Min livs stora kamerakärlek

Jag har aldrig varit en Leica-man.

Även om jag beundrat Leicas form, optik och tyngd blev jag aldrig vän med den kameran. Minns ett sommarjobb 1969 på Västernorrlands Allehanda - en sedan länge nedlagd norrlandstidning - då jag skickades ut på en fotbollsmatch i gärdsgårdsserien med en svart M2 och en visoflextillsats med teleobjektiv. Kom tillbaka med otroligt oskarpa bilder och missade målskott. Aldrig mer Leica!,  svor jag eden.

 Min kamera blev en Nikon F, plus en 35:a, en 28:a och en 50:a. Köpte den begagnad för mitt första studielån i Göteborg och enligt tillverkningsnumret ska den ha tillverkats någon gång mellan december 1967 och mars 1968. Drygt femtio år sedan alltså. Naturligtvis var hon en hon. min stora kamerakärlek. Tillsammans med en Lunasix hängde hon med mig genom Christer Strömholms Fotoskola och på alla resor jag gjort sedan dess. Hon har aldrig varit inne på service, arbetat i hällande regn, i skit och damm och fått rejäla smällar över tid. Vet inte hur många Tri-X hon svalt men det är massor.

 Nästan allt jag fotograferade fram till ungefär 2005 har jag tagit med den kameran och inte en enda gång har hon svikit mig. Underexponerat ja, över också, men jag minns hur jag lärde mig ”räkna bländarsteg” i mörker, tidsrattens hack likaså. Jag lärde mig ”vikta” vilken glugg som satt på. Snittbildssökaren blev en förlängning av ögats sätt att blixtsnabbt sätta skärpan och kameran en naturlig del av kroppen och händerna. Njöt varje gång jag kramade av 15-delen och visste alltid intuitivt om bilden skulle bli skarp eller ej.

 Jag vet att jag tagit de bästa bilderna i mitt liv med den kameran.

 Men under de senaste 10-12 åren har jag jobbat digitalt. Och visst har det blivit en del bra bilder också, men jag har också bytt kameror stup i kvarten. Fuji mest. Bra kameror visst, men konstigt nog har känslan alltid bara varit ”nästan” lika bra.

 Nu vet jag att det inte går att backa tiden så därför ligger ”gamla Bettan” mest i glasskåpet. Ibland tar jag fram henne och känner hur jag saknar den analoga fotografin. Inte allt, framförallt inte slabbet i mörkrummet – där är Photoshop, Lightroom och Silver EFX milsvida bättre. Epson-skrivaren jämfört med Focomaten likaså.

 Men känslan, i den mån känslan av ett verktyg spelar roll, går aldrig att överträffa min väl inslitna Nikon F.

Därför kommer vi aldrig att gå skilda vägar så länge jag lever.

Även om hon lär överleva mig med råge….

./.

Mer av mina bilder på www.fyrafotografer.se

2019-08-19 22:31   Terje71

En fin historia och fina bilder!

Svar från per-erik åström 2019-08-20 13:02

Tack Terje.
Med vänlig hälsning/per-erik

2019-08-20 06:35   elgenper

Visoflex till fotboll.... undra på att du blev Leica-allergisk för livet!

Mycket nära att min första systemkamera blev just en Nikon F, men jag föll för en något billigare Minolta, så pengarna räckte till två gluggar. Men Minoltan hängde med ända tills jag började med Leica (-flex till att börja med).

Sista bilden med prismat är ju ren konst!

Svar från per-erik åström 2019-08-20 13:03

Jodå Per - det där med Visoflex är nog den sämsta kamerapryl som tillverkats av Leica.
Hörs/per-erik

elgenper 2019-08-20 15:27

Nej, Visoflex är helt underbar för t ex närbilder av blommor och sådant. Men sport, det går ju inte....

2019-08-20 10:02   Benganbus

Intressant och fin historia som sagt! Nikon hade testat slutaren som va i Nikon F bla i sina mätsökarkameror innan och satte den sedan i Nikon F! En mycket driftsäker konstruktion! Och innan dess hade Nikon och skruvat isär Praktina och i den kameran sett framtiden! Så Nikon F kom med framtiden, och var mycket, mycket drifsäker!

Svar från per-erik åström 2019-08-20 13:04

Den är verkligen driftsäker. Titanslutare sägs det.
Hörs/pe

2019-08-20 12:07   alf109

Det ar ett helt anat tänk förr. Prylarna byggdes för att användas och hålla, det var detta som utgjorde försäljningsargumentet till stor del. Och de som funkade bäst och höll användes av proffsen vilket, då som nu, till stor del styrde vad andra ville ha. Nu sedan länge är ju tänket annorlunda, prylar skall inte hålla över tid, det gäller att alla köper nytt hela tiden om inte ekonomin skall klappa ihop.
Känslan och enkelheten i de gamla kamerorna är svåröverträffad. Men det skulle nog inte funka med det tänket idag. Vi är, lite var till mans, så hjärntvättade idag att vi hela tiden söker nya prylar även om de gamla skulle duga gott.
Några tankar som dyker upp när jag sitter här i min fortfarande fina och välanvända pikettröja från Terry Parker inköpt för ca 30 år sedan och läser ditt inlägg.
/Affe

Svar från per-erik åström 2019-08-20 13:05

Terry Parket-tröjan ska du vara rädd om!
Håller med dig om det du skriver.
Ses/pe

2019-08-20 12:36   froderberg

Jag har heller aldrig fastnat för Leica M, trots att jag växte upp med fri tillgång till M-kameror. Spegelreflex har också varit min melodi och bäst har jag trivts med Canon F-1 new, en riktig pansarvagn.

Svar från per-erik åström 2019-08-20 13:10

Just det, valet stod mellan Nikon F eller Canon F-1. Otroligt fina kameror båda två. Designmässigt oslagbara än idag.
Och framförallt sprang man inte och bytte kamera så fort en ny CanonNikonFuji Mark femtioelva dök upp och triggade habegäret och snabbt svalde semesterkassan....

Med vänlig hälsning/per-erik

2019-08-20 13:14   Sabud

Kul att för ovanlighetens skull läsa om en kärleksförklaring till en kamera
som inte heter Leica;)

/Stephan

Svar från per-erik åström 2019-08-20 13:20

Leica är naturligtvis en fantastisk kamera. Bara inte för mig...
Med vänlig hälsning/per-erik