Hon har åkt till Florens

torsdag 09.03.

Just nu sitter hon, min fru, på planet till Florens, huvudstaden i Toscana i Italien.

Renässansens och humanismens europeiska vagga.

För att inte tala om operan, arkitekturen, barerna och maten....

Själv blir jag kvar i Stockholm, det sägs ju vara vårväder även här ;-)

Tänker pilla lite med nya hemsidan, umgås med hunden  och tvätta fönstren så att hon blir glatt överraskad när hon kommer hem....

Nä, nä. Aldrig färg...

Fotokompisen Göran Tonström har börjat plåta i färg!

På riktigt.

Han säger att han vill "tillföra" färgen i sina bilder.

Som gammal Strömholm-elev ryste det först till i mig. Färg tillhörde mode och reklam-världen på den tiden jag gick omkring med en Nikon F, en 35:a och framkallade Trio-X efter 1600 asa i High Sensitive från Scanfors. Det var "a la mode" då bland oss som skulle ut i - och förändra, världen med våra bilder. I någon mån kanske också några av oss lyckades i denna strävan, men kornigt blev det, hårda kontraster likaså. men nä nä. Aldrig färg...

Nu är det så att Göran Tonström är en utsökt fotograf även i svartvitt, en fotograf av det klassiska snittet. Gatan, människorna och en inkännande humanism präglar hans bilder och arbetssätt. Han är också formsäker till tusen. En riktig hejare som vi säger i Norrland.

Hur som helst så är ju alltid digitalbilden i färg i tagningsögonblicket (undantaget lyxvarianter på kameror typ Leica M, men den har få råd med...). Min ryggmärgsreflex har alltid varit att snabbt som tusan sopa undan varje uns av färg i efterarbetet i Lightroom och Photoshop. Möjligen lägga till en svag toning, eller handkolorera för att "styra" färgen som jag vill ha den. Men i grunden är jag en svartvit fotograf.

Men Görans nya färgpassion intresserar mig... sagt och gjort... på köksbordet stod en bukett halvfräscha tulpaner under kökslampan när jag vaknade mitt i natten och gick upp för att dricka ett glas vatten..... tog fram Fuji-kameran och exponerade... kollade färgerna... för grälla. Möjligen en sotad svartvit bild med sepiatoning...

Men att efter en stund ha dragit lite i spakarna blev bilden genast mer behaglig, mer som den färg jag såg inatt....

Hur som helst ska det bli spännande att se vad Göran kommer fram till. Vem vet, kanske är färg nåt att försöka sig på trots allt?,  även om gamla hundar sägs ha svårt att lära sig sitta vackert.

In i det sista

... in i det sista inför vernissagen på Galleri Korn på fredag kämpar jag med urvalet av bilder. Det är det svåraste. Att välja bilder som funkar ihop på en liten yta.

En som kunde göra urval till fulländning var Christer Strömholm. Tyvärr finns han inte mer och går inte att fråga om råd.

Önskar jag hade ett uns av hans förmåga.... bläddrar förtvivlat vidare i bildhögarna just nu....

Kanske "blunda och se" en stund, som han brukade säga.

Vernissage på fredag!

Ä

Jag sitter vid köksbordet och skär passepartouger fö glatta livet.

På fredag är det nämligen vernissage på Galleri Korn, Hornsgatan 147 i Stockholm (t-bana Hornstull).

Krister Klereus, Alf Johansson, Göran Tonström och jag ställer ut tillsammans som "Fyra Fotografer".

Utställningen, som bara pågår en vecka, har vernissage nu på fredag 19 februari mellan 16.00-20.00. Vi bjuder på vin och tilltugg. Vi har också öppet lärdag och söndag under dagtid.

Hoppas vi ses!

PS. Mina bilder är till salu. A-4, signerad Epson-print på matt arkivpapper. För varje såld bild går 250:- oavkortat till Läkare utan gränser. DS

Far och son och en 45 år lång historia

Ulf Davidson och jag träffades på Christer Strömholms fotoskola 1971 och vi fann varandra direkt. Vi var unga och inte helt rumsrena, det var en omvälvande tid på många sätt, inte minst politiskt. Vi bodde i ett stort kollektiv vid Mariatorget i Stockholm, härjade runt på stadens krogar och diskuterade politik och fotografi på stadens nattöppna fik.

Tillsammans skar vi sönder däcken på SÄPO:s bilar och jag har fortfarande kvar bilden när Ulf brände en stor amerikansk flagga på Sergels torg under en Viernamdemontration.

På många sätt var det en vettlös tid, men det var en viktig tid och vi gillad4e verkligen varandras sällskap. Utan tvekan var Ulf Davison den kanske bästa vän jag haft. Vi hade vansinnigt roligt tillsammans och pushade varandra fotografiskt i tid och otid. Framtiden brydde vi oss inte nämnvärt om. Framtiden kändes mest som en oändlig motorväg utan slut.

Men det blev något annat, när 70-talet gick över i 80-tal. Jag blev tidigt pappa, ansvaret i vardagen blev en realitet och jag hamnade på SVT i Sundsvall. Ulf körde taxi på nätterna i Stockholm och Göteborg men kom så småningom att bosätta sig i Madrid i Spanien där han under flera år var Bosse Holmströms fotograf för SVT.

Ibland, när han var på tillfälligt besök i Stockholm, berättade han om sina resor till Nordafrika, om  inbördeskrigets realiteter i Libanon och om de sena nätterna i baren på Hotel Commodore i Beirut. Jag såg hans bilder i SVT:s nyhetssändningar och såg hur bra han var som krigsfotograf. Han var modig som och levererade bilder i en aldrig sinande ström. Bilder som kunde ha kostat honom livet vid fler än ett tillfälle

Vår kontakt blev så småningom glesare. Jag visste att han hade gift sig hemma i Spanien och att han hade fått en son där. Så en dag fick jag reda på att han hastigt insjuknat i en obotlig sjukdom.

14 dagar innan han avled hade vi telefonkontakt och det blev ett samtal på en märklig blandning av svenska, spanska och engelska. Vi sa hejdå för sista gången.

Så, för bara några dagar sedan, blev jag uppringd av en ung man som undrar om han kan bo hos mig några dagar eftersom hans farmor skulle begravas här i Stockholm i fredags. Och naturligtvis fick Daniel Davidsson, Uffes son, göra det.

Jag tog bilden för idag någon timme sedan. Daniel, Ulfs nu snart 30-årige son, bosatt i Barcelona med en av mina gamla bilder, en bild jag tog för ganska exakt 45 år sedan av min bästa vän någonsin. Bilden av en blivande enastående fotograf, saknad sedan många år. En bild på en vän för livet.

Känslosamt, javisst. Daniel var inte gammal när hans pappa dog, men dom har samma skarpa ögon och nästan samma röst.

Livet som en oändlig motorväg? Kanske inte riktigt så enkelt längre, även om vi kände det så då....