både det inre och yttre, skärpa och tonomfång likaså. Tänkte omedelbart på nattbildernas El Capitano - Alf Johansson.

Namnet på bilden gav sig därför självt: ”Hommage till Alf Johansson”.

Minnen från ett torp

Bilden av det lilla torpet togs i början av 50-talet från ett flygplan på låg höjd. Det är en svartvit bild som kolorerats med färgpennor. Ovanpå bilden har jag lagt ett litet ark med kuponger, så kallade ransoneringskuponger från andra världskriget.

Bilden från Svenska Aero-bilder AB hängde på väggen i det lilla torp där jag bodde hos min mormor och morfar åren efter att min pappa hastigt insjuknade och avled i en hjärnhinneinflammation 1954.

Bilden och ransoneringskupongen är det enda jag har kvar från de åren.

När mormor och morfar gick ur tiden, inte ens fyllda 65, såldes torpet hastigt och de få möblerna, redskapen och två kor försvann ur släkten för gott.

När jag träffar människor idag och som visar upp sitt arvegods, finporslin och ärvd konst, får jag fortfarande en liten klump i magen och blir lätt försagd.

Därför är också bilden och kupongen viktiga för mig. Jag vet att flygbilder av den här sorten var vanliga 50-årspresenter vid den här tiden och företaget som flög och fotograferade gårdar och torp runtom i Sverige måste ha sålt i sina bilder i tusental. Hela deras arkiv ligger för övrigt på nätet och det går fortfarande att beställa kopior.

Men det är inte aktuellt. Jag har mina minnen fullt levande från den lilla byn Nordanåsliden utanför Örnsköldsvik där mormor och morfar bodde.

Jag minns järnspisen och hur björkveden doftade och jag kan fortfarande framkalla ylle-lukten hos Jämthunden som låg under köksbordet och som jag ofta kröp ihop hos.

Varmvatten fanns inte i någon kran, det värmdes på en kittel över spisen, i den lilla källaren förvarades syltburkarna och potatisen. Inne i den lilla ladugården fanns två kvigor och jag fick vara med när de kalvade. Toaletten var ett utedass, en liten låda högt upp på gaveln till ladugården ovanför gödselstacken. Att titta ner var en skräckupplevelse….

Jag ser på bilden och minns den lilla gårdsplanen och kommer ihåg hur världen förändrades när morfar och jag en mörk kväll i november 1957 stod där och spanade efter den sovjetiska rymdkapseln Sputnik 2. Den som färdades runt jorden med gatuhunden Laijka. Att den hund som visades upp i media efter den lyckade landningen var en annan visste jag inte. Den riktiga Laijka hade avlidit av värmen och chocken bara sekunder efter att raketen sköts iväg vid starten…

Jag ser på bilden och tänker att det naturligtvis var en fattig och torftig miljö, men så kände jag aldrig då. Det kom sen när jag började förstå att det fanns en värld utanför Nordanåsliden, en värld som såg annorlunda ut, med rika och fattiga, bildning, elände, förälskelse och stora städer i andra delar av världen.

Jag minns min morfar som en arbetsman, han var alltid sysselsatt men var också inbunden och tystlåten. Långt senare förstod jag att han under kriget hade blivit portad från arbetsplatser för att han hade sålt Norrskensflamman, en kommunistisk tidning, på jobbet och fått sparken från fabriken.

Mot slutet av sitt liv fick han en religiös upplevelse och blev bassångare i Filadelfiakören på orten.

I den lilla bokhyllan i ”salen” trängdes därför några böcker av Ivar Lo Johansson och  Willhelm Moberg med en väl tummad Bibel.

Varje söndag skulle det också vara knäpptyst när han lyssnade på högmässan i radio. TV fanns inte i Norrland förrän flera år senare.

Ransoneringskupongerna hade min av reumatism sjuka mormor sparat för ”man kan aldrig veta om det blir krig igen”.

Många gånger under livet har jag undrat över vad jag fick med mig från de tidiga åren i det där torpet. En viss sparsamhet och att inte förhäva sig kanske? Bättre lyssna först och fråga sen? Förmågan att uppskatta det enkla i tillvaron? En känsla för vad som gäller i livet och hur människor bör vara med varandra?

Och varför blev jag som jag blev…?

Färgerna på flygbilden har förvisso bleknat en aning men håller mig kvar i frågorna.

Likt ett svagt ackord, en aning felstämt, men fullt klingande även idag långt senare i livet.

Haga Nygata längs Memory Lane

En grynig och oskarp bild ur en splittrad hågkomst från tiden i Haga i Göteborg 1972.

Här bodde jag för femtiotvå år sedan i en etta på första våningen i Dicksonska stiftelsens hus i korsningen Haga Nygata - Västra Skansgatan i Göteborg.

Lite längre upp på Haga Nygata låg Mosters cafe' där vi fikade nästan jämt. Snett mitt emot Mosters minns jag att boxaren Bosse Högberg drev nån sorts show i en gammal församlingslokal.

Huset på Skolgatan 18 är visserligen rivet sedan länge men jag skall aldrig glömma gårdsfesten där då det danska musik/konstnärskollektivet Röde Mor stod för underhållningen.

På allaktivitetshuset Hagahuset såg jag Nynningen första gången och knockades fullständigt av Totta Näslunds röst och bandets sväng.

En rulle Tri-X kostade tre kronor och jag hade köpt en Nikon F för studielånet.

Bestämde mig för att hoppa av journalisthögskolan och skulle ut i världen som fotojournalist.

Det var en annan tid. En nyfiken tid.

Vi satt ofta ute på trappan och snackade om framtiden och om våra drömmar.

Jag minns att det var en annan klang mellan människorna då.

I adventstid

Två bilder från första gången jag kom i närkontakt med  människor i ett flyktingläger för snart 30 år sedan.

Det var första gången jag såg Läkare utan gränser i konkret arbete.

Sedan dess är jag trogen månadsgivare.
Kanske kan det också inspirera dig till något så här i omtankens månad.