mer dagsljus - till mig!

för mig, där det vintertid tillhör normen att i princip inte se något som helst dagsljus, känns det superlyxigt att just nu vakna tidigt (helt tvärtom mot när jag brukar vakna) och att faktiskt kunna ge mig upp i skogen med hunden - och kameran.

DAGSLJUS, liksom!!! dessutom sol, just idag - på gott och ont. det blir rätt fint ljus däruppe, men jag är så jävla ljuskänslig, så för mig blir det stundvis väldigt jobbigt när jag inte ser ett smack, trots de mörkaste solglasögon jag kunde få tag på hos optikern.

jag märker, när jag växlar mellan att fotografera på det här sättet och som jag gör i min lilla "hemmastudio" i vardagsrummet, att jag nästan tappar det andra sättet att se och tänka. dagens bildskörd känns inte alls lika kul som det gjorde i höstas. däremot det jag gjort inomhus nu ett tag, känns mycket roligare.

men å andra sidan; jag är fortfarande tröttbakis efter veckans gymnastiska sömn-övningar. det påverkar i rätt hög grad - det vet jag av erfarenhet. det tar nog några dagar innan jag är back in business till 100% - förutsatt att jag inte gör ytterligare sömnkullerbyttor, förstås.

dock upphör jag inte att fascineras över hur naturen har så oerhört vackra former, helt av sig själv. vi har rätt mycket stora stenblock och klippor i den lilla skogen vi har här, och ibland ser det ut som här ovan med jättefina, runda former, och ibland är det väldigt kantigt - som om någon staplat stenblock, ungefär som tetris.

det här trädet är rasat - roten ligger uppbruten och är jättefin att titta på. jag har - naturligtvis, fotograferat den ett flertal gånger, men just idag blev just de bilderna lite sisådär. men trädet i sig är också väldigt vackert.

det här är något jag gillar - att liksom tjuvkika mellan grejer, på det som ligger bakom. det känns lite som att jag är en privatdetektiv i en barnbok, som smyger runt och letar ledtrådar för att lösa något mystiskt fall jag jobbar på. nån mer än jag som läste.. hette serien tre detektiver, månntro!? jag läste dem iaf slaviskt när jag var barn. ^^

på flera ställen var det vattendroppar på granarna - så himla fint. försökte få till någon bra bild på det, men det blev lite si och så med den saken. försöka duger - iaf ibland. tursamt nog behöver jag inte producera några mästerverk, vilket faktiskt är rätt tacksamt ibland.

förresten kan jag skvallra om att en av kursdeltagarna från i höstas är i indien just nu, och har postat några bilder därifrån i fb-gruppen vi hade för kursen. det är så vansinnigt kul att se, för till skillnad från mig är hon superbra på att se och fotografera sådär rejält färgsprakande. jag har inte alls det seendet. för mig är färgsprakande mest påfrestande att titta på i verkligheten, men hon gör det SÅ bra.

.. och vem som än placerade den här fågelholken på det här viset, måste ha tänkt på de fåglar som av ett eller annat skäl är rejält trötta eller lata, såhär mitt i låtsas-vintern.

är det bara jag som tycker mig se diverse djurhuvuden i trädrötter som ligger uppryckta såhär? i just den här såg jag ett vildsvin.

på väg hem igen såg jag ett oerhört märkligt fenomen som jag faktiskt aldrig har sett förut. det rök om både träd och stora stenar längs gångvägen, men det fanns ingen orsak = ingen brand eller annat jag kunde se som det kunde bero på. det lustiga var också att när vi kom närmare så var röken svårare att se, och försvann sedan.

nån som vet vad det kan bero på?

när man (tror att man) kan se

HA!

idag har min vakentid befunnit sig åt rätt håll - alltså; varit vaken dagtid. alltså tog jag med mig kameran ut med hunden, för jag tänkte se om ljuset ute var tillräckligt.

och tro på fan, det var det. döm om min lycka! <3

det här inlägget blir mest bilder, för jag är vansinnigt trött efter att ha vridit dygnet nästan ett helt varv tre gånger den senaste veckan. men det var roligt att fotografera ute igen, och jag hoppas att jag kommer att hålla dygnet iaf litegrand åt rätt håll, framöver, så jag kan stjäla mer dagsljus och fotografera ute.

träden på bilderna är samma trädhög som jag fotograferat och visat flera gånger tidigare. det är verkligen helt otroligt att man kan gå dit många gånger, och ändå hitta nya bilder varje gång.

och jag slås av vilken skillnad det är på att fotografera ute och inne. det är två olika sätt att tänka, samtidigt som det är precis samma sätt att tänka. skumt. iaf för min trötta hjärna.

det är också väldigt glädjande att det bättre ljuset kombinerat med mina nya glasögon gör att skärpan är lättare att hitta. eller; den skulle iaf vara det, om inte glasögonen immade igen så fort jag ens tänker på att lyfta kameran och ha den framför ansiktet. :D :D :D herregud, vad störigt att inte se nåt genom immiga glasögon, och att knappt se om jag skjuter ner dem på näsan, för att försöka se i sökaren utan. #facepalm

det är mycket nu

det är mycket just nu.

mest roliga saker. lite dryga grejer med dygnsrytm och sömn också. men allra mest är det roliga saker.

jag är en sån som ägnar mig åt att efter bästa förmåga manifestera mitt liv såsom jag vill ha det. just nu innebär det att bygga upp ett liv omkring mitt fotograferande - så att jag så småningom ska kunna åtminstone delvis försörja mig på det.

för ögonblicket är det några saker jag växlar mellan att göra aktivt;

• skriver kursmaterial till kommande kursen i porträttfotografi (abf västerås)
• finputsar onlinekursen i bildseende/bildkomposition
• funderar och pillar med kommande medlemsfunktion på min hemsida (jag har tidigare tänkt använda patreon, men har ombestämt mig)

de här bilderna fotograferade jag natten tills idag. jag har haft såna här konstnärsmodeller i omgångar - senast jag gjorde mig av med ett par, var för runt 1½ - 2 år sen när jag döstädade hemma efter mina cellgiftsbehandlingar. de här två köpte jag nyligen in, enbart för att kunna göra exempelbilder till porträttkursen. det gäller både ljus och posering.

de är ju så vansinnigt praktiska, eftersom man kan vrida och bända dem nästan som man vill, och de säger inte emot. det gör det väldigt enkelt att göra lite kul grejer bara för att visa. jag tror att när vädret blir bättre, så ska jag nog ta med mig dem och fotografera dem utomhus. det går ju liksom att uttrycka så oerhört mycket med dem - det behövs liksom inte en människa för att uttrycka mänskliga känslor.

men för att återgå till det där med manifestationer, hur man vill leva sitt liv, osv. jag har ju ett antal idéer som ska omsättas i verklighet. fotokurserna är en sådan del. fotogalleri-idén är en annan. den kommer nog att ta längst tid att göra verklighet av, skulle jag tippa på.

jag har i alla fall bestämt mig för att jag och fotografi ska vara bästisar i resten av mitt liv. jag vill ägna mig åt fotografi på en ganska hög nivå, men inte genom att fotografera mot betalning. och det är däri mitt manifesterande ligger; att skapa ett liv fyllt av fotografi på ett sätt som funkar för mig, och som genererar pengar så att jag kan betala allt det där som man behöver betala för att ha ett hyfsat vettigt liv.

det måste helt enkelt bli så, det finns inga alternativ. för mig som har andliga övertygelser, så är det detta jag är född till att göra. så enkelt är det bara.

.. och som en liten knorr på slutet bjuder jag på en bild på en av mina prydnadselefanter (jag och pappa började samla när jag var barn, och när han dog tog jag över hela hans samling).

min pappa, kråkan

det här är min pappa.

eller, såhär. låt mig berätta en historia om varför jag säger att det här är min pappa. bilden visar ju en fågel, så uppenbarligen kan det inte vara en människoman.

...

precis exakt idag, till och med på ett ungefär på klockslaget (ett par timmar senare), upphörde min pappa att leva. han hade, som så många andra på både hans och mammas sida, cancer. hans bortgång var väntad sen ganska läge, men det förtar ju inte sorgen. i och med hans död blev jag dessutom föräldralös.

jag och mina föräldrar har alltid haft mycket komplicerade relationer. främst jag och min mamma, som är död och begraven (tack och lov) sedan 24 år tillbaka (om jag inte räknat fel). men pappa var inte heller lätt att ha som förälder, även om vi utöver alla våra konflikter, också har stått varandra väldigt nära.

några månader senare tog jag med mig min dåvarande hund ner till kopparlunden för att fotografera lite. jag har varit där ofta och mycket genom årens lopp, men den här gången blev det lite annorlunda.

vi gick till baksidan av en rejält stor byggnad, där jag bland annat tog några bilder på min hund. när jag satte mig ner för att ta en rökpaus, dök det upp en - svartvit kråka (tror att de egentligen heter nåt annat, men för mig är det svartvita kråkor). den satte sig på taket på en bil bara några meter ifrån oss, och var väldigt nyfiken på oss. den hoppade ner på marken och cirklade runt oss på bara ett par meters avstånd. social var den också, och pratade glatt på.

min hund blev naturligtvis oerhört intresserad av den här fågeln och hade nog kunnat tänka sig att leka jaga-fågel med den, men tursamt nog fick hon inte det för mig.

...

till saken hör att min pappa alltid, så länge jag kan minnas, har målat svartvita kråkor i akvarell. alltid. ända sen jag var ganska litet barn minns jag att han pratat om sina kråkor. han har ställt ut dem en del också, mest i sala silvergruva och på galleri linné i uppsala (om jag inte minns helt fel). hans akvareller är gjorda i just akvarell och bläck, är rätt humoristiska med nån liten träffande mening skriven på. tror att han sålde en del, faktiskt.

så.

här sitter vi alltså, jag och min hund, och så dyker det upp en svartvit kråka som är överdrivet och ovanligt social.

en annan sak som också är relevant är att jag har andliga övertygelser som bland annat innebär att ingenting faktiskt dör. energi upphör aldrig, den bara ändrar form.

alltså.

låt mig introducera min pappa, kråkan.

medan han levde var han min totala motsats när det gäller liv och död. han trodde att när man dör är man helt borta. då blir det svart och inget mer händer. jag tror ju inte alls så.

så för mig var det här min pappa som kom på besök. han valde att närma sig i en form han visste att jag skulle känna igen. kråkan. han visste nog inte att jag skulle ha känt igen honom oavsett vilken form han hade. det har inte så mycket med utseendet/formen att göra, utan med känslan.

så medan de här bilderna kanske inte är några mästerverk, så kommer de alltid att ha betydelse och vara viktiga för mig. särskilt på årsdagen efter hans död. han var ingen lätt pappa att ha, men han var en fantastisk man och människa. jag saknar honom fortfarande.

edward och ebba

för den som följt bloggen iaf ett litet tag, torde det inte vara någon större överraskning att jag attraheras av det mesta som har det visuella uttrycket av framför allt 1800-talets gotiska litteratur. jag gillar det där med melankoli, förtvivlan, längtan, virrvarr i tankar, mentalt kaos, förgänglighet osv.

det torde alltså inte heller vara någon större överraskning att jag delar mitt liv med flertalet kranier efter (vad jag gissar) älg, rådjur och, tror jag, en ko. jag har inte hittat något av nämnda kranier själv, utan har fått dem från vänner som hittat och genast tänkt på mig.

här ovanför har vi edward. han är den som flyttade hem till mig först av allihop. han sitter och ägnar sin tid åt att filosofera högst upp på en av mina bokhyllor. en snygg, hög hatt har han på sig också - det är bara monokeln som saknas, men jag har ingen sån, så han får klara sig utan. han gör sig otroligt bra på bild, den käre edward.

egentligen tror jag att edward var en hona i sitt föregående liv. men så fort jag såg honom, så var han en edward för mig, och så fick det bli. han kanske är en trans-älg - det vet man aldrig.

samma sak gäller ebba. hon var nog en hane i sitt förra liv, men det verkligen stod ebba i pannan på henne, och vem är jag att säga nej när det är så uppenbart?

på det stora hela lever de ett lugnt liv hemma hos mig, edward och ebba. men ibland händer det att jag villhöver fotografera dem. de har stått modell många gånger här hemma. tror att de kanske tycker det är lite tröttsamt, men det är så det är när man umgås med mig. då får man lov att modella, vare sig man vill eller ej.

jag vet inte riktigt varför jag blev så oerhört nöjd den här gången. det kanske beror på hur jag fotograferar, den här gången. förr har jag inte haft samma lampor, det kanske beror på det. men jag känner mig lite löjligt nöjd med de här bilderna, faktiskt. jag kommer definitivt att göra om det - vilket är kul, för då kan jag variera mellan fiolen och dessa två.

alltså. det här är så jävla kul. jag hade ett stort flin över hela ansiktet som liksom inte ville ge sig, när jag höll på. att redigera bilderna är ju också sjukt kul. jag kommer förmodligen att ge dem lite extra kärlek någon dag, bara för att det är kul att göra nåt mer med dem.

några av de här skulle jag kunna tänka mig att ha på min vägg.

det är liksom vare sig jobbigt eller svårt att göra sånt man tycker är såhär kul.

mer fotografi åt mig, helt enkelt! massor och massivt! jag har alldeles, alldeles för roligt för att låta bli! <3