Ett analogt minne

Nu är det många år sedan jag jobbade i mörkrum, så länge sedan att det känns som ”min fotografiska barndom”.

Men vid närmare eftertanke minns jag inte främst framkallare, fix och skölj utan mer själva tidskänslan.

Minnen av en tid då allt, precis allt, var analogt och jag stod nätterna igenom i mörkrummet och långsamt tog fram mina bilder under den gulröda lampans sken. Det var ett koncentrerat och meditativt arbete, långt innan störiga mobiltelefoner hackade upp tillvaron.

Minns också att musiken, som var mitt enda sällskap, oftast var radions nattmusik..

Men också LP.n med Muddy Waters tunga blues på albumet ”After the rain”.

F ö ett av de snyggaste omslagen som någonsin gjorts, med en bild ursprungligen tagen av framlidne fotografen Victor Skrebneski.

Tittade ofta på det omslaget medan bilderna torkade eftersom det stämde så väl med den musikaliska tyngden i Muddy Waters musik.

Bilderna jag presterade blev lite si och så, vilar sedan länge i kartonger nere i källaren. Håller nog inte riktigt idag.

Men Muddy Waters inspelningar håller garanterat i en evighet.

Bilden ovan tog jag för ca 40 år sedan.

Bilderna nedan är Victor Skrebneskis. Det övre är hans original och det andra omslaget till ”After the rain”

Noor nynnar

Sången heter ”Baraye”och är egentligen så långt från en kampsång man kan komma.

Istället är en långsam melodi med en poetisk text som spelats in av iranska artister i exil.

Idag - när mullorna skickar armén mot folket och hundratals iranier rapporterats dödade de senaste dygnen - finns det anledning att länka till den vackra sången.

Om inte annat för att Noor, mitt barnbarn med sitt iranska påbrå, också lärt sig nynna sången.

https://www.youtube.com/watch?v=SmHpGpcADbI

En dag är vi i Teheran

Var du råkar vara född är bara i bästa fall ett biologiskt privilegium, tänkar jag när jag ser på bilden av mig och mitt nyfödda yngsta barnbarn.

Hade det inte varit för att min dotter blev förälskad i sin K… och valde att skaffa barn med honom. Och hade det inte varit för FN:s flyktingprogram på 80-talet som gjorde att K… och hans iranska familj hamnade i Järfälla

Ja, då hade inte den här bilden blivit till…

Ännu är lilla Z… för liten för att förstå att de senaste dagarna över 200 iranier har skjutits ihjäl i Teheran, den stad hans pappa och hela tjocka släkten kommer ifrån.

Och ännu är han för liten för att förstå att vi en dag ska hälsa på den släkt som finns kvar där.

Men jag vet och hoppas att det uppror som nu sker i Iran - till ett fasansfullt högt pris, - en dag ska göra det möjligt.

Mina barnbarn och protesterna

I Iran pågår just nu ett folkligt uppror, det största på många år.

Ett uppror mot teokratins diktatur, förtryck och tortyr.

För frihet, demokrati och allt det vi tar för givet.

Internet har stängts, mobiltrafiken likaså. Ändå kommer bilder och videoklipp ut hela tiden.

Desperat försvarar mullorna sin diktatur med massarresteringar och dödsskjutningar.

Varför skriver jag om detta, en snöig fredag i januari?

Vad har det med fotografi att göra?

För att det handlar om mina två svensk/iranska barnbarns framtid. Och deras kusiner och släktingar mitt i upproret och spridda som flyktingar från San Diego till Vingåker.

Och för att jag ständigt fotograferar dem.

Trevlig helg förresten!

Om alltings relativitet