mer edward och icm

arbetet med min gode vän edward tar sig framåt, allt eftersom. jag fotograferade de här bilderna igår kväll, men natten har varit lite småskum så blogginlägg blev det inte förrän nu. 

nu när jag börjat använda icm i det här sammanhanget, har jag gjort så jag tar fler snarlika exponeringar av ungefär samma utsnitt, med olika inställningar - för att se hur det blir, vad jag tycker bäst om, vad jag tycker säger det jag vill att det ska säga, osv. thus; sorry för upprepningar i utsnitt - eller, egentligen inte 😄 men ifall att ni undrar varför flera av bilderna ÄR snarlika.

det här är ett projekt jag tycker är vansinnigt kul, faktiskt. särskilt eftersom jag känner mig så fri utan stativ. och jag ÄLSKAR att det är kornigt och grynigt och skitigt. 🤗📷🙏💓

jag har många tankar och idéer om den här boken som jag planerar att det här ska bli. om den trycks, kommer den t ex att tryckas i väldigt liten skala, och säljas på ett speciellt vis.

vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag dock astrött, så ni får titta på resten av bilderna utan vidare kommentarer.

enjoy!

edward + icm = experiment

när det gäller mina kranier är det en väldigt specifik berättelse som vill bli berättad. edward, ebba och hedda har oerhört olika personligheter, där det enda som egentligen är gemensamt är; de är döda, alla tre. 

nu när jag har min hilda kan jag ju sätta igång med det här projektet på allvar, och eftersom jag har funderat på hur det skulle se ut om jag fotograferar med icm, eller åtminstone ett visst mått av oskärpa - så testade jag just det idag.

som ni kommer att märka, har jag testat ungefär samma utsnitt på vissa bilder, men med/utan oskärpa. mest för att se vad jag tycker funkar bäst, vad skärpan/oskärpan säger och hur jag tycker att det fungerar i relation till den berättelse som vill fram.

själv tycker jag att båda delarna funkar, men att de säger väldigt olika saker. oskärpan, oavsett vilken form den har, fungerar otroligt väl eftersom det jag vill komma åt i den här berättelsen handlar mer om sinnestillstånd än om formen på kranierna. sinnestillstånd, egenskaper, personligheter - superviktigt för just det här projektet.

jag tror inte att jag har nog med ord för att uttrycka hur speciellt det här projektet är för mig. det är oerhört tydligt JAG, av väldigt många skäl. uttrycket kommer att bli väldigt känslosamt och förhoppningsvis kommer det att påverka en potentiell läsare/betraktare. men boken, som det kommer att bli (på något sätt) behöver faktiskt inte ha någon mer läsare/betraktare än jag själv. det skulle vara kul, men det är inte nödvändigt.

det är inte heller något som kommer att attrahera en särskilt stor publik. eller, det har jag iaf svårt att föreställa mig. 😅 varken bilder eller text kommer att vara särskilt lättillgängligt, och kommer troligen att kräva en hel del av den som läser/betraktar.

men å andra sidan; jag gillar ju sånt. både att producera och att se/läsa andras.

rent generellt kan jag säga att jag är lite löjligt förtjust i bilderna med oskärpa, som de två ovanför och resten nedanför. de illustrerar edwards sinnestillstånd oerhört väl - och det handlar inte om fylla, utan om helt andra saker. när jag har kommit så långt att text och bild börjar bli layout kan jag visa, så ni får se hur just text+bild kommer att fungera tillsammans.

förstår ni varför jag är så vansinnigt förtjust i de här bilderna? 🤗

dagens sista bild, som såhär:

äntligen, min hilda!

jag bestämde långt, långt innan jag ens började känna sådär akut att jag behöver en ny kamera, att den ska heta hilda. i höstas, tror jag, faktiskt.

oavsett vilket; jag klickade "köp" i onsdags förra veckan. i fredags sade instabox hemsida att mitt paket skulle komma på lördagen. mitt på dagen i lördags ändrade den sig till måndag. i måndags ändrade den sig igen, till tisdag.

fi fan. min kropp gillar inte att gå runt och vänta på det här viset.

igår när jag vaknade var jag superorolig - tänk om det skulle bli uppskjutet ytterligare en dag. jag tillbringade HELA dagen med att titta till spårningen av mitt paket ofta, ofta. och när sms'et väl kom, ska jag erkänna att jag grinade av lättnad. 

jag tog några testbilder hemma i köket redan igår kväll - såna där man tar ENBART för att testa, inte för att det ska bli bra.

idag tog jag med hilda ut, när jag var ute med hunden - en testkörning här också, men åtminstone utomhus. det var på väg att mörkna, så att testandet har inneburit justeringar av iso, bara för att prova. jag är ju inte bortskämd med höga isotal, på min 5d original (1600), så det var vansinnigt intressant att se hur det fungerar, hur det känns, hur det ser ut osv.

mina spontana tankar är att jag kommer att ha vansinnigt mycket roligt med hilda, framför allt med höga isotal. jag gillar nämligen grova korn, och för mig kan jag direkt se en hel del intressanta användningsområden. det kommer att bli en hel del testande framöver, har jag en känsla av. 

och ni anar inte hur djup min lättnad är över att ha en fungerande kamera jag kan lita på, och som inte har något sensordamm som vägrar flytta på sig.

utöver isotalet, så är jag också impad över tonomfånget, som jag tycker skiljer sig en hel del från 5d'n original. 

jag är oerhört, oerhört glad över mitt köp. för mig är det här en rejäl uppgradering, även om det finns nyare, flashigare kameror. jag och hilda kommer att ha oerhört kul tillsammans, och det ska bli otroligt spännande att se vad vi kan åstadkomma - hilda med teknik, och jag med seende.

mer skog

.. för den här skogen har vi ju aldrig sett förr.

jag är vansinnigt trött idag, efter ett par veckor där mitt dygn har rullat minst två varv. jag orkar inte skriva nåt särskilt idag, så ni får nöja er med att titta på bilderna.

enjoy!

(parentes: bilden ovan är jag själv väldigt förtjust i)

(parentes: jag har en fågelskådande hund. uppenbarligen var fågeln väldigt imponerande.)

cosplay

cosplay. ett riktigt nördigt intresse, om det inte framgår av bilderna i det här inlägget. 😅 

cosplay är något man ägnar sig åt om/när man är ett superstort fan av något väldigt specifikt, ofta relaterat till rollspel, bordsspel, böcker/filmer/tv-serier med tema fantasy/sci-fi, eller liknande. cosplay innebär att man återskapar en outfit från en favoritkaraktär i.. well, whatever det nu är man fastnat för, i sitt nörderi. 😄

och jag säger nörderi, med the outmost respect. även om jag själv aldrig skulle komma på tanken att ägna mig åt cosplay, så tycker jag att det kan vara väldigt häftigt.

det här är faktiskt mitt ex och hans sambo. vi har pratat om att göra det här i säkert 1½ år, men det är först nu det faktiskt blev av. jag är OTROLIGT glad att vi fick arslet ur, och gjorde det här. det var vansinnigt kul, om än extremt jobbigt med solen. vi höll oss i skuggan hela tiden, men ibland hamnade jag i solen - och jag är så ljuskänslig att jag inte ser ett endaste skit, trots mörkaste solglasögonen. 🤦‍♀️

det som var klurigt med dagens fotografering var framför allt att försöka ha koll på vilken sorts poseringar som funkar med den här karaktären. de berättade lite om den för mig, men med minne som en guldfisk av sånt som inte är intressant för mig personligen, har jag glömt det mesta. jag vet att det handlar om eld och magi, men det är ungefär det enda jag kommer ihåg. 😂

på det stora hela tycker jag ändå att jag lyckades få till det rätt bra. näh, nu ljuger jag. faktum är att jag är vansinnigt nöjd. exets sambo är väldigt ovan vid att bli fotograferad och tycker att det är jättesvårt att veta hur hon "ska se ut". och så kan det ju vara. en del har ju väldigt lätt att modella, medan det är lite svårare för andra. men som det lät på henne så var hon också väldigt nöjd med bilderna, och då blir jag ju såklart ännu mer nöjd.

boyo, hunden, kollapsade nästan på en gång när vi kom hem. han fick såklart följa med, eftersom jag tycker att han förtjänar lite äventyr, han med.

för att återvända och fortsätta kommentera det där med solen; shit, vad.. well, för det första - vad svårt det är att se ordentligt i ett ljus som studsar omkring och gör nåt jätteskumt med allt som är i skugga, och som, om jag behövde stå ute i solen, slog rätt in i objektivet så att exponeringen ser HUR jävla skum ut som helst. det gick att åtärda, men alltså... drygt av bara h*****e. och alldeles, alldeles för skarpt och ljust och äckligt för att ens låtsas fundera på att fotografera i direkt solljus.

USCH!!!

ja, och så det där med att vara ljuskänslig. trots att jag har de mörkaste solglasögonen från optikern, så gick jag ändå runt och kisade rätt rejält bakom dem. jag ser dock inte nåt i sökaren med dem på, så då skjuter jag ned dem på näsan. men då bländas jag av solen i stället, särskilt om den lyser in från sidan. 🤦‍♀️

ja, men ni hör ju hur gnällig jag låter. 😅

bortsett från ljuset, så har jag och boyo (och mina modeller, såklart) haft en riktigt, riktigt bra dag. det är alltid roligt att träffa dem, och jag gillar att fotografera annat än helt vanliga porträtt (även om det är roligt också, ibland).

sen kan jag ju bara konstatera att jag är oerhört tacksam för bra programvara för bildbehandlingen. jag använder uteslutande photoshop, och kan inte tänka mig att använda något annat. jag vet att många använder lightroom, och jag har testat - men jag gillar det inte, av nån skum, okänd anledning. photoshop rockar hårt, så är det. 🤗 älskar att det går att rädda knepiga exponeringar (som några stycken från idag), och att det går att göra så mycket, med så lite. 

.. och här är dagens sista bild!

nu ska jag dela bilder på några andra ställen, sen ska jag ta ut min hund, och sen ska jag.. antingen gå och sova, eller så ska jag göra nåt annat.

den som lever får se.