Strömholms omvändelse
Conny Andersson och Christer Strömholm under finska vinterkriget.
Vad är det som formar dina politiska åsikter?
Vad får dig att ompröva dem?
Vilka människor lyssnar du till?
Jag ställer mig frågorna efter att ha sett första delen av SVT:s ”Sverige och kriget”, en dokumentärserie om vårt land under andra världskriget.
En mycket bekant person - Christer Strömholm - dyker nämligen upp i serien.
Christer Strömholm (1918- 2002), en av Sveriges stora fotografer och sedemera rektor för Fotoskolan mellan 1962-74. En skola där flera av våra bästa fotografer fick sin skolning. Namn som Yngve Baum , Rolf Adlercreutz, Lasse Stener, Roland Sterner, Agneta Ekman, Tommy Mardell och Anders Petersen m fl tog sina första steg under Strömholms ledning på Fotoskon.
Men Christer Strömholm var också en politiskt kontroversiell person som under 30-talet var föremål fär säkerhetspolisens intresse. Han hade under 30-talet uttalade nazistiska sympatier och deltog i flera på den tiden uppmärksamme aktioner, inbrott i Clarté:s lokaler. I Anders Gedins nyutkomna bok ”Christer Strömholm och nazismen” finns händelserna berättade i detalj.
Till saken hör att jag kände Strömholm under en lång följd av år, kopierade bl a ett stort material åt honom under början av -70-talet och satt i hans kök på Åsögatan i Stockholm och lyssnade till allt från fotografisk metod till hans berättelser om sin uppväxt och vad han gjorde före, under och efter kriget.
Han ljög nog aldrig men skarvade ibland. Det var en del av mytbildningen om sig själv och han hade alltid en räv bakom örat.
Men han berättade ärligt om de sympatier han (och många andra svenskar vid den tiden) hyste för ”det tyska undret” på 30-talet. Det var därför, menade han, inte särskilt konstigt att tycka illa om kommunister och socialister då. Men främst upplevde jag Strömholm som en äventyrare vid tiden före andra världskriget. Han var sprungen ur en svensk officersfamilj, skickades på sommrläger i Tyskland som barn och var lite av familjens svarta får. Idag skulle man nog kalla honom värsting eller slyngel.
Men så kom finska vinterkriget då Sovjetunionen anföll Finland i november 1939. Den svenska regeringen förhöll sig passiv men över 8000 svenska enrollerade sig i den svensk frivilligkåren och reste till Finland för att slåss på finnländars sida.
Christer Strömholm var en av dem.
En annan var stockholmaren Conny Andersson, socialdemokrat, tidigare Spanien-frivillig 1936, och fyra år äldre än Strömholm. De fann varandra omedelbart och hängde ihop i vått och torrt. Brothers in arms.
Och någonstans där, vid fronterna, verkar Strömholm ha släppt sina nazistsympatier för gott.
Efter Sovjetunionens nederlag i Finlnd 1940 återvände Conny och Strömholm till Stockholm och en för den tiden hemlig grupp i Stockholm - Grupp Conny - bildades som en del av den norska motståndsrörelsen. Bland annat bestod gruppens verksamhet i att likvidera tyska kurier på genomresa från Oslo till Tyskland när de bytte tåg i Stockholm. Enligt Strömholm själv medverkde han vid två sådana ”operationer”.
När jag ville veta mer detaljer kring vad som hände svarade Strömholm att ”Jag körde bilen, men var inte den som sköt”.
Det må vara hur som helst med den saken men att både Conny Andersson och Christer Strömholm fick norsk hedermedalj efter kriget för sina insater står utom allt tvivel. Bilden - där Conny Anderrson står längst till vänster och Strömholm är tvåa till höger - är tagen på norska ambassaden i Stockholm vid det tillfället.
Efter andra världskriget började Strömholm på allvar intressera sig för fotografi och måleri. Han lämnar alla former av organiserat poltiskt egagemang och bosatte sig under perioder i Paris. Han tar de första stegen och exponeringarna som ledde vidare i hans fotografiska karriär. När jag frågade honom på 80-talet var han då hade sin politiska hemvist skrattade han och svarde ”Jag är nog en typisk anarkist innerst inne”.
Conny Andersson gick ur tiden i slutet av 70-talet och både han och Strömholm var kompisar så länge han levde.
Jag tänker att om man vill förstå Christer Strömholms omvändelse från nazist till ”anarkist”, och skingra dimmorna kring Strömholms nazism, så står nog svaret att söka vid samtalen mellan Conny och Christer under svinkalla nattläger vid Salla-fronten vintern 1939/40 under finska vinterkriget.
I den meningen är Conny Andersson inflytande på Christer Strömholm betydande.
Som någon har sagt; Även den mest urbota och usla människa kan ändra sig om någon förmår peka ut vägen.


Den gode Christer var alltså en ärkenazist.
Nåväl - alla har rätt att omvärdera, och att ändra sig. Faktum är att ju längre ut åt kanterna på den politiska skalan man befinner sig, dess svårare är det att omvärdera. Ju mer kräver det av ärlig självrannsakan för att verkligen gå i mål. Det gjorde tydligen Christer. Vänskapens band är starka och effektiva.
Det där med dekorationen på norska ambassaden styrker ju ärligheten i Strömholms omvärdering.
Det är värre med inbitna typer som Jan Myrdal eller eller Amiralen Karl Dönitz. Folk som aldrig kan se något fel i det egna. Dom ändrar sig aldrig!
Att ßedan Jan Myrdal in i det sista hävdade att t ex Indiens framtid låg i händerna på en liten maoistisk sekt i djungeln är bara ett pinsamt exempel på hur tokigt det kan bli. Kulten kring Myrdal är bara att beklaga och obegriplig med tanke på de åsikter den mannen förfäktade med en dåres envishet intill sin död.
Med vänlig hälsning/per-erik
"Proletaiatets diktatur", och liknande omskrivningar för olika fascistiska tillämpningar.
Ha det gott
Gunnar S
Och under vinterkriget spelade Hitler och Stalin i samma lag ...
Från och med juni 1941 i var sitt ...