Om fotografer som betytt något för mig

Johnny Depp i rollen som Eugene Smith - promotionbild ur en kommande film

Vilka fotografer har haft betydelse för ens sätt att fotografera? Eller mer intressant – vilka bilder har du sett som du, medvetet eller omedvetet, påverkas av? Och vad är det i ett möte med andra människor, i naturen eller bara i ett ljus, som gör att du lyfter kameran?

Jag vet inte hur det är för dig, men jag ställer frågan till mig själv.

Var det åren på Christer Strömholm Fotoskola som kom att ha betydelse? Javisst, Christers bilder var viktiga. Det finns något unikt med hans fotografi. Ett särskilt sug som släpper på fantasin och som öppnar upp dörrar till det fördolda, som ett skikt i det undermedvetna, en verklighet bakom bilden. ”Blunda och se”, som Christer själv skrev. En subjektivitet bortom vad bilden egentligen visar..

Eller var det mötet med Anders Petersens bildvärld? Det råa anslaget, den sociala utsattheten på baren Lehmitz i Hamburg, på svenska fängelser och mentalsjukhus med det djupt mänskliga som tema. Bilder som speglar allas vår längtan efter närhet till nästan vilket pris som helst. Bilder på gott och ont och egentligen tar nog Anders Petersen samma bild hela tiden.

Eller var det min beundran av Kenneth Gustavssons dova bildvärld? Kenneth som gick under namnet Tystnaden. Med frusna fåglar, dimmiga fönster och människor bara som skuggor i en subtil gråskalevärld. Kenneth Gustavsson blev fotografernas fotograf, fast få kände honom när han levde. Han efterlämnade bara något hundratal bilder och en liten fin bok - the Magic Bar - som jag ofta återvänder till. Kenneth Gustavsson var en särling men hans bilder är lika påtagliga, samtidigt mystiska, som målaren Edward Hoppers dukar.

Det finns naturligtvis så många fler fotografer som spelat roll. Sune Jonsson, Koudelka, Georg Oddner, Jean Hermansson, Yngve Baum för att nu ta ett par namn ur mängden. 

Porträtt av Christer Strömholm   Copyright: Per-Erik Åström

Och så finns det Eugene Smith.

När jag ser mina egna bilder (och det har blivit en del sedan 20-årsåldern) så inser jag att Eugene nog har varit den viktigaste fotografen och inspiratören. Även om jag nog kanske inte riktigt förstått det så är det något i hans tonläge och besatthet som jag omedvetet dragits till. Utan att på något sätt jämföra mig med denna giganternas gigant så förstår jag vad han betytt. Alltifrån hans bilder från Koreakriget, från stålverken i Pittsburgh, från Spanien och från hans privata sfär.

Ta bara hans enastående dokumentation från kvicksilverkatastrofen i Minamata i Japan på 70-talet. Där finns en bild – ”Tomoko in her bath” – som i alla avseenden är fantastisk. Den har en komposition, ett tonläge och ett faktiskt innehåll som man måste vara totalt oempatisk, tondöv och allmänt avstängd för att inte starkt beröras av.

Men nu var det också så att Eugene Smiths bilder från Minamata var farliga och Eugene blev själv slagen blind av Minamatafabrikens vakter. Ett batongslag över ansiktet blev hans öde och han avled den 15 oktober 1978.

Tomoko själv blev bara 21 år. Hennes familj fick copyrighten till bilden av Eugene Smiths änka för att bilden inte skulle kunna spridas hur som helst utan deras kontroll. Du får själv söka på nätet, jag väljer av hänsyn att inte länka.

Eugene Smith sägs ha varit näst intill omöjlig att respektera lämningstider på redaktionerna och han kunde tillbringa veckor instängd i mörkrummet för att få mejsla fram den definitiva bilden. 

Jag har en kompis som råkade stöta på Eugene Smith i Minamata i början av 70-talet och som har berättat att Eugene såg ut som en julgran behängd med en mängd olika kameror och att han gick klädd i en gräll Hawaii-skjorta. Knappast en ”gatufotograf” i modern mening, ingen som smög med vad han ute i för ärende. Dessutom använde Eugene Smith gärna Minolta-kameror. Jag menar; Vem använder Minolta?

När jag idag fick syn på bilden med Johnny Depp i basker, glasögon och en Minoltakamera och förstod att Johnny spelar huvudrollen i en kommande biograffilm om Eugene Smith blev jag verkligt glad.

Tills filmen går upp på biodukarna kan man studera Eugene Smiths livsverk och fotografier via länkarna nedan. Eller reflektera  över hans egna ord:

"A photo is a small voice, at best, but sometimes - just sometimes - one photograph or a group of them can lure our senses into awareness. Much depends upon the viewer; in some, photographs can summon enough emotion to be a catalyst to thought"

 https://www.magnumphotos.com/photographer/w-eugene-smith/

 https://www.icp.org/browse/archive/constituents/w-eugene-smith?all/all/all/all/0

 http://erickimphotography.com/blog/2013/05/13/7-lessons-w-eugene-smith-has-taught-me-about-street-photography/

2019-02-03 18:04   Fredrikpersson

Jag håller helt med om att andra bilder och fotografer är väldigt viktiga för det egna bildspråket och hur det utvecklas. Och den inspirationen är en av de mest stimulerande delarna av ett aktivt fotointresse.

När jag var ung var mina favoritfotgrafer var HCB och Ansel Adams. Två inspirationskällor som inte var helt lätta att kombinera i ett bildspråk... Det roliga är att jag fortfarande ofta upptäcker nya fotografer, både nyetablerade och sådana var verksamma på 1800-talet, som inspirerar mig och kanske också påverkar hur jag uttrycker mig i bild. Inspirationsresan tar inte slut.

Jag har sett bilden av Tomoko för längesedan i en fototidning. Den går inte att värja sig emot och är omöjlig att glömma om man en gång sett den.

/F

Svar från per-erik åström 2019-02-04 08:52

Tack för ditt inlägg. Naturligtvis är HCB högt uppe på min lista också. Unik fotografisk, så musikalisk i sina bilder. Ansel Adams var på nåt sätt ouppnåelig, bländande teknik som var mycket långt ifrån möjlig att efterlikna när jag gjorde mina första lärospån i mörkrummet.
Med vänlig hälsning/per-erik

2019-02-03 18:20   mombasa

Intressant bloggämne. Det manar till efterföljd. Minamatabilden går ju inte att värja sig för. Den är helt enkelt en ohyggligt stark och samtida pietà. Jag minns också från någon fototidning ett reportage om hur Eugene S arbetade i mörkrummet med en enda kopia. En uthållighet och näst intill besatthet. Kul att det görs en film. Och lite märkligt att det nu har gjorts och görs en del filmer med och om fotografer. Men det kan vara ett ämne för en annan blogg, om nån hakar på.(Helt enkelt suveränt porträtt på Strömholm!)
/ Gunnar S

Svar från per-erik åström 2019-02-04 08:57

Tack Gunnar. Eugene Smith använde en hel blodlutsalt i mörkrummet efter vad jag läst. Det är en teknik som, rätt använd, ger enastående resultat. Anders Petersen har brukat använda det också av vad jag förstått. Porträttet på Christer Strömholm är jag f ö ganska så nöjd med själv.
Med vänlig hälsning/per-erik

2019-02-03 19:06   Bob Bovin

Hej,
Du har rätt i att Gene säkert påverkat många fotografer. Själv såg jag hand reportage från Järnbrukens stad i USA som 15 åring då jag var freelance på Östgöten. Svärtan, allvaret och humorn i hans bilder träffade djup i en nyfiken yngling. Drömmen var att man skulle bli den dedicerade världsreportern.
Sällan faller drömmar in, utan verkligheten kan bli det motsatta. Det blev ett dyk in i atomernas dans.
Gene hade rätt också i att åskådaren av bilden måste ta in tanken i bilden.

Tack för din påminnelse om Gene.
PS Jag skrev en blogg om Gene 2015 här i fotosidan.se
https://www.fotosidan.se/blogs/bob-bovin-photography/1627-w-eugene-smith-the-best.htm

Bob

Svar från per-erik åström 2019-02-04 08:58

Tack Bob. Fin blogg du skrev om Eugene!
Med vänlig hälsning/per-erik

2019-02-03 21:01   Måns H

Wikipedia har en bra artikel om Minimatakatastrofen. Ett helt samvetslöst företag förgiftade havet dit dom släppte avloppet och vilseledde systematiskt lokalbefolkning och myndigheter. Lokalbefolkningen var samtidigt helt beroende av företaget och tog ofta ställning för företaget mot dem som blivit sjuka.

(Mycket påminner om dieselskandalen i dagens Europa. Man installerade t ex en helt verkningslös reningsutrustning. Toppchefen drack ett glas med vätska som uppgavs ha renats - men allt var fejk.)

Paret Smiths insatser gjorde väldigt mycket för att baxa upp problemet till offentligheten och så småningom få det åtgärdat.

https://en.wikipedia.org/wiki/Minamata_disease

Svar från per-erik åström 2019-02-04 09:01

Tack Måns. Minamata är verkligen en varning till världen.
Med vänlig hälsning/per-erik

2019-02-04 08:48   goranton

Väldigt fints skrivet, Per-Erik. Och jag håller med om vartenda ord. Fast jag skulle förstås också vilja lägga till HCB.
/Vi hörs

Svar från per-erik åström 2019-02-04 08:59

Tack min vän. Naturligtvis HCB också. Vi ses.
/per-erik

2019-02-05 03:37   alf109

Riktigt intressant inlägg!
Eugene Smith tillhör ju som sagt giganterna och ganska få kommer i närheten av den nivån. Det finns också många fina historier om denne av fotografi "besatte" man. En av de finaste tycker jag är den om tillkomsten av bilden "A walk to paradise garden", det föll en tår när jag läste den första gången:
https://iconicphotos.wordpress.com/2011/10/01/a-walk-to-the-paradise-garden/

Det är ganska få som "är där" såväl fysiskt som mentalt och som dessutom har något att säga om livet i sina bilder, det är nog det som skiljer agnarna från vetet.

En av mina "husgudar", Brassaï, tycker jag också "är på riktigt".
Kommer ihåg ett samtal med han som har Fotoantikvariatet när vi snackade och jämförde just Brassaï och Brandt som kopierade Brassaïs Paris by night i boken A night in London. Kommer håg att han sa något i stil med att "Brassaï är på riktigt, där är det ingen jäkla teater!"

Brassaï riggade givetvis en del av sina nattbilder med människor, tekniken tillät inget annat, men trots detta finns en "sanning" i dem som få , om ens någon, annan har nått upp till. Att han var ute och strövade med Henry Miller i den Parisiska natten och själv var en mycket duktig skribent som skrivit kanske de bästa böckerna om just Miller bland annat gör ju inte det hela sämre.
/Affe

Ps. Riktigt bra bild på Strömholm som så många andra av dina bilder!

Svar från per-erik åström 2019-02-05 07:34

Det visste jag inte! Att Brassai skrivit om Henry Miller. Måste jag kolla upp. Brassai tillhör definitivt mina favoriter. Han och Atget.
Ses/per-erik

Måns H 2019-02-05 10:48

Jag blev också riktigt rörd då jag läste den texten! Tack för bra länk:

//iconicphotos.wordpress.com/2011/10/01/a-walk-to-the-paradise-garden/ länk:

2019-02-05 06:48   elgenper

När jag tänker efter ser man nog en del gemensamt i WES´s och dina bilder, inkännandet och den fina känslan för ljuset, så det är väl ingen överraskning att du själv är medveten om det.

Och Minolta (om det nu ska vara prylsnack...;-) ): varför inte just Minolta? Dom gjorde ett helt OK jobb i rätt händer, dom som det mesta. Dessutom har jag ett minne av att Minolta helhjärtat ställde upp för honom, och tog ställning i Minamataskandalen på ett för japansk industri rätt ovanligt sätt. WES och Minolta, RIP!

Jättekul nyhet om filmen! Ska försöka bevaka när den dyker upp.

Svar från per-erik åström 2019-02-05 07:29

Tack Per. Det var snällt skrivet. Jag menade inte att underskatta Minolta, bara att det trots allt var ett lite udda märke. ”Alla” körde ju Leica och Nikon på 70-talet. Lite som Volvo och Saab om du förstår.
Hur går det med skrivare förresten? Har du kollat Imageprint?
Hörs/per-erik

elgenper 2019-02-05 14:55

Jo, förstod ju att du (av alla människor) inte tog detta med kameramärke så där helt allvarligt... Till saken hör att min första systemkamera var en Minolta SR7, som dög tills jag fastnade för Leica efter några år...

Skrivare: ska åka in i morron och göra affär. Sen provar jag väl först några dar utan RIP och ser om det räcker så. Annars klarar väl budgeten även IP RED om det känns som ett behov.

Hoppas hinna ut till Hornstull också i morron...

2019-05-02 13:04   Urr

Tack för tänkvärd läsning.

Svar från per-erik åström 2019-05-03 17:11

Varsågod Urban!
Med vänlig hälsning/per-erik