renoverings-stress

för ett tag sen begärde jag renovering av min lägenhet av min hyresvärd, eftersom det är precis 20 år sedan, nu i år. jag har inte velat göra det eftersom jag har djur, och det osvikligen blir slitage hur man än bär sig åt. men nu är det så slitet och nedgånget att det är pinsamt att bjuda hem folk.

alltså, renovering.

jag fick reda på att det skulle bli framåt sommaren, eftersom det står folk på kö. det kändes ju lite tradigt förstås, men - det är som det är.

döm därför om min förvåning när jag blev uppringd häromdagen och fick veta att det är dags - de kommer redan på tisdag!!! :o :o :o :o :o

fi fan.

så nu har jag att göra i några dagar. de ska börja i vardagsrummet, vilket innebär att jag bland annat behöver tömma mina bokhyllor på böcker så det går att flytta dem. för att inte tala om allt annat bråte därinne. jag blir både stressad och svettig bara av att tänka på eländet. det är liksom rätt mycket som ska till för att de ska få plats att göra det de ska.

dit jag vill komma med detta är att hela processen av att bestämma mig för vilka bilder jag vill ha på väggarna framöver, helt plötsligt blev lite mer NU än jag hade planerat för. jag hade tänkt att jag kanske skulle fotografera lite mer för ett större urval, men nu kommer jag inte riktigt att hinna med det.

fiolbilderna där ovanför är de jag bestämt mig för att sätta ihop i en triptyk (separata ramar, dock). det var INTE ett lätt val, och uttrycket kill your darlings kändes helt plötsligt väldigt sktuellt. nu har jag iofs två favoriter med, men ändock. allt funkar inte ihop, även om det är ur samma serie - så är det bara. men det här tror jag kan bli bra.

samma sak med kranierna härunder.

det finns många bra bilder ur den serien också, men återigen - allt funkar inte ihop. och eftersom jag inte kan bestämma mig för EN bild att göra en större förstoring av (ur endera serierna, faktiskt) så får det bli triptyker av mindre format.

fast jag tror att det kanske blir större bilder så småningom. bara inte just nu, eftersom jag är så velig och inte kan bestämma mig för vad jag gillar bäst. :D

dock.

jag måste faktiskt erkänna att jag är väldigt nöjd. jag tycker att både fiolserien och kranie-serien är väldigt bra, och att det finns många riktigt bra bilder ur båda serierna. det bådar gott för framtiden, även om den framtiden består av att pryda mina väggar.

det kommer att bli lite andra bilder också. jag ska bland annat ha en bild på min förra hund, ella, och nuvarande hunden, boyo. katterna ska också upp på väggen, men jag behöver hitta bra bilder på dem allihop först. sen har jag minst en bild från i höstas som jag också skulle vilja få upp på väggen.

men. ett steg i taget. jag börjar med dessa, så får vi se vart vi landar.

...

jag kom just på att jag kanske skulle ta och påminna om att det snart är 1 mars, vilket innebär att min onlinekurs i bildseende/bildkomposition snart återgår till sitt ordinarie pris. vill man gå kursen billigt bör man passa på typ NU!

grabba tag i intropriset innan det försvinner här >> Eye C

när tiden är tvärtom

när tiden är helt tvärtom från vad den brukar vara för mig, kan man fotografera i dagsljus. det är faktiskt rätt kul, som omväxling från hur det har varit sen i.. november, eller så. jag gillar att fotografera inne också, men det är kul med valmöjligheter.

jag är trött idag, så jag känner mig lite smått ointresserad av dagens bildfångst, faktiskt. jag kommer säkert att tycka bättre om dem i morgon eller åtminstone när jag är mindre trött. fast jag tror iofs att en av anledningarna att jag inte gillar dem jättemycket är pga snön.

jag gillar inte snö av en hel rad olika skäl. den har massor med diverse tillstånd den kan befinna sig i, och rent generellt är den kall. den är dessutom ofta kritvit, iaf om man tar sig upp i skogen. kritvitt är en jobbig färg i min värld. dels är jag ljuskänslig som tusan, och är det en solig dag med mycket kritvit snö är det jättejobbigt att vara ute.

plus att det lätt blir större kontraster än jag egentligen gillar. nog för att jag ÄLSKAR kontraster, men med snö blir det lite för mycket av det goda, även för mig.

med allt det gnället sagt, tycker jag ändå att jag lyckades hitta en del intressanta former idag. jag upphör aldrig att fascineras över hur de större stenblocken i råbyskogen där jag bor, ser ut. de ser mer ut som om någon huggit ut dem i de former de har, än att de skulle ha skapats av naturen själv. det kanske är så, jag vet faktiskt inte. det jag VET är att det en gång i tiden varit odlat land däruppe, men det var länge sen (efter vad jag minns från en infotavla nånstans längs spåret).

det som är roligt med det är förstås att det går att få många, väldigt roliga bilder på vinklar, plana ytor, geometriska former osv, utan att ens anstränga sig.

det finns också rätt mycket fallna träd med rötterna uppryckta ur marken. det blåser tidvis rätt rejält här, och jag antar att det är därför träden lägger sig. särskilt eftersom de får ligga kvar. om nån fällde dem skulle det nog inte vara lika mycket rötter, och själva trädkropparna skulle nog flyttas på isf. personligen är jag ju rätt glad om de får ligga kvar, eftersom det är så himla bra bildmaterial.

jag bor inne i stan, i västerås (inte i centrum, men inuti staden). att ta mig iväg till ren natur är ett lite för stort projekt för att jag ska engagera mig i det (har ingen bil och har sedan en längre tid taskiga hälsenor som gör ont att gå långt med). därför är jag otroligt tacksam över att ha råbyskogen bara nåt hundratal meter hemifrån. det är nära och bra, och är ett tillräckligt stort område för att man ska kunna traska runt ett par timmar med hunden (som dör av tristess när jag envisas med att stanna var och varannan meter - som om han aldrig gör det när tikarna löper, eller annars också för den delen).

man kan också hitta sånt här, vilket är något jag inte tycker är helt ok. jag förstår ju att det blir såhär - herregud, jag var också tonåring och ung vuxen för si och så länge sen. :D men jag har tydligen uppnått en ålder där jag tycker att det är respektlöst mot naturen att göra såhär. det väcker enormt många känslor hos mig, som har med mänsklighetens sätt att ta för givet att vi har rätt att göra precis vad som helst bara för att vi kan.

och återigen så väcks mitt behov av att flytta ut i skogen där det knappt finns folk, och leva helt i fred utan att behöva störa mig på alla människor som har glömt bort att faktiskt är en del av naturen, inte något som står ovanför den.

att ha natur nära inpå är väldigt behändigt, eftersom det ger en utrymme att tänka. personligen önskar jag att jag hade en mindre välbesökt natur bakom hörnet, eftersom jag har ett väldigt stort behov av personligt utrymme (inte som i att äga marken jag går på, utan i att hålla folk utanför min privata sfär), och för att jag har saker jag vill ägna mig åt där jag inte vill bli störd av sjutton joggare, tre barnfamiljer som har picknick, folk som är ute med hunden, osv.

tur att bilderna strax är slut från dagens vinterpromenad. jag märker att jag är lite mer gnällig än jag behöver. :D tror jag kanske ta mig en stund på yogamattan och se om det gör mig på bättre humör.

här är iaf dagens sista bild. mycket nytta och nöje.

mer dagsljus - till mig!

för mig, där det vintertid tillhör normen att i princip inte se något som helst dagsljus, känns det superlyxigt att just nu vakna tidigt (helt tvärtom mot när jag brukar vakna) och att faktiskt kunna ge mig upp i skogen med hunden - och kameran.

DAGSLJUS, liksom!!! dessutom sol, just idag - på gott och ont. det blir rätt fint ljus däruppe, men jag är så jävla ljuskänslig, så för mig blir det stundvis väldigt jobbigt när jag inte ser ett smack, trots de mörkaste solglasögon jag kunde få tag på hos optikern.

jag märker, när jag växlar mellan att fotografera på det här sättet och som jag gör i min lilla "hemmastudio" i vardagsrummet, att jag nästan tappar det andra sättet att se och tänka. dagens bildskörd känns inte alls lika kul som det gjorde i höstas. däremot det jag gjort inomhus nu ett tag, känns mycket roligare.

men å andra sidan; jag är fortfarande tröttbakis efter veckans gymnastiska sömn-övningar. det påverkar i rätt hög grad - det vet jag av erfarenhet. det tar nog några dagar innan jag är back in business till 100% - förutsatt att jag inte gör ytterligare sömnkullerbyttor, förstås.

dock upphör jag inte att fascineras över hur naturen har så oerhört vackra former, helt av sig själv. vi har rätt mycket stora stenblock och klippor i den lilla skogen vi har här, och ibland ser det ut som här ovan med jättefina, runda former, och ibland är det väldigt kantigt - som om någon staplat stenblock, ungefär som tetris.

det här trädet är rasat - roten ligger uppbruten och är jättefin att titta på. jag har - naturligtvis, fotograferat den ett flertal gånger, men just idag blev just de bilderna lite sisådär. men trädet i sig är också väldigt vackert.

det här är något jag gillar - att liksom tjuvkika mellan grejer, på det som ligger bakom. det känns lite som att jag är en privatdetektiv i en barnbok, som smyger runt och letar ledtrådar för att lösa något mystiskt fall jag jobbar på. nån mer än jag som läste.. hette serien tre detektiver, månntro!? jag läste dem iaf slaviskt när jag var barn. ^^

på flera ställen var det vattendroppar på granarna - så himla fint. försökte få till någon bra bild på det, men det blev lite si och så med den saken. försöka duger - iaf ibland. tursamt nog behöver jag inte producera några mästerverk, vilket faktiskt är rätt tacksamt ibland.

förresten kan jag skvallra om att en av kursdeltagarna från i höstas är i indien just nu, och har postat några bilder därifrån i fb-gruppen vi hade för kursen. det är så vansinnigt kul att se, för till skillnad från mig är hon superbra på att se och fotografera sådär rejält färgsprakande. jag har inte alls det seendet. för mig är färgsprakande mest påfrestande att titta på i verkligheten, men hon gör det SÅ bra.

.. och vem som än placerade den här fågelholken på det här viset, måste ha tänkt på de fåglar som av ett eller annat skäl är rejält trötta eller lata, såhär mitt i låtsas-vintern.

är det bara jag som tycker mig se diverse djurhuvuden i trädrötter som ligger uppryckta såhär? i just den här såg jag ett vildsvin.

på väg hem igen såg jag ett oerhört märkligt fenomen som jag faktiskt aldrig har sett förut. det rök om både träd och stora stenar längs gångvägen, men det fanns ingen orsak = ingen brand eller annat jag kunde se som det kunde bero på. det lustiga var också att när vi kom närmare så var röken svårare att se, och försvann sedan.

nån som vet vad det kan bero på?

när man (tror att man) kan se

HA!

idag har min vakentid befunnit sig åt rätt håll - alltså; varit vaken dagtid. alltså tog jag med mig kameran ut med hunden, för jag tänkte se om ljuset ute var tillräckligt.

och tro på fan, det var det. döm om min lycka! <3

det här inlägget blir mest bilder, för jag är vansinnigt trött efter att ha vridit dygnet nästan ett helt varv tre gånger den senaste veckan. men det var roligt att fotografera ute igen, och jag hoppas att jag kommer att hålla dygnet iaf litegrand åt rätt håll, framöver, så jag kan stjäla mer dagsljus och fotografera ute.

träden på bilderna är samma trädhög som jag fotograferat och visat flera gånger tidigare. det är verkligen helt otroligt att man kan gå dit många gånger, och ändå hitta nya bilder varje gång.

och jag slås av vilken skillnad det är på att fotografera ute och inne. det är två olika sätt att tänka, samtidigt som det är precis samma sätt att tänka. skumt. iaf för min trötta hjärna.

det är också väldigt glädjande att det bättre ljuset kombinerat med mina nya glasögon gör att skärpan är lättare att hitta. eller; den skulle iaf vara det, om inte glasögonen immade igen så fort jag ens tänker på att lyfta kameran och ha den framför ansiktet. :D :D :D herregud, vad störigt att inte se nåt genom immiga glasögon, och att knappt se om jag skjuter ner dem på näsan, för att försöka se i sökaren utan. #facepalm

min pappa, kråkan

det här är min pappa.

eller, såhär. låt mig berätta en historia om varför jag säger att det här är min pappa. bilden visar ju en fågel, så uppenbarligen kan det inte vara en människoman.

...

precis exakt idag, till och med på ett ungefär på klockslaget (ett par timmar senare), upphörde min pappa att leva. han hade, som så många andra på både hans och mammas sida, cancer. hans bortgång var väntad sen ganska läge, men det förtar ju inte sorgen. i och med hans död blev jag dessutom föräldralös.

jag och mina föräldrar har alltid haft mycket komplicerade relationer. främst jag och min mamma, som är död och begraven (tack och lov) sedan 24 år tillbaka (om jag inte räknat fel). men pappa var inte heller lätt att ha som förälder, även om vi utöver alla våra konflikter, också har stått varandra väldigt nära.

några månader senare tog jag med mig min dåvarande hund ner till kopparlunden för att fotografera lite. jag har varit där ofta och mycket genom årens lopp, men den här gången blev det lite annorlunda.

vi gick till baksidan av en rejält stor byggnad, där jag bland annat tog några bilder på min hund. när jag satte mig ner för att ta en rökpaus, dök det upp en - svartvit kråka (tror att de egentligen heter nåt annat, men för mig är det svartvita kråkor). den satte sig på taket på en bil bara några meter ifrån oss, och var väldigt nyfiken på oss. den hoppade ner på marken och cirklade runt oss på bara ett par meters avstånd. social var den också, och pratade glatt på.

min hund blev naturligtvis oerhört intresserad av den här fågeln och hade nog kunnat tänka sig att leka jaga-fågel med den, men tursamt nog fick hon inte det för mig.

...

till saken hör att min pappa alltid, så länge jag kan minnas, har målat svartvita kråkor i akvarell. alltid. ända sen jag var ganska litet barn minns jag att han pratat om sina kråkor. han har ställt ut dem en del också, mest i sala silvergruva och på galleri linné i uppsala (om jag inte minns helt fel). hans akvareller är gjorda i just akvarell och bläck, är rätt humoristiska med nån liten träffande mening skriven på. tror att han sålde en del, faktiskt.

så.

här sitter vi alltså, jag och min hund, och så dyker det upp en svartvit kråka som är överdrivet och ovanligt social.

en annan sak som också är relevant är att jag har andliga övertygelser som bland annat innebär att ingenting faktiskt dör. energi upphör aldrig, den bara ändrar form.

alltså.

låt mig introducera min pappa, kråkan.

medan han levde var han min totala motsats när det gäller liv och död. han trodde att när man dör är man helt borta. då blir det svart och inget mer händer. jag tror ju inte alls så.

så för mig var det här min pappa som kom på besök. han valde att närma sig i en form han visste att jag skulle känna igen. kråkan. han visste nog inte att jag skulle ha känt igen honom oavsett vilken form han hade. det har inte så mycket med utseendet/formen att göra, utan med känslan.

så medan de här bilderna kanske inte är några mästerverk, så kommer de alltid att ha betydelse och vara viktiga för mig. särskilt på årsdagen efter hans död. han var ingen lätt pappa att ha, men han var en fantastisk man och människa. jag saknar honom fortfarande.