experimenterande

det här är den enda skarpa bilden i det här inlägget. jag börjar med den, så kan jag koncentrera mig på att skriva om de andra nedanför. svamparna på den här bilden står på en gräsmatta på andra sidan gatan, och är så söta att jag inte kunde låta bli, faktiskt.

men - över till det som är huvudtemat för det här inlägget;

experimenterande.

ni vet, det här jag hållt på och testat ett tag - medveten rörelseoskärpa.. när jag såg att det var lite smådimmigt ute i morse tänkte jag JA - då tar jag med mig kameran en gång till på insidan av ett dygn. det gjorde jag också, men det var inte alls så dimmigt när vi väl kom ut. fast då tänkte jag att; vad fan.. låt oss i så fall testa lite mer med den här oskärpan. 

jag ville testa att inte bara ha längre slutartider, utan att faktiskt också medvetet röra kameran under exponeringen. jag testade lite olika tider, och landade i att ca 1/25 på 400 iso verkar funka ungefär som jag vill. åtminstone just nu. 

man kan med gott samvete sitta hemma och fundera på vad tusan jag ska ha den här oskärpan till. det är ju (obviously) oskarpt!!! 

men. såhär är det; 

jag har ju ett par olika spår som ligger och skvalpar i bakhuvudet när jag fotograferar. dels min barndomsuppfattning om tomtar och troll, magi osv. dels min förkärlek för 1800talets gotiska litterära bildspråk och hur man kan översätta det visuellt i fotografi. sistnämnda tillhör det som kallas art grotesque, även om de flesta nuförtiden troligen skulle kalla det goth (subkultur som inkluderar musik, klädstil, attityd, smycken, litteratur- och filmval osv). 

när det gäller det specifikt gotiska uttrycket, så finns det rätt många aspekter man kan ägna sig åt. romantiserande av döden är en sak. hängiven längtan/saknad efter det förgångna/det som förgåtts är en annan. om man betänker att den groteska konsten är en samhällskommentar/kritik och visar en motsatt spegelbild av rådande samhällsnormer, så är det inte fel att säga att 1800talets gotik vänder sig mot industrialismen och i stället vänder sig inåt. då kan vi, i stället för att lyssna på vetenskap, teknik osv, så gå in i oss själva såpass att vi går vilse och därmed blir galna. vårt inre blir en mardrömsliknande labyrint vi inte kan ta oss ur; det blir som en karusell som aldrig stannar, där vi blir så yra att vi tappar greppet om vad som är upp, ner, framåt, bakåt osv.

och det är här som den medvetna rörelseoskärpan kommer in. med den kan jag få fram känslan av den där frånvaron av kontroll, den där karusellen som bara snurrar snabbare och snabbare, där vi tappar fotfästet och far runt i en virvelvind av allt annat än stabilitet och trygghet.

sen fattar jag också att a) det här inte tilltalar alla, b) det säkert finns de som tycker att det är mer effektsökeri än något annat. och det kan man absolut få tycka. och på sätt och vis är det ju så - jag söker ju en effekt för att påverka betraktaren i en viss riktning. dock lite mindre så för att vara häftig. 😅

sen beror det förmodligen på vad för sorts motiv det blir som hamnar i den här medvetna rörelseoskärpan. nu råkar jag iofs gilla de här fasadbilderna - de blir nästan lite spöklika. jag råkar också gilla bilderna på grenar, och.. well, faktiskt allihop. men jag tror ändå att vissa saker funkar bättre för detta, medan annat kanske inte blir fullt lika kul.

jag skulle också vilja testa att fotografera människor på det här viset.

jag är faktiskt väldigt glad att jag påbörjade det här lilla projektet/experimentet. det öppnar upp för ett nytt uttryck, vilket jag uppskattar. om det gör att jag kan hitta nya sätt att uttrycka vissa delar av min inspiration så blir iaf jag skitglad över det. 

sen råkade jag också ta några bilder på blommor som växer i en av rabatterna vid mitt hus. jag är rätt svag för just rosa/vita blommor, så jag kunde inte riktigt låta bli. njut medan ni kan - det här är en av extremt få gånger jag låter en bild behålla lite färg. 🤗

höstens kurs inställd

det blir ingen fotokurs på abf i höst, eftersom det inte kommit in tillräckligt många anmälningar. det känns lite trist - särskilt eftersom det trots allt är en liten inkomst, som inte skulle ha gjort ont att få strax innan jul. 

men nu är det som det är. fördelen med det är att jag kan fokusera på Club Passionista. det har varit rörigt med - inte själva människorna, men med medlemsfunktionen (inloggning, möjligheten att se material bakom inloggning osv) under nån månad. har haft kontakt med funktionens support, men på en hel månad har de inte fått ordning på problemet. till slut avaktiverade jag tillägget (använder wordpress, om nån undrar) och tog bort det för att hitta nåt annat som funkar bättre i stället. det jag har hittat nu tror jag kommer att funka bättre - vilket på sina egna vis är lite surt, eftersom jag betalade för det som INTE fungerade, och det här är gratis. 

well. 

fördelen med ingen abf-kurs är trots allt att jag kan ägna mig mer åt passionista, och det gör inget. även om det är väldigt litet än så länge, så är det väldigt kul. det är ju det här jag älskar att hålla på med, så jag gör det mer än gärna. 

idag när jag och hunden gick ut (kameran följde uppenbarligen också med) hade jag en plan på en längre promenad. hunden hade sin ryggsäck med vikt i för styrketräning. när vi kom ut genom porten ombestämde jag mig raskt, för fi satan i gatan vad kvavt det var. det var som att kliva in i en vägg av varm, äcklig FUKT!

det fick bli en promenad, men inte en så jättelång sådan. varje år glömmer jag bort att innan hösten kommer på riktigt, så är det en sån här skitäcklig period när det är halvvarmt, men så kvavt att man snudd på dör.

jag hade ingen supertydlig plan med kameran, förutom att jag ville göra nånting som jag inte brukar göra. nu blev det inte jättemycket av den varan - jag ser ju som jag ser, och även om jag försöker se annorlunda så blir det inte så annorlunda i vilket fall. det som faktiskt blev lite annorlunda kommer längre ner. 

ibland när jag fotograferar så noterar jag att det är nån liten gren som sticker ut/in/över det jag egentligen vill ha med i bild. det får mig att tänka på när jag gick min första fotoutbildning för amerikanske fotografen frank watson, på komvux i uppsala. där pratade vi om sådant som.. huruvida man flyttar på en gren man inte vill ha i bild, flyttar dit något, sätter externt ljus på en svamp, osv. på den tiden var åsikterna rätt delade om den saken.

jag flyttar inte på något. inte för att jag tycker att det är si eller så rätt eller fel, utan för att jag är lat och bekväm. plus att jag inte har något emot att det är något litet som stör. förr hade jag svårare för det, men numer kan jag tycka att det är lite småkul. lite i stil med roland barthes och hans punktum. ett litet skav i ögat, liksom.

.. och barthes - det påminner mig om att jag måste sätta mig och skriva ihop nån slags introduktion till fototeori, eftersom jag har ett inbokat teamsmöte med mina passionistor, där vi ska prata om den stora, intressanta frågan - vad är fotografi?

det är ju en gigantisk fråga, om man är lagd åt det håller att man gillar att diskutera sådant. alla teoretiker har ju sitt eget perspektiv (som jag tror att de gärna vill se som det enda, sanna perspektivet), och de jag har läst hittills har alla sina poänger.

men det är ungefär det, som det handlar om. alla har sina poänger, men ingen har rätt. ingen har heller fel. det är bara perspektiv, inget annat. det som kan vara kul är att ta till sig det man tycker funkar för en själv, och implementera det i sin egen syn på fotografi. 

dessa två bilder, ovan och under, är vad mitt experimenterande gick ut på idag. jaha, undrar ni säkert - hur då? du har ju fotograferat en massa blommor med den där medvetna rörelseoskärpan, på vilket sätt skulle detta vara annorlunda?

well. 

- för att jag ägnade mig åt att inte bara ha en längre slutartid, utan också medvetet rörde kameran medan jag exponerade.

- för att det är andra motiv än tighta utsnitt av "blommor på en sommaräng", typ. särskilt fasaden - det är huset jag bor, och min port som syns till vänster i bilden. jag ska faktiskt ta och utforska det här ännu mer, eftersom jag tycker att det är rätt kul, och för att bilderna kan säga en hel del, beroende på. 

och här har ni dagens tre sista bilder. väldigt, väldigt typiska mig. 😅

det man FÅR visa 🙏

med en viss typ av bilder behöver man ha modellens godkännande för att öht kunna visa omvärlden vad man har gjort. det här är väldigt nära den sortens bilder. dagens fotografering har ÄNTLIGEN hänt - ungefär 25 år efter att jag fotograferade den här snubben första, och enda gången hittills.

tack och lov har han inga som helst problem med att bilder av honom cirkulerar. han är själv fotograf, men ägnar sig åt konsertfoto (rock, metal, goth osv) i stället för den visuella poesi jag själv sysslar med. han är väldigt duktig på att fotografera konserter - det är alltid roligt att se när han visar bilder.

det blev lite mindre bdsm än jag tänkt mig, och lite mer.. nånting annat 😄 men det gör verkligen ingenting. den här personen är väldigt lätt att fotografera; han liksom gör allt på egen hand. väldigt praktiskt. 

vi var nere i ett av mina favoritområden här i stan - anrika kopparlunden, som dignar av vad jag kallar tegelporr och höga järnstaket. det är ett alldeles otroligt vackert ställe med en miljö som går att använda till alla möjliga projekt. till exempel detta. 

ett av skälen till att jag slutade jobba med just porträtt och bröllopsfotograferingar, har att göra med slentrian. man hittar ett visst antal poser som man använder till mer eller mindre ALLA fotograferingar. folk säger att de vill ha unika bilder, men alltså.. det blir det i princip aldrig. som fotograf vet man vad som funkar, och så kör man på det för att det ska gå snabbt och effektivt. 

i längden blir det faktiskt rätt tråkigt.

just därför är det kul att göra sånt här, lite emellanåt. just den här människan är rätt teatralisk i sitt uttryck - jag antar att det blir så när man befinner sig i rock/metal/goth-musikvärlden. det är på gott och ont. det gör ju att hans personliga uttryck är lätt att få fram, men också att det ibland kan kännas något överdrivet. 

just nu är jag dock väldigt tacksam för att det är en liten paus tills det börjar hända grejer igen. helgen och veckan upp tills nu har varit med händelserik och intensiv än jag egentligen fixar. är helt slut i skallen - både jag och hunden, faktiskt. nu behöver vi vila lite, båda två, innan vi är fit for fight igen. 😅

det här är nog den "normalaste" bilden i hela serien. 😆

det här är en av mina favoriter (jag har flera).

av någon anledning gillar jag den här trappen. förra året fotograferade jag två brudpar (dubbelbröllop; mor och dotter gifte sig med sina respektive) i den. väldigt kul att den går att använda till så olika grejer. just när vi stod här gick det förbi några gymnasiekillar som frågade vad vi höll på med, och om de behövde ringa polisen (med tanke på repet). 😂

hunden fick följa med - även han förtjänar att komma ut och bort från alla tråkiga promenadstråk vi gått under sommaren. eftersom han och min modell såklart blev bästisar inom loppet av en tusendels sekund, fick han också vara med och modella.

jag gissar att jag inte är ensam om att tycka att rök kan vara väldigt sexigt. jag röker visserligen själv, så jag är givetvis rätt partisk. men jag tycker ändå att det kan vara väldigt sensuellt med just rök, oavsett vad man tycker om rökning som grej.

objektivtest

ni vet, det här jag ständigt gnäller på - att objektivet jag använder inte beter sig vettigt när det gäller skärpan. jag har svårt att avgöra om det är autofokusen, att objektivet faktiskt HAR svårt att ställa in skärpa, om jag själv ser så illa att jag inte får ordentlig skärpa, eller vad det nu kan vara. 

så jag bestämde mig för att byta objektiv idag, bara för att se hur skärpan ser ut med mitt korta objektiv.

bilden ovan och bilden under är med mitt långa objektiv. resten är med det korta.

ovan: en nattfjäril satt som klistrad på tapeten, mitt i solljuset som får tapeten att se ut mer som en gardin. men tro mig, det är tapet. 😅

resten av bilderna har som enda syfte att visa hur skärpan ser ut - och eftersom det är ungefär ett år sen jag senast använde just det här objektivet, också hur sånt som skärpedjup ser ut. för att inte tala om; det vidvinkliga perspektivet som jag nu minns att jag inte riktigt gillar.

det händer nåt mer linjerna som jag inte gillar. det finns säkert nån som kan förklara exakt vad det är som händer, men helt ärligt - jag är rätt ointresserad av de tekniska detaljerna. 😂 jag ser att nåt händer som jag inte gillar; good enough for me. det är anledning nog att använda så lite som möjligt, trots att det andra objektivet är knepigt på sina egna vis.

det här är nog den enda bilden jag tycker att det verkligen finns en poäng med att använda det kortare objektivet; jag får med mer av taket, vilket är lite småkul. om det är tillräckligt kul för att användas oftare - ytterst tveksamt.

så länge det finns tistlar kvar att beundra, så får ni stå ut med att de dyker upp i mina blogginlägg. 🤗

när det gäller skärpan i det här objektivet så tror jag att den funkar hyfsat bra. bättre än i det andra, iaf. men det är fortfarande inte tillräckligt kul för att det ska kännas värt att fotografera med det här. 

sådär. då har ni sett dagens testbilder. i morgon ska jag iväg och fotografera en bekant, faktiskt. sannolikheten att jag kommer att visa dem här är dock av det mindre slaget. bilderna som ska tas kommer att ha starka inslag av bdsm, och det beror lite på hur min modell ställer sig till att vara offentlig med sådana bilder. 

det återstår att se. 🙂

i trötthetsdimmor idag

det har varit en trevlig, men märklig helg. den blev inte alls som var planerat från början. från allra första början var tanken att gårdagen skulle innehålla en träff med passionista-medlemmar. det gjorde den också. för ett par veckor sen fick jag förfrågan om att vara hundvakt, och eftersom vi alla avgudar varandra tackade jag såklart ja, med vetskapen om att jag skulle vara trött på passionista-träffen. i fredags hörde ett par kompisar av sig och undrade om jag ville ha besök i lördags. jag har inte träffat dem på länge, så jag tackade ja, väl medveten om att jag skulle vara halvdöd efter helgen.

nu är det efter helgen, och jag ÄR halvdöd.

tur att jag känner mig själv såpass att jag vet det. självkännedom is the shit, gott folk - så är det bara. 

jag hade svårt att bestämma mig för hur lång hundpromenaden skulle bli idag, innan vi gick. tog med mig kameran, bara ifall att. det blev inte en jättelång promenad, men några bilder blev det trots att jag är så trött att skallen är helt dimmig på insidan.

och med det sagt; här är dagens bildskörd. är för trött och groggy för att skriva mer än såhär, så - enjoy. 🙂