Till den digitala fotografins lov

Jag läser och försöker förstå diskussionen och inläggen här på Fotosidan om analog respektive digital fotografi, fördelar och nackdelar, snabbhet och ytlighet kontra långsam eftetänksamhet  och sparsamhet.

Spontant förstår jag inte motsättningarna och undrar om inte det inte är nonsens egentligen, även om jag kan förstå och själv uppskatta ”vintage” prylar, gammal optik osv.

Kanske beror min oförstående attityd på ett enkelt faktum; Jag har egentligen aldrig ändrat mitt sätt att fotografera på grund av kamera, film eller sensor. D v s jag ”slösar” aldrig exponeringar även om en moden digitalkamera kan exponera 20 bilder i sekunden till nästan ingen kostnad alls.

För mig är istället det helt avgörande att försöka vara närvarande med kameran, att finnas med och fånga det korta ögonblick då ljuset stämmer och en möjlig bild blixtsnabbt flimrar förbi i varseblivningen. Ett långt fotografiskt liv har lärt mig att någorlunda ”se” och ana dessa ögonblivk.

Närvaro är nyckelbegreppet för mig.  Andra kan ha andra drivkrafter.

Numera anser jag vidare att dagens kameror och fotografisk digital efterbearbetning är överlägsna analog dito.

När jag tittar på mina gamla analoga mörkrumsprintar gjorda anno dazumal och jämför med vad inscannade negativ går att åtgärda i t ex Photoshop blir de digitala fördelarna så uppenbara. Särskilt om bilderna ställs i form av välgjorda utskrifter eller i bokform.

Om det dessutom handlar om en kamera med fin optik och bra sensor, som ”känns” bekväm,  är det närmast bara ett nostalgiskt minne när jag tänker tillbaka alla dessa slitiga timmar under mörkrumslampans sken. I teknisk mening tar jag  bättre bilder idag, låt vara arr jag är långsammare i steget. Man blir ju inte yngre och en stroke för sju år sedan har inte direkt heller ökat steglängden.

Bilden ovan är tagen med en Leica Q2 i Berlin och delförstoringen av samma bild ger syn för sägen i mina reflektioner vad gäller skärpa, tonomfång etc.

Den hade inte blivit lika bra i teknisk mening med t ex Tri-X vågar jag påstå.

I dessa dagar

Oroliga tider nu.

Israel och USA bombar Teheran med full kraft och tydligen har man elimenerat delar av ledarskapet.

”Ytterliga ett av alla dessa krig i Mellanöstern”, tänker nog många.

Men inte jag. Iran ligger för nära mig och min familj…

Den unga vackra kvinnan på bilden - tagen i en fotoateljé i Iran i slutet av 40-talet - hette Sohror Tabrizi och avled i Teheran förra året 96 år gammal. Hon fick ett långt och omväxlande liv, både i Iran och i andra länder eftersom hon, hemnes make, vuxna barn och barnbarn flydde mullornas diktatur i början av 80-talet. Själv valde hon dock att återvända till Iran för tre år sedan när hon kände att livet höll på att rinna ut och eftersom hon ville bli begravd där.

Men innan dess hann hon träffa sitt barnbarns barn. Lilla Noor vars mamma är min dotter. Jag har små filmer där Sohror sjunger iranska vaggvisor för Noor.

De är fantastiska och skänker mig hopp i en värld där vapen och dårskap till synes går hand i hand i dessa oroliga dagar…