fortsatt experimenterande

ja, jag erkänner. jag har faktiskt lite för kul med det här med medveten rörelseoskärpa. jag tycker att det är skitkul!

tog med mig hunden och kameran och gick en sväng längs lögarängen (långt promenadstråk längs mälaren, förbi lögarängen badplats) tidigt på kvällen. bestämde mig för att testa lite olika saker, främst utifrån rörelseoskärpa. bland annat ville jag se hur det funkar med olika motiv. hittills tycker jag att den gör sig klart bäst med växtlighet. har inte riktigt fått det att funka med exempelvis byggnader än - men övning ger färdighet, så förhoppningsvis kommer jag dithän att den typen av bilder blir ok, de med.

innan jag ger mig in på det, dock, tänkte jag visa några bilder som är mer typiskt mig. dagens bildskörd består nämligen av lite diverse. en del bilder har jag dubletter av - en skarp, en med rörelseoskärpa. 

men - "vanliga" bilder först.

.. och nu kommer det några med rörelseoskärpa.

jag har funderat lite på vad det är med denna rörelseoskärpa jag är så fascinerad över. min slutsats är att, beroende på VAD man fotograferar - vad JAG fotograferar, så kan man (jag) använda den för att ge bilderna ett gotiskt intryck.

för den som inte har koll (och det är nog rätt få som vet), så är gotiken en del av den groteska konsten. det groteska har funnits i vår konsthistoria ända sen långt före antiken. groteskerier används under varje tidsperiod som en retsam motsats till varande normer. 

under den tidigare konsthistorien (egypten, antiken osv, fram till strax efter renässansen) hade det groteska ett stort fokus på humor - att förlöjliga, vända upp och ner på maktutövning osv. men när romantiken började hitta sin nationalromantik, påbörjades en utveckling mot bl a den gotiska litteraturen. detta är en facett av det groteska, som under 1800-talet fokuserade mycket på den inre världen och hur den stod i kontrast gentemot en värld som mer och mer handlade om industri och vetenskap.

utifrån just det perspektivet; (mar)drömmar, drömvärldar, drömmar i drömmar, känslan av att inte vara stilla inne i huvudet, att världen rör sig så snabbt att allt blir suddigt och oskarpt, galenskap osv - så tycker jag att, beroende på motiv, rörelseoskärpa har en given plats. 

sen måste ju inte allt vara oskarpt - såklart. här har vi ett par bilder från några rosrabatter som är rätt fina. men här är det annat som gör att iaf jag gärna relaterar till gotiken - det betyder inte att du måste göra det. :)

inte heller måste allt vara i svartvitt. märkligt att höra mig själv säga det, men uppenbarligen finns det saker jag kan göra i färg (om än med väldigt låg färgmättnad) också.

jag måste erkänna att jag tycker att det här är sjukligt kul. tror att det jag gillar mest är just möjligheten att få ett helt annat uttryck, även om motiven kanske är ungefär som de jag normalt sett attraheras av. det gör att jag helt plötsligt känner att jag har ett formspråk för något helt annat, och jag uppskattar det oerhört. plus att det finns så mycket att utforska. bara en sån grej som skillnaden mellan handhållen kamera (som nu), mot att fotografera med stativ - där blir det ju en enorm skillnad.

om roland barthes

jag tog med mig kameran när jag gick ut med hunden för ett par timmar sen. hade nån slags plan, som genast ändrades när vi kom ut. det slutade med att vi gick en sväng runt kvarteret, och jag tänkte att ser jag nån bild som vill bli plockad, så gör jag det. annars låter jag bli.

det föll sig så att jag valde att till största delen fotografera sådant som är likadant. alltså; typ, mönster. på ett eller annat vis, iaf. 

men - jag tänkte att jag skulle skriva om roland barthes, så ni får se bilderna som orelaterad illustration till det. :D

nu har jag läst ut de två böcker jag har av barthes - camera lucida, och bildens retorik. jag har läst camera lucida förut, men det är så orimligt länge sen att det var läge att friska upp minnet lite.

min spontana tanke är - herregud, vad tråkig han är. 

jag tycker att camera lucida är bättre än bildens retorik, men det spelar ingen roll - båda böckerna är tråkiga i vilket fall. det märks oerhört tydligt att han egentligen är lingvist. min kopia av camera lucida är på engelska. jag har ett rätt stort och bra ordförråd på engelska (jag läser mycket på engelska, ser serier och filmer på engelska, lyssnar nästan uteslutande på musik med engelsk text osv), men SHIT pommes frites, vilka ord det finns med. och bildens retorik ska vi inte ens prata om - min bok är på svenska, och det är vansinnigt många ord jag ALDRIG har hört, i hela mitt liv. 

med tanke på hur vi bombarderas av fotografi numer, framför allt i media och sociala medier, är det lätt (även för oss som fotograferar, tror jag) att tänka att fotografi är lika gammalt som alla andra konstformer, men så är det ju faktiskt inte. det är inte ens 200 år sedan det första fotografiet någonsin, skapades. mycket vatten har visserligen runnit under broarna sedan dess, men som konstform är fotografi fortfarande rätt ung.

och jag tänker att även om roland barthes levde, verkade och skrev under ett århundrade som de flesta som finns här på fotosidan har upplevt, så har fotografiet som fenomen, som uttryck osv, ändå förändrats en hel del.

från mitt perspektiv, som är född bara några år innan barthes dog. känns hans grepp om bildanalys ganska naivt. jag tror inte att det var det - då, men nu, nästan 50 år senare, känns hans grepp om bildanalysen rätt tom. åtminstone för mig. man behöver inte göra en psykoanalys på ett fotografi, men för mig är det viktigt med annat, än det som barthes skriver om. 

en del saker köper jag - men endast som ett första steg in i en analys. och jag tycker att det åtminstone på vissa sätt kan jämföras med panofskys tankar om ikonologi (igenkänning i ett konstverk man betraktar), men likt panofsky verkar det inte komma så jättemycket längre än så. hans studium känns mest som att svara på frågan "gillar jag det här eller ej", och punktum verkar inte vara mer än något i det fotografi man betraktar som sticker ut och retar ögat på den person som tittar. (studium och punktum). 

sen tycker jag också att barthes är alldeles otroligt omständig i sina texter. han tar enormt lång tid på sig att nå nån slags poäng, vilket gör att jag har svårt att ta mig vidare i texten - jag tröttnar, helt enkelt.

nu läser jag ju vidare ändå, men det skall erkännas att delar av texterna har jag mest skummat igenom.

det finns lite andra olika saker jag reagerar på, men min misstanke är att det beror på just det faktum att roland barthes levde under en annan tid än jag, och fotografiet då var inte samma sak som det är nu.

barthes verkar, rent generellt, vara av åsikten att ett fotografi på något sätt skulle vara.. well, diskussionerna han för är långrandiga, men han verkar söka efter någon slags sanning i fotografiet, och ha åsikten att alla fotografier på något sätt är samma sak (fast ändå inte, eftersom han tar upp hur han söker essensen av sin döda mamma i gamla fotografier, men även pornografiskt fotografi). 

jag tror inte att barthes och hans metoder är någonting jag kommer att använda mig av själv, och inte heller något jag kommer att anstränga mig särdeles för att föra vidare. jag är visserligen glad att jag har böckerna, och nu dessutom har läst dem - men eftersom jag själv har ett annat förhållningssätt till, och närmar mig fotografi - både som fotograf och teoretiker, så känner jag inte nödvändigtvis att barthes har så mycket att tillföra, rent praktiskt.

jag valde att läsa de här böckerna nu (jag har andra böcker att läsa också), eftersom jag planerar att skriva ihop nån slags skrift till mina passionista-medlemmar om just bildanalys. jag har åtminstone 3 - 4 böcker till att trycka i mig. john berger är med på den listan, liksom james elkins. jag har också ett par till nya böcker, där jag inte kommer ihåg vad författarna heter (och är för lat för att vända mig om och kolla), som ska läsas. 

dock; eftersom mina medlemmar är rätt så novis inom fotografi rent generellt, så kommer det inte att bli en skrift som behandlar fototeori ur något akademiskt perspektiv. jag funderar på om jag ska ta upp några författare (glömde att jag kanske måste läsa om ett par böcker av susan sontag också), men sedan lämna det för att ägna mig åt hur en fotograf analyserar andra fotografers bilder, för att lära sig språket, och framför allt, utveckla sitt eget fotograferande.

och då handlar det ju mer om fototeknik, val man gör som fotograf när man står där med kameran, komposition, ljus, korn, färg vs svartvitt, osv.

jag vet inte om medlemmarna kommer att vara intresserade av det här. :D jag menar; bildanalys låter ju lite småtråkigt. men jag hoppas att de intresserar sig för det, iaf litegrand. jag tror att de flesta av dem skulle tjäna på att lära sig åtminstone nån slags grundläggande kunskap om det. språket, framför allt - det är ju alltid kul att kunna prata om fotografi med andra intresserade, och förstå vad de menar när de kläcker ur sig diverse fototermer på löpande band.

och med det sagt har jag inte så mycket mer att säga om roland barthes eller bildanalys just för ögonblicket. de här sista bilderna tog jag på väg upp genom trapphuset, när vi kom in. solen ligger på den sidan, från soluppgång och några timmar framåt. jag tänker ibland att jag ska fotografera där, men glömmer det alltid.

och här kommer dagens sista. mycket nytta och nöje - hoppas du inte dog av tristess, av att läsa om roland barthes. :)

testinlägg

det här inlägget har två syften.

a) jag har tagit bort moderera-kommentarer-funktionen, och igår fick jag en kommentar på förra inlägget som faktiskt syntes i inlägget. tills jag fått respons från fotosidan om vad som hänt med de kommentarer jag vill kunna godkänna, får det vara såhär. jag blir galen om det försvinner fler kommentarer.

b) i morse spöregnade det innan jag skulle gå och sova, så jag drog på sista kissen för hunden. i stället ställde jag mig vid balkongen och roade mig med att försöka fånga vattendroppar i fall. en av kursträffarna på porträttkursen var nämligen timing, så jag tänkte att jag skulle öva mig lite på just det. lättare sagt än gjort - fick inte en enda fallande vattendroppe, trots att det regnade rejält. (och med fallande vattendroppar menar jag de som hänger och dinglar såhär tjusigt, lite här och där)

så dagens inlägg - även om de här bilderna inte är särskilt kul eller spännande blir jag ändå glad om någon kommenterar, bara för att se att det fungerar. tack på förhand.

utsikt från balkongen, mitt i regnet. 

utsikt över taken, på andra sidan gatan.

dagens lärdom: det är betydligt svårare att fånga fallande vattendroppar än man (jag) tror. 

betong och lite växtlighet

tog med mig kameran när jag var ute med hunden idag. jätteskumt väder var det - när solen var framme; skitvarmt. när solen gick i moln och det kom byvindar - skitkallt. och på min balkong var det verkligen kallt. jag står vid balkongdörren när jag röker, så.. 

äsch. well, vädret är rätt ointressant. :)

det som var kul idag var att jag bestämde mig för att INTE gå upp i skogen. jag känner mig ganska mätt på skogsbilder just nu, så jag försöker hitta lite annat att fotografera i stället. idag bestämde jag mig för att viadukter skulle bli dagens motiv.

det finns tre viadukter close-by, som kändes lagom att ta sig an. de ligger inom lämpligt avstånd, särskilt när man har en hund som är värmekänslig (jag med, och det var varmare än jag trott). nu är det ju ingen större skillnad på viadukter, men jag gillar att fotografera i flera ändå. alltid är det nåt som skiljer, och om jag glömde att fotografera en viss sak i den förra, kan jag göra det i den jag är i nu.

det jag verkligen gillar är att det är så oerhört lätt att hitta geometriska former. de bara ÄR ju där, de ligger verkligen bara och väntar på att nån ska förbarma sig och fotografera dem, så att de kan stoltsera med hur snygga de är.

sen är jag förstås också väldigt förtjust i texturen i betong och liknande material. i ärlighetens namn; jag föredrar hur det ser ut i typ betongsuggor - den här är så oerhört gropig och "prickig". men jag gillar det ändå. det blir fortfarande bra på bild, vilket är vad jag är ute efter.

kuriosa: för nån dag sen kom jag att tänka på den gången jag hade en mindre utställning (en "för"-utställning av bilder som skulle ställas ut senare). det var en besökare där - en äldre man, om jag inte missminner mig.. han tittade på en av bilderna, vände sig till mig och sade "sådär kan man ju inte komponera ett fotografi", varpå jag sade "jo, för jag gjorde ju det där". 

haha, så jäkla underhållande. och han var verkligen upprörd! :o och även om det var länge sen och jag inte minns exakt hur bilden såg ut, så vet jag att jag var väldigt nöjd med den. det var då rakt inget fel på den kompositionen. :D 

den här bilden är jag jätteförtjust i. den var väldigt knepigt exponerad, men jag tycker att jag lyckades hyfsat bra med att få den snygg. det är främst taket jag är förtjust i, jag gillar hur ljuset reflekteras.

den här fågeln såg jag på väg hem. det är sällan (om nånsin, faktiskt) jag har lyckats få en sån här bild, men idag hände det. det är inte nån skithäftig bild, men jag tycker att den är lite gullig, om inte annat.

sen råkade jag hitta lite växtlighet också, på vägen. det här var så fint att jag inte kunde låta bli. det blåste rätt rejält när jag var på just det här stället, så det blev rätt många bilder. var osäker på om jag skulle få något som var någotsånär skarpt, och jag tycker att jag lyckades rätt väl, faktiskt.

de här två sista bilderna har jag väntat på att ta. på kortsidan av huset där jag bor står de. jag är ingen tulpan-älskare, men just de här är rätt coola, faktiskt. den ovan är så mörkt röd att den i vissa ljus ser svart ut. den andra är kritvit. 

när jag redigerade bilderna kom jag på att dessa två bilder är ett exemplariskt tillfälle att höra om mina Passionista-medlemmar (fd kursdeltagare) kan förklara varför den vita tulpanen har fått så mörk bakgrund, medan den mörka tulpanen har en mycket ljusare bakgrund. 

på det stora hela känner jag mig faktiskt rätt nöjd med dagens bildskörd, trots att jag är både trött och groggy. 

100 inlägg - hipp, hipp, hurra!? :D

detta är mitt hundrade blogginlägg sen jag började hänga här igen - vilket måste vara lite drygt ett halvår sen. har inte bemödat mig om att titta när jag skrev det första inlägget, men det torde rimligtvis ha varit nånstans precis i början av min återkomst till fotosidan.

jag satt just och funderade på vad jag skulle skriva om idag, och bestämde mig för att ägna lite tid åt frågan om vad tusan man gör med alla sina bilder. jag menar; även om jag inte är i min mest foto-intensiva period just nu, så blir det ändå en hel del bilder. de flesta lägger sig på hög, och det händer inget särskilt med dem. en del använder jag som illustration till blogginlägg jag skriver i club passionista. ytterst få har hamnat på mina väggar. 

men sen, då?

med tanke på att jag beslutat mig för att ägna mig åt att - vad ska jag kalla det? lära ut? undervisa? inspirera? well, vad man än kallar det, så är ju hela poängen att på ett eller annat vis hjälpa andra människor att hitta nya sätt att se och fotografera.

(den här såg skarp ut innan jag öppnade den i photoshop)

alltså behöver jag exempelbilder. det blir ju svårt att undervisa/inspirera om man inte kan visa exempel på det man pratar om. trots allt är det ju ett visuellt medium vi ägnar oss åt, och jag är medveten om att alla kanske inte har samma abstrakta hjärna som jag har (ie; förmågan att se framför sig det man pratar om).

som exempel, bilden ovan - hur förklarar jag med ord så att någon som inte är van att tänka i bildseende/bildkomposition, att den här bilden för mig innehåller ett visst mått av dragkamp mellan trästock och grangrenar? 

det behövs exempel, helt enkelt.

vid det här laget har jag betydligt fler exempelbilder än jag behöver. jag ska uppdatera kursmaterialet till höstens kurs i just bildseende/bildskapande, bland annat med nya bilder - men det är mest för min egen skull, för att jag tröttnar på att titta på samma bilder en gång till. :D 

plus att det åtminstone för mig är kul att faktiskt kunna välja vilka bilder jag vill ska illustrera en viss sak. inte bara använda si och så många, för att jag inte har några andra.

så jag känner mig ändå lyckligt lottad, på det viset. att det någonstans finns ett syfte med att fotografera. det är nämligen ett av de skäl som gjorde att jag varit frånvarande härifrån i så många år, och att jag knappt fotograferat alls under lika nästan lika många år. 

jag kunde inte se någon poäng med att fotografera om det inte var för att jobba med det, och jag är en person som behöver ha ett syfte för att vad-det-än-gäller ska vara värt besväret. 

nu är jag ganska precis exakt där jag vill vara, faktiskt. jag är otroligt nöjd med det faktum att jag beslutat att inte fotografera mot betalning. jag är lika nöjd med att fungera som kunskapsförmedlare/lärare/inspiratör/vad-man-nu-vill-kalla-det. 

jag kan ju bara lära ut mitt eget sätt att tänka/fotografera, och det handlar om att se världen på ett helt annat sätt än de flesta kanske är vana vid. fotografi är en beståndsdel i min världsbild, och det är en del i hur jag har lärt mig att se och betrakta världen. EN del. sen finns det rätt många andra tårtbitar också, som är del av hur jag ser saker och ting. 

att lära sig fotografera av mig, är att ta del av hela den tårtan. du och jag kommer aldrig att kunna se världen exakt likadant, eftersom vi är två olika personer - men jag kan ge dig en inblick i hur jag ser, och förhoppningsvis kommer det att göra något med hur du ser. i slutänden, förhoppningsvis, gör det något med din världsbild (inte bara fotograferandet). 

men för all del - tro inte att jag inte lär mig något av andra. jag tittar, beundrar, funderar, ifrågasätter (i mitt huvud, alltså), och lär mig hela tiden. i min värld är livet till för att lära sig saker av, och jag försöker så gott jag kan att ta lärdom av det mesta jag möter.

så visst ser jag att det finns poänger med mina fotografier. kanske inte alla. eller, åtminstone så används inte alla. men på det stora hela finns det poänger med det mesta jag fotograferar. 

och de här två tulpanbilderna får avsluta dagens rant. :) det är för övrigt samma tulpaner som för några inlägg sedan - bilderna med kraftigt nedsatt färgmättnad, som är lite för sockersöta för sitt eget bästa (och alla andras bästa, eftersom diabetes och sockerchocker är överväldigande lättriskerat när man tittar på dem). nu är de i ett stadie av förfall som jag själv uppskattar oerhört mycket mer.