Beskedet

Rafik kom som asylsökande till Sverige för snart två år sedan.

Han kom från Bangladesh, på flykt efter en militärkupp i landet. Han är utbildad på universitet i Dahka (där det bor ca 7 miljoner människor) i datasäkerhet och han hamnade i en åtta kvadratmeters liten holk på en tillfällig flyktingförläggning i lilla Härnösand med 24 kronor om dagen, plus institutionsmaten och hyran betald. En ekonomi som innebär en veckas sparande för en biobiljett utan lösgodis.

Som asylsökande är det inte heller obligatoriskt med SFI.Rättare sagt. asylsökande får inte gå på svenska för invandrare oavsett hur lång väntan på besked blir. Men Rafik lärde sig ändå svenska. Han sparade ihop till två lexikon, ett bengali-engelskt och ett engelsk-svenskt. Han tog på måfå ut en bok ur bibliotekshyllan. Det råkade bli "Kärleken", en riktigt fin roman av Theodor Kallifatides. Rafik satt varje dag på biblioteket och första sidan i "Kärleken" tog honom en hel dag att översätta och begripa. Viskande brukade han fråga bibliotekspersonalen hur man uttalade orden. Talböcker hjälpte honom också på traven med uttalet.

Efter drygt ett år hade han läst, översatt och förstått allt Kallifatides skrivit och gett ut. Att tala med Rafik kändes därför nästan som att tala med en bok. Han talar en mycket belevad, elegant och litterär svenska med en lätt brytning.

Häromdagen kom beskedet om avslag från Migrationsverket. Rafik får inte stanna i Sverige. Han kan visserligen överklaga i domstol men han har statistiken emot sig. Vart han tar vägen vet allra minst han själv.

"Jamen, det är väl självklart att inte alla kan få stanna", säger någon. "Jag tycker inte han borde släppts in överhuvudtaget", säger en annan. "Det här landet håller på att gå åt helvete med alla flyktingar!". säger den tredje, den som för övrigt alltid kryssar Sverigedemokraterna i alla tänkbara val och webb-enkäter. Den där tredje som aldrig går att föra ett vettigt och civiliserat samtal med.

Jag säger inte så mycket, bara att jag blir berörd av Rafiks öde. Och jag tänker att nog råder det väl ändå trots allt en liten brist på it-säkerhetsfolk på den svenska arbetsmarknaden? Jobben ska ju gå först har statsministern lovat. eller,,,,?

Vi hade dessutom fått honom i princip gratis eftersom hans uppväxt och utbildning redan är betald. Nu kom inte Rafik så långt att han fick stanna, men om han hade fått göra det och kanske hade kommit till en anställningsintervju så hade alla i rummet - jag lovar,  häpnat över ett samtal fyllt av rätta adverbial och kasus i en utsökt meningsbyggnad.

Ja, det var bara det jag ville skriva ikväll... en måndagkväll i skitmånaden november 2016.

Bilden av Rafik bjuder jag på.

Om bilder och minnen

Jag berättade tidigare i bloggen att jag efter 27 år hittade några negativ-ark som jag trodde var för evigt försvunna. Istället hade dom bidat sin tid längst ner i en kartong i källaren fylls med gamla leksaker. Negativen härrör från en halvformatskmare (Canon Dial) som jag hade med mig på en längre resa i Sydafrika 1988.

Jag reste inte som fotograf utan som journalist för LOs räkning. 1988 var det två år innan Nelson Mandela släpptes fri och Apartheid-politiken styrde vardagen. De ca 500 bilder jag tog med den lilla kameran är speciella på det sättet att jag inte tog dem med fotografisk avsikt. Bilderna är mer som dagboksanteckningar.

När jag nu scannar igenom materialet är det därför en del bilder som jag måste tänka efter var och varför jag lyfte kameran. Några väcker minnen, andra inte.

Den här bilden minns jag väl, även om vi hade druckit redigt med öl. Eric, som snabbt blev min kompis, jobbade på NUM(National Union of Mineworkers), gruvarbetarfacket för svarta och färgade. Han bodde i Soweto- den enorma kåkstaden med närmare 1,3 miljoner invånare, strax söder om Johannesburg. Soweto var, och är fortfarande, en kåkstad för färgade och då, i slutet av 80-talet, var det ytterst få vita som bodde i området eller ens vågade ta sig dit. Det ansågs som farligt att vara där och det fanns fog för det. Uppror, demonstration och gängmotsättningar tillhörde vardagen.

Hur som helst, just den här kvällen hade Eric och jag druckit en massa öl, och han ville att vi skulle gå ut och dansa framåt nattkröken. Michael Jacksons LP:n  "Bad" hade släppts i augusti-87. Alla gillade den och den spelades överallt. Andra inhemska grupper vid den här tiden var Stimela och Soul Brothers. Det var musik som svängde rejält och vi gick ut i mörkret tills vi kom fram till det dansställe han sa var bäst. Vid dörren stirrade vakten på oss.  Jag var nog den första vita som ville komma in där någonsin. Han tittade på mig när jag tog bilden och jag minns att när Eric förklarade att jag - trots min hudfärg, var ok så släppte vakten in oss. Det var varmt i den lilla fullpackade lokalen och det jag särskilt minns är att jag fick några spontana applåder för mina coola moves på dansgolvet....

Det lilla ljuset

Jag hade så gärna velat tala med dig idag, min bror Bengt-Olof, om traktorer, god whisky, musik och om livets allvar. Men sedan december 2004 går det inte. Du blev bara 51 år och stod mitt i livet när cancern slog till i bukspottskörteln.

Jag skulle också velat glädjas med dig Ingrid över vår dotter och vilken fin människa hon blev trots att du drunknade sommaren 1998 och vi blev ensamma kvar.

Den jävla döden la krokben när vi minst av allt anade det. 

Med åren blev sorgen visserligen uthärdlig, även om den aldrig riktigt går över.

Det lilla ljuset på minneslunden vid Maria kyrkogård i Stockholm är därför en klen tröst en dag som denna. 
Jag saknar er så mycket.

Så oändligt mycket.

Soweto

Jag skrev igår i bloggen om de negativark jag hittade i en kartong i källaren igår. Bilder från en resa i Sydafrika 1988, tagna med en halvdålig halvformatskamera. Negativen har legat obearbetade i 28 år och det är jättekul att nu gå igenom det nyfunna materialet även om det tekniskt är rätt kasst.

Den här bilden minns jag väl. Den är tagen i Soweto, ett gigantiskt bostadsområde för svarta och färgade söder om Johannesburg hemma hos min kompis Eric som arbetade hos NUM - National Union of Mineworkers, fackföreningen för gruvarbetarna i Sydafrika. Det är hans fru och deras gemensamma barn på bilden.

När bilden togs var det fortfarande två år kvar innan Nelson Mandela släpptes fri, men det fanns en hoppfullhet i luften och alla var övertygade om att förändringen var bara en tidsfråga.

Hittade negativen idag!

Idag städade jag i källarförrådet och hittade ett antal negativark som jag hittills trott varit för evigt förlorade i någon flytt.

Det är bilder jag tog med en halvformatskamera (Canon Dial) under en längre resa jag gjorde i Sydafrika 1988. Jag arbetade på LO vid den tiden och uppdraget var inte att fotografera utan att skriva om de strejker som vid den tiden var den svarta och och färgade befolkningens främsta vapen i kampen mot Apartheidsystemet. 1988 var det  fortfarande två år innan Nelson Mandela släpptes fri och systemet började avskaffas. Resan var omtumlande och har betytt mycket för hur jag ser på världen och mänskliga rättigheter.

Jag har nu börjat scanna igenom rullarna och upptäcker att det finns en hel del bilder att jobba med och sammanställa, trots att det är bilder som är tekniskt svaga, stort korn osv. För mig spelar det mindre roll eftersom det handlar om ett starkt minne och delvis ett unikt material. Här nedan är t ex tre bilder från pendeltågsstationen i Johannesburg på den perrong som svarta och färgade var hänvisade till. Det var trångt, mörkt och jag exponerade filmen efter 1600 asa. Jag var garanterat den enda vita på den perrongen för sådant var apartheidsystem i praktiken. Total åtskillnad mellan människor baserat på hudfärg.