Och ensam i kvällen den sena...

.... sitter jag vid fotomaskinen och printar.

Imorgon lördag mellan 13.00-15.00 slår vi till mitt i den internationella torghandeln.

GERILLA dyker nämligen upp på Rinkeby torg i Stockholm.

Välkommen!

"Vi ses i nästa gathörn", som Elmer Diktonius en gång skaldade.

Ett möte i regnet...

Ett märkligt sammanträffande denna fars afton…

Jag stötte på gamle R.Harmenszoon van Rijn från Leiden. Han kom lufsande i regnet på Hornsbruksgatan här på Södermalm i Stockholm precis som det börjat mörkna.
Så sliten och tjock han blivit sedan Saskia gick bort, tänkte jag men sa inget.
- Vad gör du nu för tiden, frågade jag istället artigt.
- Inte mycket, mumlade han undvikande. Det är inte lätt att bli gammal förstår du…. Några enklare etsningar visserligen. Men målandet och kraften har nog tagit slut
- Den enda glädjen är att jag träffat unga fröken Hendrickje Stoffels. Hon håller mitt humör uppe.

Han gav mig skuggan av ett leende samtidigt som hans ögon nyfiket sökte sig mot min kamera.
-Vill du prova?, undrade jag. Det kallas kamera. En ljusmaskin.
Med mästaren självklarhet greppade han kameran, inväntade stilla damen i den röda kappan som kom gående över gatan tills han fick henne i mitten av bilden. På en 125-dels sekund var det klart.
-Du får ursäkta, men nu måste jag kila vidare. Geldenärerna stressar mig till vansinne. Jag skulle aldrig ha belånat det där huset i Amsterdam…

Som jag minns det III

Man tog tåget från Stockholm och vidare via Trelleborg-Sassnitz. Genom DDR:s platta och dimmiga landskap ledde spåret slutligen fram till Friedrichstrasse Bahnhof. Där växlade man en mindre summa för att få viseringen in i Östberlin.
Väl ute på gatan på andra sidan muren kunde man även växla den åtråvärda västvalutan svart.
Kursen var oblyga fem till ett. Riktiga västmark i nickel och silver till DDR-mark stansade i aluminium.
Och överallt denna mur. ”Den antifascistiska skyddsvallen” som den kallades i propagandan.
Tysklands återförening var avlägsen som en hägring på den här tiden
Euro fanns inte på kartan.
Jag tog bilden av den unge svartväxlaren 1973.
Idag, 46 år senare, undrar jag hur det gick för honom. Blev han en framgångsrik person i finansbranschen efter murens fall?
Eller råkade han ut för Stasis angiverisystem?
Svårt att veta
Det var en annan tid.
Allt var liksom svartvitt.

./.

mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Som jag minns det II

Christer Strömholm hade stor respekt med sig som rektor på Kursverksamheten Fotoskola under åren 1962-74. Det var nästan så att jag var rädd för honom och hans skarpa korthuggna kommentarer. Som fotograf var han en gigant, rent av en myt. För många var han också närmast en fadersfigur.

Men långt senare, i början av 90-talet mjuknade han. Som när jag tog det här porträttet.

- Vill du vara med?, frågade han kvinnan i rummet som stillsamt kom och lade handen på hans högra axel.

- Det känns lite mindre ensamt så, minns jag att han förklarade sig. 

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

Som jag minns det

Det hade hunnit bli nästan helt mörkt innan Läkare utan gränser äntligen nådde fram till flyktinglägret. Hennes tidigare så trötta ansikte sprack upp i ett stort leende.

"Gud har inte övergivit oss!", minns jag att hon ropade...

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se