Vad menas?

Det här är en bild av min dotter och hennes sambo. Siri föddes på SöS i Stockholm för snart 30 år sedan och hon är svensk medborgare. Han - min svärson, föddes i Teheran för drygt 30 år sedan och kom till Sverige som flyktingbarn i treårsåldern. Han innehar därför, enligt iransk lag, iranskt medborgarskap förutom det svenska, precis som ungefär 100.000 andra svenskar med iransk bakgrund.
Sverigedemokraterna vill nu avskaffa dubbelt medborgarskap (undantaget Norden).

Vad innebär då detta? Och särskilt med hänsyn till att iranskt medborgarskap aldrig går att avsäga sig hur gärna man än vill. Innebär det t ex att min svärson inte kommer at kunna rösta i framtidens SD-Sverige?
Jag skulle gärna vilja ha ett begripligt svar från dumskallarnas sammansvärjning...

Efter Planket

foto: Tomas Holmqvist

Det var nog det bästa PLANKET någonsin i helgen. Jag ställde ut under söndagen och var rejält omtumlad. Hundratals bilder av hundratals fotografer från superproffs som Paul Hansen till för mig helt okända amatörer med en genomgående mycket hög kvalitet. PLANKET är kort och intensivt men  framförallt är det möten mellan gamla vänner och nya bekantskaper. PLANKET är en passionerad gemenskap kring fotografisk bild under några få timmar. Lite som en hastig avstämning av "läget", nästan som när man oväntat stöter ihop i ett gathörn och växlar några ord och lite hastigt skvaller.

Några av "oss" finns inte längre med i matchen, har lämnat in för gott. Gamla kompisar från Strömholms fotoskola är döda. Strömholm själv skulle ha blivit 100 i år men många ur gamla SAFTRA-gänget finns inte heller längre. Yngve Baum likaså. Andra har lämnat fotografin, pysslar med film eller nåt annat. Micke Berg, den gamle räven, alltid lika rolig att surra med, verkar t ex helt ha lämnat "riktiga" kameror för gott till förmån för mobiltelefonen. Någon annan är djupt inne i gammal analog teknik, våtplåt osv. Själv envisas jag med det enda jag kan, dokumentär fotografi i svartvitt, visserligen med digitalkamera numera men printarna blir ändå likadana som de jag lärde mig göra i skarven mellan 60/70-talet. Jag är liksom fast för gott i den på många sätt utdöende och absolut olönsamma traditionen. Fick dock många uppskattade kommentarer för mina porträtt av flyktingar av förbipasserande, vilket kändes både glädjande och inspirerande.

En annan tradition för mig var Galleri Mazarin i Söderhamn, ett entusiastiskt gäng som envist höll i ett fotografiskt galleri i det numera stängda Rådhuskonditoriet i stan. I nästan 40 år höll man på.

Rådhuskonditoriet i Söderhamn var ett av de där fiken som fanns kvar sedan sent 40-tal. Kanelbullar, mazariner, gott kaffe, galon, plastblommor och en gammal jukebox. En stund för sig själv, minnen och nostalgi. Folkhemmet som jag minns det som barn när man kunde sitta i timmar med en sockerdricka och framtiden var som en enda oändlig och outforskad grusväg bort mot någonting större och okänt. 

Jag ställde ut ett par gånger där på Galleri Mazarin, både på 80-talet och för sex år sedan. Principen var enkelt; ingen kostnad men lämna kvar en bild till dem som höll i galleriet. Bilder som sedan hängde kvar på väggen.

För två år sedan stannade jag till på Rådhuskonditoriet innan det stängde ner Tog en snabbfika vid bordet där min handkolorerade clownbild var prydligt parkerad. Nu är som sagt fiket stängt. Hoppas någon tog hand om bilden och har glädje av den. 

Ses på söndag!

Tomt på biblioteket

 Jag besöker Härnösands fina bibliotek idag 2018-08-03 för första gången på nästan ett år. Konstaterar att de möblerat om sedan jag var här sist.. Går till platsen där Rafiq, flyktingen från Bangladesh brukade sitta, och där han varje dag med hjälp av Theodor Kallifatides romaner och två lexikon - bengali till engelska och engelska till svenska, lärde sig tala och förstå vårt språk flytande. Han läste nog allt Kallifatides gett ut och hans historia finns berättad i min och Doris Dahlins bok "I väntan på besked" (Libris förlag).

Nu ser jag att Rafiqs vanliga plats på biblioteket gapar tom, bara några skuggor finns kvar.
Rafiq blev utvIsad från Sverige under dramatiska former.
Hans nuvarande öde i Bangladesh är obekant.
Och om 37 dagar är det val i det här landet.

Inför Gnesta-Planket 28 juli 2018

Fredag 27 juli. Imorgon är det GNESTA-Planket, utomhusutställningen i Gnesta City mellan 11.00-15.00. Jag har varit med där flera gånger under åren med svartvita bilder men aldrig visat färg.

Jag har precis monterar klart fyra porträtt av fyra människor från Syrien, Eritrea, Jemen och Afghanistan. De är medmänniskor jag träffade och lärde känna under arbetet med boken "I väntan på besked - flyktingar berättar" förra året. Tankarna mal i huvudet och det slår mig att de fyra också har fyra saker gemensamt;

1) De bär på upplevelser av krig, förföljelse och ett helvete i en utsträckning som du och jag inte kan föreställa oss och på sin höjd möter i de mörkaste av våra mardrömmar.
2) Under sin flykt -i väntan på en mer permanent framtid, hamnade de på flyktingförläggningar i samma lilla Norrlandskommun (Härnösand).
3) Sveriges näst största parti -Sverigedemokraterna, kommer att göra allt för att de ska kastas ut ur Sverige fortast möjligt. Trots att tre av dem har för svensk arbetsmarknad attraktiva yrkes-och studiebakgrunder. Den fjärde studerade på universitet i sitt hemland innan kriget drev honom och hans familj på flykt.
4) De fyra porträtten ställer jag ut på GNESTA-Planket imorgon lördag mellan 11.00 -15.00. 

Kom gärna förbi så berättar jag mer om deras liv!