hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅

rytterne kyrkoruiner, västerås

jag och hunden var ju iväg på äventyr ute i rytterne kyrkoruiner igår, för att fotografera cosplay (gårdagens inlägg). medan vi väntade på att mina modeller skulle byta om från mundana kläder till sina socplay outfits, roade jag mig lite på egen hand.

jag har inte så mycket att säga just idag, så ni får titta och njuta av bilderna utan kommentarer från min sida. 🙂

återvändandet

jag (och hunden) har inte varit uppe i råbyskogen på länge (förutom en gång, för inte så länge sen). två skäl till det; vi går extremt sällan upp sommartid, pga att det blir för varmt, och för att jag är så fruktansvärt ormrädd och folk säger att det finns huggormar däruppe. jag har aldrig sett nån, men man vet aldrig. och jag vill inte att varken jag eller boyo ska bli ormbitna.

men idag gick vi faktiskt upp dit. temperaturen var alldeles lagom, och ljuset var dessutom jättefint. under tiden vi var däruppe började det bli för mörkt på sina ställen (det hade kanske blivit bättre om jag ändrat iso, men jag hade faktiskt ingen lust med det), så på slutet är det mer oskärpa än jag ville (eftersom dagens aktiviteter INTE var icm).

men jag kan leva med det. det mesta blev iaf tillräckligt skarpt för att jag ska känna mig hyfsat nöjd. och skogen står ju faktiskt kvar där den står, och jag kan gå dit precis när som helst.

jag har för övrigt börjat fundera på ytterligare en fortsättningskurs, på den kurs jag höll förra hösten. den jag funderar på nu skulle i så fall handla om framför allt bildskapande, i motsats till avbildning av verkligheten. det jag inte riktigt har kommit fram till är hur tusan man ska lägga upp en sån kurs. i slutänden kommer jag nog på ett bra koncept, men än så länge har det inte klickat till. 😅

men det vore roligt att hålla en sån kurs. särskilt eftersom det är vad jag själv tycker är roligast. nån skrev i en kommentar nånstans att det är svårt att se VAD det är jag fotograferar, eftersom jag gärna går rätt nära. själv tycker jag ju att det är minst hela poängen med det hela. 😄 man tänker och ser olika, och jag gillar ju ett mer poetiskt fotograferande. så är det.

om nån har förslag på upplägg och innehåll tar jag emot det med öppna armar. just för ögonblicket kan jag nämligen inte komma på en enda vettig ingång, sådär på rak arm.

dock så tror jag att SYMBOLIK behöver finnas med på ett eller annat sätt. inte nödvändigtvis som att fotografera kors eller annat, utan mer som tanke att ha med sig. jag har reflekterat över det ett antal gånger, visserligen mest gällande film/tv-serier och skådespeleri, men faktum är att åtminstone jag, säkert du också, ser en sak och relaterar det till en annan. så och med fotografi, tänker jag. återigen; åtminstone för min egen del.

visuell storytelling är en annan sak att ha med i bakhuvudet, om man ska ägna sig åt bildskapande, mer än återgivning av verkligheten. det är två helt skilda ting, åtminstone i mitt huvud. 

och på tal om bildskapande - bilden ovan återger MIN verklighet av att det där är trollmors käpp som hon hankar sig fram med, över trädrötter, stenar, kottar osv, i skogen. det var så tydligt, där den stod. 🙏

och här har vi dagens sista bild, med den där oönskade oskärpan jag ogillar. men; jag tycker att den funkar ändå. 

jag är på det stora hela rätt nöjd med dagens bildskörd, faktiskt. 🤗

i trötthetsdimmor idag

det har varit en trevlig, men märklig helg. den blev inte alls som var planerat från början. från allra första början var tanken att gårdagen skulle innehålla en träff med passionista-medlemmar. det gjorde den också. för ett par veckor sen fick jag förfrågan om att vara hundvakt, och eftersom vi alla avgudar varandra tackade jag såklart ja, med vetskapen om att jag skulle vara trött på passionista-träffen. i fredags hörde ett par kompisar av sig och undrade om jag ville ha besök i lördags. jag har inte träffat dem på länge, så jag tackade ja, väl medveten om att jag skulle vara halvdöd efter helgen.

nu är det efter helgen, och jag ÄR halvdöd.

tur att jag känner mig själv såpass att jag vet det. självkännedom is the shit, gott folk - så är det bara. 

jag hade svårt att bestämma mig för hur lång hundpromenaden skulle bli idag, innan vi gick. tog med mig kameran, bara ifall att. det blev inte en jättelång promenad, men några bilder blev det trots att jag är så trött att skallen är helt dimmig på insidan.

och med det sagt; här är dagens bildskörd. är för trött och groggy för att skriva mer än såhär, så - enjoy. 🙂

back in business - nästan, iaf

jag har, sedan igår, min "nya" dator. den är köpt via refurbed, om det är nån som känner igen det. vid ankomst och installation var hela datorn på tyska, vilket var ett litet äventyr. men nu tror jag att allt är på svenska, vilket är en klar fördel eftersom jag inte kan tyska - alls.

det som är lite spännande just nu (inte nödvändigtvis på ett bra sätt) är a) projektet att se om allt från gamla hårddisken går att rädda kvarstår, jag behöver hjälp med det pga ingen aning hur man gör samt har inte verktygen att göra det, b) att jag behöver hitta en skärmsladd som fungerar mellan min gamla skärm och datorn. den jag har funkar inte, och det behövs en skarvsladd - jag är inte alls helt säker på hur/vad, osv, men fram tills detta är åstadkommet, sitter jag på en mycket mindre skärm med jätteskumma färger, kontraster osv. 

hence; det kanske inte blir jättemycket från min sida som visas under den närmaste veckan eller så. bilden här ovan ser inte skitsnygg ut på min skärm, och jag har inte den blekaste aning om hur den ser ut på era skärmar. troligtvis behöver jag skämmas, fast det tänker jag inte göra med tanke på vad jag har att jobba med. det är verkligen inte mitt fel, liksom. 😅

i övrigt kan jag skvallra om att jag under den här datorlösa veckan har läst det jag tyckte var intressant i boken "understanding a photograph" av john berger, samt att jag börjat läsa vilém flusser; boken där han skriver om en filosofi omkring fotografi. båda är mycket intressanta på olika vis, och jag tänkte skriva mer om båda två (samt några till) allt eftersom.

men för tillfället ville jag mest gratulera mig själv till att vara här (online, mest av allt) igen. såna här äventyr tillhör inte mina favoritsysselsättningar, så det är skönt att åtminstone vara på rätt sida, även om allt inte är 100% än.

på återskrivande, gott folk. 🙏