varför?

jag fick en fin kommentar på ett inlägg, angående hur/vad jag väljer att fotografera. jag fotograferar ju t ex inte ögonblicksbilder på det sätt som många gör - iaf inte sådär till vardags. jag fotograferar också sällan större utsnitt, utan tenderar att gå in mer på detaljer, och ägnar mycket uppmärksamhet på hur jag komponerar och i största allmänhet, bygger upp mina fotografier.

för mig är det skitviktigt. det är betydligt viktigare än vad innehållet "är".

jag har börjat kalla det jag ägnar mig åt, visuell poesi.

för mig finns det vissa saker som är otroligt viktiga i ett fotografi, oavsett om det är jag själv som fotograferat, eller någon annan.

jag vill t ex se rytm i ett fotografi. det kan låta bakvänt, men jag tycker att man kan se rytm och tempo i fotografi. jag vill också ha ett vackert ljus. för mig är ett vackert ljus, ett som smyger sig runt motivet. jag gillar ju hyfsat hårda kontraster (utan att gå till överdrift, dock), men jag vill fortfarande ha smygande övergångar mellan ljust och mörkt. sedan vill jag också ha innehållet fördelat i bildytan på ett sätt som gärna skapar någon form av spänning - och allra helst balans, samtidigt.

när det gäller VAD jag fotograferar, så vänder jag mig gärna efter det som är tillgängligt. det kan lika gärna vara de här nedhuggna trädstammarna som ligger på andra sidan gatan, som blommorna i rabatten längs huset, som betongsuggorna vid skogskanten, som en fin fasad på en tjusig byggnad någonstans, en hög bråte - eller något annat. jag kan inte riktigt sätta fingret på om jag söker något särskilt, men jag ser ju vart bilderna finns när jag passerar dem. vissa gånger får jag backa tillbaka några steg för att det låg en bild och väntade på att bli plockad.

jag har skrivit om det tidigare, men väljer att säga det igen. för mig är fotografi i det närmaste sakralt. det är i det närmaste en fetisch, eftersom min hjärna går igång på det så oerhört. när det gäller andras fotografier kan jag uppskatta mycket, men för att jag verkligen ska njuta av ett fotografi krävs det ganska mycket mer än att "bara" vara fint.

jag vill att mina fotografier ska vara eftertänksamma. det ska ta tid att ta dem till sig. jag vill att den som betraktar mina bilder ska TA sig tiden att faktiskt se dem, inte bara bläddra/scrolla förbi. det finns så många lättsmälta bilder som man glömmer så fort de försvunnit från skärmen eller vart man nu tittar på dem. jag vill inte vara en sådan fotograf. jag vill väcka känslor och tankar som går djupt in.

jag har inget behov av att mina fotografier ska visa någon slags verklighet. det är inte vad fotografi automatiskt eller nödvändigtvis "är" för mig. eftersom tekniken är som den är, så består ju mina fotografier av små, små utsnitt av verkligheten. men de behöver inte innehålla någon slags helhetsbild av vad verkligheten är just där och då.

en av fördelarna med att vara just JAG, är att jag har en förmåga att korsa olika intryck. jag kan se rytm, jag kan kliva in mellan tonerna i musik, jag kan höra färger, se smaker, osv i all oändlighet. jag tror att det påverkar hur jag väljer att fotografera. det jag.. jag vill egentligen inte säga söker, eftersom jag inte söker något särskilt - men jag ser, är.. jag tänker i princip alltid i kvadrat, och jag har en förmåga att skärma av det som befinner sig utanför min kvadrat. det jag ser är någon form av balans, eller stretande krafter, eller.. vad det nu är jag ser. jag märker att jag har svårt att sätta ord på det.

visuell poesi.

det är formen, ljuset, riktningar, störande element, reflektioner, som drar min blick till sig. jag tror att det är det enklaste sättet jag kan uttrycka det på. och allt det där finns att hitta i precis vad som helst. även de mest vardagliga saker man passerar varje dag utan att lägga märke till.

...

vill du gå en fotokurs för mig (online)?

klicka här, så är det bara att sätta igång. :)

när tiden är tvärtom

när tiden är helt tvärtom från vad den brukar vara för mig, kan man fotografera i dagsljus. det är faktiskt rätt kul, som omväxling från hur det har varit sen i.. november, eller så. jag gillar att fotografera inne också, men det är kul med valmöjligheter.

jag är trött idag, så jag känner mig lite smått ointresserad av dagens bildfångst, faktiskt. jag kommer säkert att tycka bättre om dem i morgon eller åtminstone när jag är mindre trött. fast jag tror iofs att en av anledningarna att jag inte gillar dem jättemycket är pga snön.

jag gillar inte snö av en hel rad olika skäl. den har massor med diverse tillstånd den kan befinna sig i, och rent generellt är den kall. den är dessutom ofta kritvit, iaf om man tar sig upp i skogen. kritvitt är en jobbig färg i min värld. dels är jag ljuskänslig som tusan, och är det en solig dag med mycket kritvit snö är det jättejobbigt att vara ute.

plus att det lätt blir större kontraster än jag egentligen gillar. nog för att jag ÄLSKAR kontraster, men med snö blir det lite för mycket av det goda, även för mig.

med allt det gnället sagt, tycker jag ändå att jag lyckades hitta en del intressanta former idag. jag upphör aldrig att fascineras över hur de större stenblocken i råbyskogen där jag bor, ser ut. de ser mer ut som om någon huggit ut dem i de former de har, än att de skulle ha skapats av naturen själv. det kanske är så, jag vet faktiskt inte. det jag VET är att det en gång i tiden varit odlat land däruppe, men det var länge sen (efter vad jag minns från en infotavla nånstans längs spåret).

det som är roligt med det är förstås att det går att få många, väldigt roliga bilder på vinklar, plana ytor, geometriska former osv, utan att ens anstränga sig.

det finns också rätt mycket fallna träd med rötterna uppryckta ur marken. det blåser tidvis rätt rejält här, och jag antar att det är därför träden lägger sig. särskilt eftersom de får ligga kvar. om nån fällde dem skulle det nog inte vara lika mycket rötter, och själva trädkropparna skulle nog flyttas på isf. personligen är jag ju rätt glad om de får ligga kvar, eftersom det är så himla bra bildmaterial.

jag bor inne i stan, i västerås (inte i centrum, men inuti staden). att ta mig iväg till ren natur är ett lite för stort projekt för att jag ska engagera mig i det (har ingen bil och har sedan en längre tid taskiga hälsenor som gör ont att gå långt med). därför är jag otroligt tacksam över att ha råbyskogen bara nåt hundratal meter hemifrån. det är nära och bra, och är ett tillräckligt stort område för att man ska kunna traska runt ett par timmar med hunden (som dör av tristess när jag envisas med att stanna var och varannan meter - som om han aldrig gör det när tikarna löper, eller annars också för den delen).

man kan också hitta sånt här, vilket är något jag inte tycker är helt ok. jag förstår ju att det blir såhär - herregud, jag var också tonåring och ung vuxen för si och så länge sen. :D men jag har tydligen uppnått en ålder där jag tycker att det är respektlöst mot naturen att göra såhär. det väcker enormt många känslor hos mig, som har med mänsklighetens sätt att ta för givet att vi har rätt att göra precis vad som helst bara för att vi kan.

och återigen så väcks mitt behov av att flytta ut i skogen där det knappt finns folk, och leva helt i fred utan att behöva störa mig på alla människor som har glömt bort att faktiskt är en del av naturen, inte något som står ovanför den.

att ha natur nära inpå är väldigt behändigt, eftersom det ger en utrymme att tänka. personligen önskar jag att jag hade en mindre välbesökt natur bakom hörnet, eftersom jag har ett väldigt stort behov av personligt utrymme (inte som i att äga marken jag går på, utan i att hålla folk utanför min privata sfär), och för att jag har saker jag vill ägna mig åt där jag inte vill bli störd av sjutton joggare, tre barnfamiljer som har picknick, folk som är ute med hunden, osv.

tur att bilderna strax är slut från dagens vinterpromenad. jag märker att jag är lite mer gnällig än jag behöver. :D tror jag kanske ta mig en stund på yogamattan och se om det gör mig på bättre humör.

här är iaf dagens sista bild. mycket nytta och nöje.

när man (tror att man) kan se

HA!

idag har min vakentid befunnit sig åt rätt håll - alltså; varit vaken dagtid. alltså tog jag med mig kameran ut med hunden, för jag tänkte se om ljuset ute var tillräckligt.

och tro på fan, det var det. döm om min lycka! <3

det här inlägget blir mest bilder, för jag är vansinnigt trött efter att ha vridit dygnet nästan ett helt varv tre gånger den senaste veckan. men det var roligt att fotografera ute igen, och jag hoppas att jag kommer att hålla dygnet iaf litegrand åt rätt håll, framöver, så jag kan stjäla mer dagsljus och fotografera ute.

träden på bilderna är samma trädhög som jag fotograferat och visat flera gånger tidigare. det är verkligen helt otroligt att man kan gå dit många gånger, och ändå hitta nya bilder varje gång.

och jag slås av vilken skillnad det är på att fotografera ute och inne. det är två olika sätt att tänka, samtidigt som det är precis samma sätt att tänka. skumt. iaf för min trötta hjärna.

det är också väldigt glädjande att det bättre ljuset kombinerat med mina nya glasögon gör att skärpan är lättare att hitta. eller; den skulle iaf vara det, om inte glasögonen immade igen så fort jag ens tänker på att lyfta kameran och ha den framför ansiktet. :D :D :D herregud, vad störigt att inte se nåt genom immiga glasögon, och att knappt se om jag skjuter ner dem på näsan, för att försöka se i sökaren utan. #facepalm

oskärpa är som allt annat, relativ

jag är fortfarande inte helt utvilad och återhämtad - det tar nog en stund eller sju. mellan torsdag och fredag blev det ca 22 timmars vakentid, vilket inte alls var meningen - men så blev det.

idag, när jag ändå är vaken dagtid, tog jag med mig kameran när jag och hunden tog en promenad uppe i skogen igen. eller, iaf delvis i skogen. vi gick en kort bit i spåret, innan vi gick in i en av skogsdelarna (det finns flera större skogspartier som delas av, av asfalterade cykelvägar).

det retar mig att jag trots att vi gick ut redan runt halv elva-snåret, fick använda blixt. det retar mig ännu mer att jag trots blixten, ändå inte fick särskilt många bilder med skärpa jag känner mig bekväm och nöjd med.

ni ser ju själva - skärpan LÅTSAS som att den är där, men den ljuger. rätt kraftigt ljuger den, dessutom. och det är vansinnigt irriterande, eftersom jag aldrig kommer att gå exakt samma runda och hitta samma ställen igen. och även OM jag gjorde det, kommer det aldrig att se likadant ut, så det där med att ta om en bild, är ju liksom uteslutet. nu är de som de är.

den enda fördelen med dagens ansträngningar är att jag roffade åt mig ett par, tre bilder med (relativt) godtagbar skärpa, som jag ska använda som exempelbilder i kommande fotokurser. är man lättroad kan man ju underhålla sig med att gissa vilka bilder jag menar. :D

jag har funderat litegrand på hur jag fotograferat under hösten, vad det är jag lägger mitt bildspråk på, vad det är jag uttrycker osv. det är verkligen inte ägnat åt att förvåna - iaf inte för mig, som känner mig själv, men bortsett från hela barnsaga-grejen som jag skrev om i nåt tidigare inlägg, så har det också en hel del med sådant vi förknippar med hösten (som för övrigt är min bästa årstid, ur alla perspektiv). tänk på betydelsen i den groteska konsten, eller ännu mer specifikt, 1800-talets naturromantiska skräck = neogotik.

jag fotograferar med dessa två perspektiv i bakhuvudet, eftersom jag attraheras oerhört av båda delarna. men det gör ju också att det mesta jag gör hamnar i en viss stil.

(är det bara jag, eller ser ni också nån slags mellanting mellan hare/ekorre/bläckfisk horror-style i den här bilden?)

tankekedjan förde mig vidare in i funderingar om jag till våren kanske ska hitta ett annat förhållningssätt till mitt bildspråk, och fotografera på ett sätt som passar våren och sommaren lite bättre. jag tänker att jag kanske ska ägna mig åt att ha lite andra ord att fotografera utifrån. det råder ingen brist på fantasi på den fronten - jag har många tankar och idéer där. :D

jag tror att det kommer att bli en drös mindre projekt från och med nu. jag har ju minst två under vintern (inomhus). sen när dagsljuset börjar bli vettigt igen och det går att fotografera ute, utan att få spatt på skärpan, kommer det ju att bli mer utebilder igen.

den som lever får se. och eftersom jag tänker leva, så kommer ju iaf jag att märka vad som händer. :D just nu tänker jag dock, tror jag, glo på ytterligare ett avsnitt av house. en kanna te till också, tror jag. har varit vaken sen ca 01.30 i natt, så om några timmar är det dags att nanna. tror jag ska satsa på att drömma om fotografi och vad jag ska sysselsätta mig med framöver.

sluttampen av hösten

jag gör mitt bästa för att vila, men den här veckan går det rätt mycket tid till att producera främst armband och örhängen, så att jag har något att sälja på söndag. utöver det, har mitt dygn rullat ytterligare ett par varv. idag är jag rätt trött i skallen, skall erkännas.

trots det tog jag mig upp i skogen med hunden. det var trögt att hitta bilder idag. jag liksom såg dem inte, på det där viset som jag brukar. vi gick inte skitlångt, men jag fotograferade mer än jag trodde. resultatet blev lite si och så. som vanligt, just nu, en hel del oskärpa, vilket känns lite trist.

just idag verkade jag vilja öva mig på mer oreda i bildytan, än jag normalt attraheras av. bilden ovan är en av de få bilder jag tyckte blev någotsånär, av just den sorten. i vanliga fall föredrar jag ju enkelt och tydligt när det gäller linjer - ordning och reda (eftersom jag inte är så ordningsam annars :D ).

jag längtar till nästa vecka, när allt jag har åtagit mig är färdigt. det här är nog första dagen där jag känner att det faktiskt börjar bli jobbigt. särskilt det här med dygnsrytmen. den som inte varit med om detta förstår nog inte hur jobbigt det är att inte ha kontroll över hur, när och varför man (vill) sova. jag har en störd dygnsrytm i vanliga fall också, men normalt sett så är den stabil. så instabil som den är nu, har den varit i runt ett halvår.

men. även om jag är trött och stressad, så är jag ändå glad att jag och hunden tog oss upp i skogen, och att jag tog med mig kameran. det är lustigt, ändå, hur jag går där såpass ofta med kameran, och ändå hittar nya grejer att fotografera varje gång.

och med tanke på att hösten väldigt, väldigt snart är slut, gäller det att passa på - trots att ljuset är så oerhört svagt. sista biten, på väg hem, fick jag ta fram blixten, men till och med den hjälpte only so far.

bilden här ovanför är fotograferad vid de fällda träden jag berättat om tidigare. ni har sett just den här, fast från andra hållet.

den här bilden roffade jag åt mig på väg upp till skogen. för att komma dit behöver man gå en stig genom ett mindre skogsparti, och där finns det ett par träd som växer mer eller mindre ihop nere vid rötterna. det finns mycket kul att fotografera just där, om man har lust.

bilden här ovanför gillar jag på grund av droppformen grenen har. jag tycker att det är jättefint. tog en till, men närmare, och av de två blev det här favoriten.

jag känner mig lite småtråkig som inte skriver mer ingående om hur jag tänker, just idag. men jag orkar fan inte. min skalle är helt slut. mer spännande inlägg får helt enkelt vänta tills jag har tagit mig igenom de närmaste dagarna och varit iväg på julmarknaden i sala (och förhoppningsvis sålt en del smycken).

haha, det får mig iofs att tänka på att jag känner mig lyckligt lottad. jag har ett mindre projekt jag ska fotografera under vintern (egentligen fler), och det jag tänkt fotografera har stått i ett av mina källarförråd. var ner för ett tag sen och skulle ta upp den, men lyckades inte få upp hänglåset. för ett par dagar sen gick jag ner igen, och tursamt nog var det inte fel nyckel, utan jag kom in. well, det är en sanning med modifikation, eftersom förrådet är proppfullt med skräp. men - jag fick tag i det jag skulle ha, alltså känner jag mig lyckligt lottad. :) förr eller senare kommer ni att få se vad det är - lovar! =)

men inte idag.