Hunden och avhandlingen

Poste Restante - Christer Strämholms debutbok från 1967 i originalutgåva kostar mellan 10-30.000:- på antikvariaten idag.
Boken med det makabra omslaget kom att bli lite av en ”bibel” när den kom ut. Inte för alla naturligtvis, långt ifrån. Vissa tyckte den var starkt motbjudande och alldeles för mörk. För mig var den sensationell, inte minst Strömholms bilder av de transsexuella vänner han plåtade i Paris. Jag hade aldrig sett sådana människor.

Boken vred därför om skallen på mig som ung tonåring och jag hängde ofta över boken på biblioteket i lilla Härnösand där jag växte upp.

Den öppnade också ögonen för vad fotografi kunde vara - en sorts subjektiv men ändå dokumentär fotografi - med ett symbolspråk ristat i väggar, loppisfynd och nedrivna affischer. 

Bilder som talade.

Som inte bara avbildade.

Strömholm avled i januari 2002, hans arkiv sköts idag av sönerna Joakim och Jacob och bilderna har fortsatt att ställas ut i Sverige och utomlands. På Nationalmuseum härom året och just nu på Passagen, Linköpings Konsthall.

Jag fick förresten en magisteravhandling om Strömholm med posten idag.

Titeln: ”Kunsten å vaere naer” från humanistiska fakulteten på Oslo Universitet.

Norrmannen Arild Normann har gjort en djupdykning i ”Poste Restante” ur ett konsthistoriskt perspektiv.

Trots norska språket är avhandlingen som rent källvatten att läsa och jag minns Strömholms  ord om vad det handlar om att vara fotograf:

”Ansvar, insikt, kunskap och närvaro”.

- Men tekniken då?, undrade vi elever…

Sånt brydde sig Strömholm nämligen mycket lite om.
Leica, några gluggar, Tri-X och D-76 räckte gott tyckte han.

- Men hur många minuter ska man framkalla filmen då?, undrade ytterligare någon elev…

- Vet inte, men det står väl på paketet….

Avhandlingen går att beställa från Universitetet i Oslo.

Söndagsord och inga visor

Fotografins Gudfader kommer till stan

Idag är det en öppen vernissage kl. 18.00 på Moderna Museet i Stockholm:

”Brassaï - Paris hemliga tecken”.

Det handlar om bilder som togs under mellankrigsepoken under förra århundradet i Paris. Bilder som kom att förändra sättet att fotografera för alltid. Brassaï är f ö en pseudonym för Gyula Halász, som växte upp i Brassó i Transsylvanien. Brassaï blev därför hans artistnamn.

Utan Brassaïs bilder från Parisnatten med, barer, bordeller, opiumhålor och nattmänniskor hade fotografin troligen sett annorlunda ut än idag. Hans bilder kom att för alltid förändra mitt sätt att se och förstå fotografins kvalitet på djupet och vad som är möjligt att åstadkomma med en kamera.

Jag vet att kontakten med Brassaïs bilder var avgörande för såväl Christer Strömholm som Anders Petersen också.
Definitivt även för Alf Johanssons nattbilder. Alfs enastående fotografi som vi tyvärr inte långre får beskåda här på Fotosidan eftersom han i protest mot atmosfären i den här bloggmiljön tyvärr beslutade flytta sitt bloggande härifrån.

Bortsett från det - Missa för Guds skull inte den här utställningen!

Och du har god tid på dig, den pågår ända till oktober.

För mig är Brassaï fotografins verkliga Gudfader.

Och det vill inte säga lite.

Trevlig helg förresten!

Möte på Aftonstjärnan

Det är inte varje dag jag blir inbjuden att visa och tala om mina bilder, hur jag fotograferar och varför. Men imorgon blir det av. Jag är inbjuden till Göteborgs gatufotofestivals årsmöte i Göteborg.

De senaste dagarna har jag därför plöjt igenom de senaste 55 årens bildverksamhet, valt ut hundra bilder och noterar en sak; Oavsett var i världen jag plåtat så har det alltid handlat om människor. Sällan har jag tagit landskapsbilder eller förströdda gatubilder, aldrig med brännvidder över 85 mm. Och dessutom uteslutande i svartvitt, ibland med en svag sepiatoning och med ögonkontakt på ”ta avstånd”.

Varför det blivit så har jag ingen djupare förklaring till, kanske för att det bara är människans uttryck och ögon som berört mig.

För den händelse du vill se mina bilder och lyssna till mina historier finns jag på kulturföreningen Aftonstjärnan på Lindholmen på Hisingen i Götleborg vid 19-tiden imorgon onsdag.

Kanske ses vi där.

Bra blixt

Det är sällan jag skriver om bra fotoprylar, men det här är ett undantag.

Så här är det; Jag använder två kamerasystem- en Fujifilm aps-c kamera med några utbytbara objektiv. Det är en utmärkt kamera, smidig och intuitiv i användning och ger ett mycket bra resultat.

Den andra kameran är en Leica Q2, fullformat med fast optik (28 mm). Det är en rent fantastiskt bra kamera med all den kvalitet man kan förvänta sig av Leica MEN extradelar (remmar, handgrepp, blixtar etc) till Leica är löjligt dyra. En enkel TTL-blixt med det röda varumärket är mångdubbelt så dyr som andra märken  trots att den antagligen inte ens är en Leica i grunden utan tillverkad av Metz eller någon annan tillverkare. 

Alltnog - nu kommer kineserna med full kraft. Godox heter märket. För en lite dryg tusenlapp finns en blixt från Godox som jag med enkelhet kan använda till båda kamerorna med utmärkt resultat. Systemet bygger på en liten klack som fästs i kamerans blixtsko, specifik för respektive kamera, på vilken man med hjälp av starka magneter fäster själva blixten på plats. Klacken fungerar som en sändare/mottagare vilket gör att man kan handhålla blixten eller fästa den på ett stativ. Systemet är robust byggt och fungerar utan problem. Menyerna på blixten är enkla och intuitiva på en liten LCD-screen, batteriet är inbyggt och laddas via usb-c.

Ett smart system helt enkelt, som dessutom går att synka med andra GODOX-blixtar och klackarna finns för de andra stora kameramärkena också och kostar bara ett par hundralappar styck.

Nu ska villigt erkännas att jag inte så ofta fotograferar med blixt, men om och när...

Hur som helst så rekommenderar jag  Godox it32 och X5.

Därmed är min varumärkesreklam klar.

Nog för nu, som Bengt Björkbom brukar skriva...