Puss på er

Idag kl 16.00 plockar vi ner utställningen FYRA FOTOGRAFER 2.0. Vi är alltså Krister Klereus, Alf Johansson, Göran Tonström och jag.

Utställningen har varit på Galleri Korn, Hornsgatan 147 i Stockholm och precis som förra året var det en hejdundrande vernissage och under den vecka som utställningen pågått har många tittat förbi, tittat och snackat med oss om våra bilder. Kul har det varit. Vi kommer att lägga ut samtliga bilder på vår gemensamma site - fyrafrotografer.se vad det lider

Vi återkommer också garanterat tillbaka nästa år med en 3.0-utställning. Samma tid i februari, samma plats.

Tack alla ni som kom. Puss på er så länge.

Lika och olika - inför utställningen 17 februari

Sitter och väljer ut bilder till utställningen "Fyra Fotografer 2.0" som har vernissage nästa fredag 17 februari på Galleri Korn, Hornsgatan 147 i Stockholm. "Fyra Fotografer" är jag, Krister Klereus, Alf Johansson och Göran Tonström. Vernissagen är mellan 16.00-20.00 och du är naturligtvis hjärtligt välkommen!

Jag kommer bl a att visa några bilder från ett pågående projekt som jag gör tillsammans med en författare - Doris Dahlin, där vi berättar om ett antal asylsökande och flyktingar i en mellannorrländsk kommun och vad de upplever i väntan på uppehållstillstånd eller avslag.

Så ser jag på den här bilden, en till synes enkel bild på tre ungdomar i en korridor som jag tog för någon vecka sedan. Ingen märkvärdig bild, den skulle lika gärna kunna vara tagen i en svensk studentkorridor. Det är tre syskon, klädda som ungdomar är mest, har drömmar om framtiden, som ungdomar har mest och talar utmärkt engelska, som de flesta ungdomar gör. Men de har en helt annan historia än svenska ungdomar vanligtvis har.

Dom kom nämligen som flyktingar från Jemen för tre veckor sedan med sin pappa. Jemen, detta lilla land på den arabiska halvön, söndertrasat av krig. Nu är dom komna till Sverige, ett helt främmande land och försöker de anpassa sig. Slöjorna kastas, jeans och luva på; "Det är så kallt här i Sverige".....

Jag tänker att måtte det gå bra för dem i det här landet. Så mycket att lära, så många sociala koder att förstå och hantera och ett nytt språk inte minst. En av systrarna förklarar att hon vill bli grafisk designer, läsa på högskola, skaffa jobb och klara sig själv. 

Nånting säger mig att hon nog kommer att bli grafisk designer vad det lider och att det kommer att gå bra för dem alla tre.... dom har ambitioner och har liksom inget annat att välja på.

Längtan i vår tid

Bilden tog jag ungefär samtidigt som Trump och hans gubbar förberedde inreseförbudet för syrier till USA.  Nu sitter han- flyktingen från det sönderbombade Aleppo, på ett gammalt fängelse, torftigt ombyggt till flyktingförläggning i Härnösand och väntar på besked om tillfälligt uppehållstillstånd. Han vet inte vad som blev av hans försvunna och älskade lillebror. Bara en bild i mobilen finns kvar. Längtan i vår tid.

Ett hastigt möte

Jag har tillbringat veckan tillsammans med författaren Doris Dahlin i Härnösand med att fotografera flyktingar på de olika flyktingförläggningarna i staden.

Det handlar om människor som överlevde båtresor över Medelhavet, om människor som flytt från förtryck och terror. Det handlar om familjer som desperat kämpar för en framtid utanför de länder där det inte längre går satt bo. Som i Jemen, Syrien och Afghanistan.

Nu sitter dom i väntan på förläggningarna. Det är starka berättelser vi får ta del av och det är ett stort fotografiskt material som ska vaskas fram till en bok och utställning vad det lider. 

Samtidigt var förra veckan absurd. Media översvämmades av den nye amerikanske presidenten och turerna kring hans installation samtidigt som vi lyssnade till berättelser så långt från Donald Trumps aggressiva installationstal det bara går att komma.

Bilden ovan var f ö den sista jag tog innan jag packade ihop kameraväskan för den här gången. En liten flicka från Kabul, i en korridor på ett flyktingboende i en liten kuststad i Norrland. Måtte hon få ett bra liv.....

Sakta rullar 2017 in

Stockholm 2017-01-04

Så sakteliga börjar 2017 rulla in. Om några veckor ska jag och min kollega - författaren Doris Dahlin, upp till Härnösand för att träffa asylsökande i vårt pågående projekt om hur det är att vänta på avslag eller tillstånd för att få uppehållstillstånd i Sverige. Det är i mångt och mycket en ny värld som öppnat sig för mig. Så många berättelser från en värld som handlar om förtvivlan, längtan, trauman, förvinnanden och en skopa kärlek. Jag försöker att vara så lyhörd som bara möjligt är. Några bilder och historier har jag redan visat i tidigare blogginlägg. Det kommer garanterat mer vad det lider.

Annars har helgerna förflutit i välbehövlig lugn och ro. Min dotter kom hem från Grekland dan före julafton där hon jobbat sedan i höstas i ett läger för syriska och afghanska flyktingar. Mycket av det hon upplevt har jag lyssnat till och hon överraskade mig på julafton med en fin present - en hälsning från några syriska flyktingtjejer. Det var en teckning med några blommor runt de arabiska orden för familj och fred. Två ord omgivna av små blommor, varsamt tecknade. Dottern hade nämligen berättat att jag länge funderat på att tatuera mig och tjejerna tyckte att jag skulle låta tatuera deras bild på min högra överarm. Det blir nog så och jag kommer att visa resultatet vad det lider.

I bakhuvudet, under lugna helgdagar, har också funnits tanken en möjlig bok, nån sorts samling av det jag plåtat under alla år. Jag gick därför igenom min blogg för att se om något var användbart och upptäckte att jag i första hand alltid plåtar i svartvitt. Varför det blivit så vet jag nog inte, kanske mest för att det är det enda jag kan.

Dock, under de lugna mellandagarna gick jag och hustrun en kväll till ett nytt favoritställe på Hornsgatan nära Mariatorget. "Gamla Amsterdam" heter stället, egentligen en ostaffär men som också serverar vin och har öppet till sent. Dessutom är ägaren, precis som jag,  förtjust i jazz som han sprider på lagom nivå i högtalarna. Vi slog oss alltså ner med en delikat ostbricka och ett par glas god Riesling och kände en viss förtröstan inför det år som nu precis har börjat. Vi har ju varandra...

Till tonerna av Miles Davis tog jag därefter en bild av min livskamrat. I färg, för ovanlighetens skull.