I den stora sorgens famn

... finns små ögonblick av skratt.

Vilket jag precis upptäckte när jag scannade igenom lite gamla neg från ett flyktingläger i norra Irak....

Hustruns kloka pekfinger

Det är alltid samma sak. När det närmar sig utställning kommer det stora tvivlet. Jag - och jag är säker på att det även gäller andra - börjar kolla efter nya kameror. Jag lusläser tester och kollar annonser. 

Allt med en förtvivlad förhoppning om att en ny kamera eller glugg ska bli vägen till kreativitetens källa. Hur som helst har jag precis tagit mig upp ur detta kaninhål efter att ha ägnat alldeles för många timmar till bläddrande på nätet i en fruktlös förhoppning om att en Leica Q2 vore det verktyg som slutligen ska förlösa min arma strävan.

Det var min kloka hustru som såg problemet. Hon pekade på bilden på väggen i vårt vardagsrum. På den bild jag alltid sett som en inspiration och vägvisare för mitt sätt att plåta.

Det är en print av tjecken Joseph Koudelka, den fotograf jag håller främst av alla nu levande fotografer. Han som dokumenterade Sovjetinvasionen i Prag i augusti 1968 och som sedan fortsatte plåta den romska minoriteten i öst innan han till slut och med hjälp av bildbyrån Magnum fick franskt medborgarskap och kunde resa fritt. Joseph  Koudelka som, vid 82 års ålder, fortfarande är aktiv fotograf, senast med en dokumentation av muren mellan Israel och den palestinska Västbanken.

Jag har aldrig träffat Koudelka men fick efter hustruns pekfinger en anledning att kolla upp vad Koudelka använde för utrustning under sina tidiga år.

Resultat är, milt uttryckt, häpnadsväckande.

Han använde en Exakta-kamera. En hopplöst omodern analog östkamera som återfinns som relik på t ex DDR-museet i Berlin. Den kostar idag som mest ett par hundralappar på Ebay. Optiken han använde var en 25 mm F4 Flektogon som visserligen ligger runt tusenlappen begagnad, men med en utrustning för under 1500 spänn klarade han sig utmärkt. Faktiskt helt enastående med tanke på att han inte hade tillgång till Tri-X utan laddade egna filmrullar med öststats-kinofilm  som han pressade till 3200 asa i en för oss okänd framkallare. De resultat han åstadkom är som fotografiska underverk. Det handlar alltså inte om kamerautrustningen.

Det handlar om att vara där. Se, våga och veta var och när. Gå nära är ytterligare ett ledord. "Våga utsätta sig", som Strömholm predikade.

Ställd inför dessa krassa faktum inser jag att sukta efter en Leica Q2 för femtio tusen kronor är helt vansinniga fantasier för min del.

Jag tittar på min X-E3 med några fina fasta gluggar och jag nästan skäms. Det är ju fantastiska verktyg!, som duger mer än väl.

Hustruns kloka pekfinger fick mig att inse det.

Och helt plötsligt blir det bilderna det handlar om. Den kreativa delen. Det som räknas. Och därmed kan jag återgå till att välja bilder, trixa och fixa framför skärmen,  skriva ut och rama mina alster. En känsla av befrielse infinner sig när jag skriver detta.

Resultatet visar vi - Fyra Fotografer (Alf Johansson, Göran Tonström, Krister Klereus och jag) - upp på galleri Konsthallen i Gamla Stan i Stockholm den 27 mars.

Välkomna!

www.fyrafotografer.se

En bild i juletid

Det händer sig vid den här tiden på året att jag söker mig bortom julhandelns stress och brus  för att söka visdomsord ur den Heliga Skrift.

Om inte annat för att skänka en tröstens tanke inför det rådande politiska klimatet.

I Hebreérbrevet 13:2 hittade jag följande rader:

Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

Bilden tog jag på en flyktingförläggning inrymd i det sedan länge nedlagda fängelset i Härnösand 2017. Den lilla flickan och hennes familj från Afghanistan blev avvisade.

God Jul och Gott Nytt År!

Utan käpp

För två år och fyra månader sedan slog stroken till.

Jag hade tur och tillhör de 75% som överlever en sån smäll. En fjärdedel gör det inte.

Först en tid i rullstol, sedan träning, träning och Gud förbannat så mycket träning.

Att i två år därefter gå med käpp och känna sig som en krympling frestar på, såväl min själ, min självuppfattning som på dem som står mig närmast.

”Du måste väl skaffa dig en silverkrycka”, hejar kompisen på titt som tätt.

”Aldrig i livet! Landstingskäppen duger gott”, svarar jag då tjurigt och tänker att jag en dag nog ska kasta den åt fanders.

Sen inser jag snabbt att det kanske aldrig blir så… och då brukar ångesten smyga sig på… ångesten över att jag kanske aldrig får tillräcklig balans, koncentration och styrka i kroppen för att kunna plåta igen.

Som jag kunde och gjorde förr.

Men så – i lördags, när vi i GERILLA-gruppen ställde ut våra bilder på Rinkeby torg la jag ner käppen på marken, hängde upp mina bilder… och började knalla omkring...

Tänkte inte mer på saken, pratade med folk, fikade och plåtade.

En liten kille nickade boll på torget. Han gillade att jag snodde runt honom och fotograferade.

Efter två timmar var utställningen över. Vi plockade ner våra bilder och jag gick mot tunnelbanan.

Visserligen matt och lite vinglig.

Men i alla fall en bra bit med käppen under armen!

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se

En nick i Rinkeby

I lördags dök Gerilla-fotograferna upp på Rinkeby torg. Med hjälp av två klädstreck och klädnypor hängde vi upp våra bilder.

Och människorna kom, såg, undrade och var nyfikna. En ung tjej kollade särskilt in mina porträttbilder från en svensk flyktingförläggning och hon undrade om de var tagna i Palestina. ”Jag är själv född utanför Ramallah”, berättade hon. "Det är porträtt av syriska flyktingar", förklarade jag. "Flyktingar även dom", svarade hon.

I Rinkeby - klassat som ett cementerat utanförskapsområde där knappt varannan elev i grundskolan har behörighet till gymnasiet, bor människor från hela världen. Det är mycket tydligt även om bara tar det 20 minuter med tunnelbanans blå linje från Södermalm där jag bor.

På Nejos Café vid torget sitter männen från Mellanöstern och Afrika. Blickarna följer Krister Klereus och mig när vi går in för att köpa en kopp kaffe (till halva priset mot Södermalm). Nyfikenheten är uppenbar. Vi bereds därför plats vid ett bord trots att här är trångt och vi förklarar vad vi gör ute på torget. Vi berättar så gott det går på så enkel svenska som möjligt. Omar, från Somalia, som sitter bredvid mig, verkar förstå. Han nickar i alla fall. Jag förstår att han bott 20 år i Rinkeby, att han kör buss, och han förklarar också varför han bor i Rinkeby;

”Somalia inte bra. Al-Shabab du vet..”. Så mycket mer kan han inte berätta. Språket snubblar, räcker inte till.

Ute på torget ser jag hur det mörknar och den grå himlen vilar tung när duvorna flyger i vida cirklar över torget.

Jag tänker på, och minns, kaffet på torget i Asmara och dofterna i downtown Amman. Rinkeby skulle lika gärna kunnat vara där.

Och så det kanske mest tydliga - kvinnornas frånvaro. Bara som skuggor ser jag dem på väg till och från affärerna.

Jag tar mina bilder, växlar några ord med en kvinnlig gatuförsäljare som kommer med ett pangerbjudande; ett par väl använda byxor för en tia.

Sekundärekonomi som det heter på finare språk. Vintage chic som vi säger på Södermalm. För henne en överlevnadsstrategi.

Slutligen slår jag mig ner mittemot Yassin, också han från Somalia. Jag pekar på min kamera, han nickar, vilar sitt huvud i händerna och jag tar porträttet. En stund sitter vi och bara ser på varandra. Utan några ord växer ett stilla leende över hans ansikte. Jag, och säkert även han, vet att våra liv ser så annorlunda ut. Den kalla statistiken över Rinkeby och liknande områden går inte att bortse ifrån. Samtidigt dessa nyfikna blickar, ett intresse för varandra. Det är inte alltid som ett skräckreportage i Uppdrag Granskning, tänker jag. I alla fall inte här och nu.

Efter två timmar plockar vi ner våra bilder och går mot tunnelbanan. En liten kille dribblar med en boll på torget. Han är mycket skicklig. Nickar bollen upp i luften och tar den gång på gång.

Och kunde Zlatan så kan kanske även han.

Måtte det gå väl för honom, tänker jag.

Vi är ju trots allt alla människor, eller nåt i den stilen.

./.

Mer av mina bilder: www.fyrafotografer.se