Vila från vimlet

I morse avled en människa vid namn Anne Skåner. Jag lärde känna henne när hon var ordförande för Samhällets styvbarn, en organisation som kämpade för upprättelse för barn som vanvårdats i den sociala barnavården, fosterhem och på institutioner. Mellan 2006-2011 arbetade jag i den statliga utredning som kom att kallas "Vanvårdsutredningen och där vi djupintervjuade närmare tusen personer om deras upplevelser. Det kom att bli en av mina viktigaste arbeten och det var så jag lärde känna Anne.

Det känns märkligt att hon nu är borta, endast 68 år gammal. Hon var en fantastiskt person, ofta rosenrasande, men alltid nära till skratt och en kram. Jag minns alla våra telefonsamtal, ofta om allvarliga saker. Hon kunde ringa när som helst på dygnet, upprörd över sakernas tillstånd och orättvisor. Men hon kunde också lyssna, tänka i flera steg och hon hade en räv bakom örat. Hennes engagemang för barn på samhällets skuggsida var genuint och byggde till stora delar på hennes egen livserfarenhet. Hon tillhörde en utrotningshotad sort i inställsamhetens tidevarv. G

Gud vad jag kommer att sakna henne. Och som jag hatar den där jävla cancern.....

Ibland tror jag dessutom att jag har en särskild förmåga att se in i framtiden, i alla fall ana när något allvarligt kommer att ske. Jag vaknade nämligen i morse med en scen ur en dröm. En gammal vithårig man, märkt av livet, hade gett sig ut för att leta efter sin bortsprungna katt men ramlat och slagit huvudet i en sten. Därefter avlidit.

Så gick det till när en av de bästa fotograferna någonsin - Eugene Smith, avled 1978. Och  särskild gammal var han inte heller, endast 60 år, visserligen märkt av ett liv i the fast lane, men alltid med en kreativ besatthet och energi.

Någon timme efter att jag vaknade kom så beskedet om Anne Skåners bortgång. 

Det är en sorglig dag idag, jag behöver en stund att vila från vimlet.

Det vimmel vi kallar livet. Så närvarande och plötsligt så borta.

I väntan på besked

Veckan före påsk var jag med om något fantastiskt- en konstdanskurs för asylsökande kvinnor i Härnösand. Danskompaniet Norrdans erbjuder regelbundet gratis dansträning för asylsökande som väntar på besked om uppehållstillstånd eller avvisning.

Det handlar om kvinnor av olika ursprung, var och en med en egen historia, ofta djupt berörande som i  dansen får möjlighet att ge  uttryck för sin smärta, sina trauman och som med dans i bästa fall kan resultera i läkning och befrielse. I alla fall för stunden.

Ytterst blir det en fråga om rätten till sin egen kropp.

Det var helt enastående att få vara med och fotografera detta, en kvinnovärld som i vardagen ofta framlevs bakom slöjor och med undvikande blickar.

Bilderna och kvinnornas berättelser kommer i min och Doris Dahlins kommande bok "I väntan på besked." 
Jag hann med några porträtt också.

Påskafton

Enligt Första Petrusbrevet 3:18-19 och 4:6 nedsteg Kristus denna dag till dödsriket för att rädda de rättfärdigas själar och öppna för dem himmelrikets portar....

Må vara hur som helst med den saken. De två asylsökande afghanska systrarna jag träffade i onsdags hoppas inte på att himmelrikets portar skall öppna sig. På flykt undan talibaner hoppas de bara på uppehållstillstånd....

Omslag klart

Idag kom förslaget på omslag till min och författaren Doris Dahlins bok om asylsökande i en liten Norrlandskommun. Det har föregåtts av en hel del diskussioner, men nu när jag ser det känner jag att det blev rätt. Mest därför att innehållet i huvudsak består av svartvit fotografi och för att flyktingarnas berättelser är tunga. Med rasande fart närmar sig projektet nu också deadline..... 

Helgnöje?