Minnenas återkomst

Tisdag förmiddag, jag bläddrar i hårddisken.

Minnen passerar...

Jag minns framförallt människor som påverkat mig, kanske inspirerat, som jag älskat eller avskytt. Det har blivit några stycken genom livet. Dom som jag avskytt har främst varit flyktiga bekantskaper, en dålig chef kanske, eller en kompis som svek när det gällde. Några - allt fler ju längre tiden går, är döda men betydde mycket.

Som Ronnie Busk, författaren.

I min idealistiska ungdom och uppväxt däruppe i mellannorrland hade vi startat en KRUM-avdelning. KRUM var ett av de så kallade R-förbunden och arbetade för en humanisering av kriminalvården. Jag tror jag var 17-18 år och radikal på det sätt man var i slutet av 60-talet. Ronnie var några år äldre och satt fängslad på gamla Centralanstalten i Härnösand. Vi ordnade bl a permissionsstöd för de intagna, gick och fikade, handlade kläder osv.

Det var så jag träffade Ronnie. Han var en udda fågel, skygg men mycket kunnig i litteraturhistoria. Han hade inte haft det lätt i livet, en ensamstående mamma, en äldre bror som avlidit av en överdos, jobbig uppväxt, strul i skolan osv. Han satt han inne för förfalskning och ringa nakotikabrott. Dessutom var han homosexuell vilket var något helt annat då än nu. För att tjäna en slant skrev han regelbundet porrnoveller som han sålde till H-son, ett företag som var stort på den tiden och gav ut porrtidningar som idag skulle betecknas som vintage.

Men han hade större ambitioner än så. Han hade skrivit en roman - "Änglaskuggor", som vann Bonniers debutantpris 1969. Och naturligtvis blev han snabbt hyllad som ett litterärt fynd, fick gå på förlagsfester. träffade berömmande människor mycket långt från de narkomaner han berättar om i sin roman. Boken håller f ö fortfarande och tål att läsas än idag om den dyker upp på nåt antikvariat. Naturligtvis blev det för mycket för honom och han återgick så småningom till gamla vanor med undantag för ett filmmanus i slutet av 70-talet till en förbisedd långfilm som heter "Stortjuven".

Ronnie Busk avled 2005. Han blev 61 år.

Jag skriver om honom för att jag särskilt minns de nattliga promenader vi gjorde tillsammans på 70-talet. När han försökte tända av och vi satt på stans nattöppna taxi-fik, rökte cigaretter och talade om författare vi gillade. Han kände många av de människor som på den tiden strök omkring i skydd av natten, langare och prostituerade främst. Jag minns jag att jag försökte få in honom på behandlingshem när det var som värst, men det gick aldrig. Det blev heller aldrig någon ny roman. Men han lärde mig mycket om hur olika vi människor ser på världen och samhället och det är nog därför jag återvänder i tankarna till honom då och då. 

Bilden tog jag under en av de många nattvandringar vi gjorde för länge sedan. Ronnie sa att den bilden ville han ha på omslaget till sin nya roman.

Det blev aldrig så.

Vägen ut i livet

Det finns ett mönster i min familj.

Jag flyttade hemifrån vid 17, efter en sommar på kibbutz i Israel ville jag klara mig själv, hyrde ett rum på stan, extraknäckade på lokaltidningen och direkt efter studenten styrde jag kosan söderut från lilla Härnösand för att aldrig mer återvända.

Min äldste son lämnade också hemmet vid 17, klarade gymnasiet med nöd och näppe och halkade in på juridiken i Lund som sista reserv.

Tog inte en krona i studielån, jobbade istället som plit på nätterna på Malmö-anstalten.

Och blev med åren Sveriges ambassadör i Thailand.

Hans enda dotter har precis hoppat av andra året i gymnasiet. Vill ut i världen även hon.

Vid 17 års ålder flyttar hon i sommar till Mosdar i Bosnien för att slutföra sin grundutbildning på ett internationellt  college. Stipendium sökte hon och fick alldeles själv.

- Det kommer att gå jättebra, säger jag. Du är mogen för klivet ut i världen och vuxenlivet.

- Och förresten - här får du en av mina kameror… se det som en tidigarelagd studentpresent. Ta mycket bilder, spara allt. I sinom tid kommer bilderna att vara viktiga.

- Och glöm inte att maila mig en bild då och då….

Hon blev glad. Riktigt glad.

Och vem skulle inte bli det över en Fujifilm X-Pro3 med en Fujinon 23/2,0 i gott skick.

Bra barnbarn ska ha bra grejer.

Måndagsreflektion

Om politiska kunskaper

Den obenhörliga framtiden

En bild jag ofta återkommer till.

En samling glada människor på scenen i Aula Medica på Nya Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm för ett par år sedan.

De hade precis fått papper på att de klarat grundutbildningen till läkare.

Han i mitten med de runda  glasögonen är min yngsta son.

Alla hans kamraters namn lästes upp pch jag noterade och räknade; Av alla på bilden hade sju av tio utomeuropeiska efternamn.

De kom, eller var bördiga, från alltifrån Chile till Iran, Sudan, Kurdistan och Palestina.

Jag tänkte att det var FRAMTIDEN som stod där på scenen.

Det är obenhörligen så framtiden ser ut.

Människor kommer att gå över gränser, blandas och söka sig till platser, yrken och sociala sammanhang de själva väljer.

Ingen kan stoppa den utvecklingen.

En känsla av frid och lugn kom över mig.