Vargtimmen

Med stigande ålder vaknar jag allt som oftast i vargtimmen. Det är inte alltid ett angenämt uppvaknande. Minnen tränger sig på.

ibland undrar jag till och med vem jag är. Och hur jag blev den jag är. De döda som jag ständigt saknar och de dumheter jag gjort utefter livsvägen.

Existetiell ångest kallas det ibland. 

Men härom natten klev jag  upp, tittade på mitt porträtt, rev sönder det och pusslade ihop bitarna, tog en ny bild med mobilen... och satte på morgonkaffet, bortade tänderna, såg mig i spegeln och tänkte ”du är den du är, inte mycket att göra åt…”.

Andra bilder

Jag tänker att som fotograf är det viktigt att inte bara se på fotografiska bilder.

Om inte annat för att vidga sin egen uppfattning om vad ljuset gör i en bild och för att göda fantasin och tolkningsförmågan av bild.

Idag tog jag mig till Vasaparken för att se Dick Bengtssons målningar på Sven Harrys konsthall.

Dick avled för mer än 30 år sedan och jag har alltid fascinerats av hans målningar, men aldrig sett dem samlade förrän nu.

Det är svåra målningar, riktigt svåra.

Men omöjliga att gå förbi.

Han går inte att kategorisera, tidlös och definitivt en av de stora.

Men vad ville han ha sagt med sina bilder? Och med alla dessa hakkors?

Jag vet inte.

Men de skaver.

Och de rör mig på ett sätt jag inte kan undvika.

Trevlig helg!