vardag, igen

idag upptäckte jag vårtecken. eller, egentligen såg jag det nog redan igår, tror jag, men idag hade jag kameran med mig. man kan tycka att bilden är lite märklig på sina vis, och det är helt ok. när jag beskar den gjorde jag det utifrån tanken om det där med dragkamp/två magneter som skapar en väldigt sugande effekt. ser ni hur jag tänker där? kvisten från höger drar med sig hela bilden bakifrån, medan kvisten till vänster stretar bakåt. luften i mitten blir liksom vibrerande av deras dragkamp.

den här bilden har inte alls samma kamp. den är faktiskt inte särskilt speciell alls, men den visar vårtecknen klart och tydligt, och i min värld är det vad som berättigar dess existens. ^^

gick en kort promenad med hunden idag. jag är vansinnigt trött, eftersom jag a) kom i säng senare än jag tänkt igår (pga klivit upp astidigt), b) det var en rörmokare här tidigt i morse och lät illa i en halvtimme, så det gick inte att sova. det är ett under att jag fick med mig kameran, men det gjorde jag - och som vanligt plockade jag bilder där jag hittade dem.

det här är en trädknutsgrej som ligger långt in under ett träd några hus ner på gatan. tror inte att det är särskilt många som lägger märke till den, för det ligger rätt mycket ris framför. men jag såg den i ögonvrån, och den var så fin att den fick stå modell för mig idag.

dagens roligaste var dock dessa tre bilder. när jag och hunden närmade oss ett övergångsställe hörde jag en sjujävla massa kackel, och i ett träd var det mängder med fåglar som satt/flög fram och tillbaka. det var verkligen ett riktigt oljud - de som bor i villorna precis där lär inte ha varit så nöjda just då. men det såg så läckert ut, och jag kunde inte låta bli att fotografera. det blev några bilder,och av dessa är de här tre de bästa. jag fotograferar inte fåglar särskilt ofta, så det är inga mästerverk ur det perspektivet. men jag tycker ändå att bilderna blev rätt kul.

det är ju för övrigt såna här fåglar som min pappa målat i akvarell så länge jag kan minnas.

ibland undrar jag vad folk som ser mig när jag är ute med kameran tänker om mig. :D jag menar; stegar. hur sexigt är det, liksom!? men det var ju det där med att kunna se bilder inne i huvudet innan man faktiskt har tagit dem. den här ville bli tagen, oavsett hur vardagligt och tråkigt motivet kan tyckas vara.

det här är ett cykelställ. hade jag inte vetat det, hade jag nog inte kunnat föreställa mig det. och det är lite av tanken med att fotografera vardagsprylar. att göra det på ett sätt som gör dem icke-uppenbara.

här är ett större utsnitt. det jag tycker är kul med det här är att det är tre grunder - förgrund, mellangrund och bakgrund. det är inte jätteofta jag fotograferar så, men när jag gör det så brukar jag tycka att det är rätt kul - även om bilden i sig kanske inte är skithäftig.

det här är en typ av bild som jag egentligen inte tycker är särskilt spännande. ändå har jag svårt att låta bli att fotografera galler. det kan iofs vara roligare om man har en människa med - då kan man göra en del symbolik med gallret. men som självständigt motiv är det lite småtrist, kan jag tycka. inte ens shoppingvagnen där bakom gör att bilden blir roligare.

den här bilden är lite speciell - tycker jag. när jag såg det här var min allra första tanke - våldtäkt. när jag delade bilden på instagram och mastodon (oberoende variant av twitter/x) kallade jag den "integritet". för mig är det så oerhört tydligt, men det kanske bara är jag.

det här var dagens sista bild. det var också en sån där bild som bara väntade på att bli exponerad. och det blev den. sen kunde jag gå hem och fortsätta vara supertrött.

och jag tänker fortsätta vara supertrött en stund till, innan det är dags att faktiskt gå och sova.

.. och för den som är nyfiken på mitt sätt att fotografera, kan jag tipsa om/rekommendera min onlinekurs i bildseende/bildkomposition. den är tillgänglig närhelst det passar, och man har tio veckor på sig att ta sig igenom den. kolla in den >> här.

min pappa, kråkan

det här är min pappa.

eller, såhär. låt mig berätta en historia om varför jag säger att det här är min pappa. bilden visar ju en fågel, så uppenbarligen kan det inte vara en människoman.

...

precis exakt idag, till och med på ett ungefär på klockslaget (ett par timmar senare), upphörde min pappa att leva. han hade, som så många andra på både hans och mammas sida, cancer. hans bortgång var väntad sen ganska läge, men det förtar ju inte sorgen. i och med hans död blev jag dessutom föräldralös.

jag och mina föräldrar har alltid haft mycket komplicerade relationer. främst jag och min mamma, som är död och begraven (tack och lov) sedan 24 år tillbaka (om jag inte räknat fel). men pappa var inte heller lätt att ha som förälder, även om vi utöver alla våra konflikter, också har stått varandra väldigt nära.

några månader senare tog jag med mig min dåvarande hund ner till kopparlunden för att fotografera lite. jag har varit där ofta och mycket genom årens lopp, men den här gången blev det lite annorlunda.

vi gick till baksidan av en rejält stor byggnad, där jag bland annat tog några bilder på min hund. när jag satte mig ner för att ta en rökpaus, dök det upp en - svartvit kråka (tror att de egentligen heter nåt annat, men för mig är det svartvita kråkor). den satte sig på taket på en bil bara några meter ifrån oss, och var väldigt nyfiken på oss. den hoppade ner på marken och cirklade runt oss på bara ett par meters avstånd. social var den också, och pratade glatt på.

min hund blev naturligtvis oerhört intresserad av den här fågeln och hade nog kunnat tänka sig att leka jaga-fågel med den, men tursamt nog fick hon inte det för mig.

...

till saken hör att min pappa alltid, så länge jag kan minnas, har målat svartvita kråkor i akvarell. alltid. ända sen jag var ganska litet barn minns jag att han pratat om sina kråkor. han har ställt ut dem en del också, mest i sala silvergruva och på galleri linné i uppsala (om jag inte minns helt fel). hans akvareller är gjorda i just akvarell och bläck, är rätt humoristiska med nån liten träffande mening skriven på. tror att han sålde en del, faktiskt.

så.

här sitter vi alltså, jag och min hund, och så dyker det upp en svartvit kråka som är överdrivet och ovanligt social.

en annan sak som också är relevant är att jag har andliga övertygelser som bland annat innebär att ingenting faktiskt dör. energi upphör aldrig, den bara ändrar form.

alltså.

låt mig introducera min pappa, kråkan.

medan han levde var han min totala motsats när det gäller liv och död. han trodde att när man dör är man helt borta. då blir det svart och inget mer händer. jag tror ju inte alls så.

så för mig var det här min pappa som kom på besök. han valde att närma sig i en form han visste att jag skulle känna igen. kråkan. han visste nog inte att jag skulle ha känt igen honom oavsett vilken form han hade. det har inte så mycket med utseendet/formen att göra, utan med känslan.

så medan de här bilderna kanske inte är några mästerverk, så kommer de alltid att ha betydelse och vara viktiga för mig. särskilt på årsdagen efter hans död. han var ingen lätt pappa att ha, men han var en fantastisk man och människa. jag saknar honom fortfarande.