Två brev från Christer Strömholm

Den där sommaren i mitten av 70-talet är den absolut jävligaste sommaren jag genomlevt.

Förhållandet i Göteborg hade gått i graven med ett brak och jag hade löst en enkel biljett till Stockholm för ett sommarvikariat. I Göteborg fanns min förstfödde son kvar, då ännu inte fyllda ett år. Jag hade ingen aning om hur livet skulle bli och jag pendlade mellan viljan att fly till en annan planet i självömkan eller stanna kvar och försöka få ordning på mitt usla lilla liv.

Jag mådde som en skit helt enkelt och hade inkvarterat mig i ett unket hyresrum uppe vid Odenplan. Minns att jag firade midsommarafton på McDonalds nere på Sveavägen.
Det kunde ha varit roligare om man säger så.

Det var den sommaren jag ringde honom en tidig söndagmorgon. Vi kände varandra ytligt sedan några år efter att jag hade hjälpt honom att kopiera hans bilder för en utställning i Frankrike.

- Kom upp, sa han. Kom om en halvtimme.

Så satt jag då där i det varma köket uppe på Åsögatan och förklarade det  ömkliga livsläget. Han lyssnade, nickade ibland.

- Du behöver komma igång igen, sa han. Man blir inte människa förrän efter några konkurser.
- Här, ta dom här, sa han och räckte över ett A-4 kuvert.
- Och se för faan till att använda en IBM kulmaskin när du fyller i, förklarade han bestämt.

Jag öppnade kuvertet som visade sig innehålla två brevpapper med Christer Strömholms signatur och en stämpel i nedre tredjedelen. På lagom höjd från signaturen stod REKOMMENDATION i versaler.

- Du får fylla i vad du vill vid behov, men använd dom med förstånd.
- Förresten, jag är skyldig dig för hjälpen med kopieringen också. Ta dom här, vem vet, en dag kanske dom blir värda något.
Han sköt över tre kartonger 24x30 Agfa Brovia.

Vi sa adjö i hallen och jag gick ner till dåvarande Sofia kaffestuga på Erstagatan, öppnade de tre askarna, bläddrade igenom det som som visade sig vara ett hundratal av hans mest kända bilder från Spanien, Japan, Indien och inte minst den unika dokumentationen om de transsexuella vännerna i Paris.
En fantastisk gåva.

Nåväl.
Detta var innan Christer Strömholms verkliga genombrott, innan han blev professor, fick Hasselbladspriset, livslång konstnärslön och de stora utställningarna på Moderna Museet och ute i världen. Jag brukar le när jag ser priserna på hans bilder på auktionshusen idag. Tänker att de tre bildaskarna är något mina tre barn får slåss om efter min tid.

Under åren som följde träffades vi då och då fram tills att han avled 2002. Jag var nere i Fox Amphoux, hans tillhåll i Provence, och jag gjorde även ett radioprogram om hans bildvärld i mitten av 80-talet.

Christer Strömholms betydelse som fotograf och konstnär kan inte underskattas. Han skrev in sig som en av de riktigt stora i fotografins historia redan under sin livstid, både som pedagog och konstnär. Hans liv som Spanien-frivillig på 30-talet och som den som lyfte fram de transsexuellas livssituation i 60-talets Frankrike fascinerar fortfarande. Jag är tacksam för att jag fick möjlighet att lära känna honom.

Hur det gick med de där två icke ifyllda men signerade rekommendationsbreven?
Ja, det är en helt annan historia, men det ena har jag fortfarande kvar....

2014-01-24 13:44   Nadar

Man ska ha klart för sig att Strömholms engagemang under Spanska inbördeskriget var på fascisternas sida. Detta blev senare den direkta anledningen till att hans och Lasse Söderbergs resa till Spanien 1962, inte blev den bok som planerat. Söderberg skriver (i boken Resa i svartvitt, 2013), ”Någon bok blev det aldrig. Christers dunkla förflutna kom ikapp oss. Förläggaren uttryckte sitt misshag och drog sig ur…”

Svar från per-erik åström 2014-01-24 14:23

Hej, jag talade en del med Christer om detta och han förringade alltid sina insatser i Spanien, "jag körde lite post bara".... Han var dessutom ganska ung vid den tiden. 1936 var han endast 18 år gammal (född 1918). 1939 då inbördeskriget var över var han visserligen 21, men jag har svårt att tro att han skulle ha deltagit i strid på fascisternas sida.

mvh/per-erik

2014-01-24 15:46   Nadar

Nej, några strider för ena eller andra sidan lär han inte ha deltagit i. Däremot var han som han själv sade, budbärare. Och tydligen bara vid något enstaka tillfälle, men åt fascisterna. Så här skriver Jan Myrdal om Strömholms förhållning till kriget i Spanien:
"Men än viktigare än den politiska hållning till Spanienkriget han redovisade i Lundholmarnas ungdomstidning Stormfacklan är faktiskt det sätt han formulerade sig på.
Ty den politiska hållningen kunde han ändra - och vad jag sett gav han utåt i efterhand sitt Spanienintresse närmast motsatt politisk innebörd - ..."
Citatet är en del av ett längre utlägg som Myrdal gjorde i samband med sin granskning av Hübinettes lista.

alf109 2014-01-25 12:37

Å andra sidan sympatiserar ju nämnde Myrdal med såväl Stalin som Pol Pot och Mao, så kanske hans synpunkter inte har någon vikt för vanligt folk map hans egen syn på demokrati och hans ofta ganska obalanserade uttalanden. Icke att förringa dock är att Strömholm var en militärson och som ganska vanligt för sådana i tiden hade han sina tidigare sympatier hos de mer svartbruna färgerna i den politiska paletten (snott citat), men främst var han nog en äventyrare. Lite senare hjälpta han ju både finnarna i vinterkriget och norska motståndsmän mot nazisterna vilket också renderade i en medalj från norge. Så skall man nyansera bilden en smula framstår det dels att han ganska tidigt övergav sin vurm för extremhögern i olika former och dels att han framstår mer som en äventyrare. Dessutom hade han själv inget emot mytbildningen runt honom själv vad jag förstått.

Svar från per-erik åström 2014-01-25 13:36

Jag tror man ska tänka på Strömholm som den lille pojke som efter pappans självmord skickades till internatskolor i 30-talets Tyskland i en tid då fascinationen för nazismen växte sig stark och som naturligtvis påverkade i stort sett alla. Chister blev, efter uppväxten, en äventyrare och lite av "svarta fåret". Hans halvbror - Stig Strömholm, som föddes 1931 i mammans andra äktenskap gick en helt annan väg. Han blev professor emiritus (juridik) och gjorde en akademinsk karriär och slutade som rektor för Uppsala universitet.
Appropå politik kanske det också bör påpekas att Christer spelade huvudrollen i "Myglaren" 1966, en film där manuset skrevs av Jan Myrdal och i regi av Rune Hassner. Jag tror inte Myrdal hade godkänt Christer i rollen om han vetat att han hade att göra med en f d fascist.
Naturligtvis hänger Strömholms bildvärld ihop med hans liv. Han sökte sig som fotograf till miljöer och människor vid "sidan av". Han höll en konsekvent linje i sitt plåtande och han "vårdade sitt varumärke" väl. Han hade verkligen ingenting emot det, snarare tvärtom. Det som imonerade mest på mig var hans konsekvens. Även som gammal och skröplig hittade han "sina" bilder och han hade en utsökt förmåga att "para ihop" sitt bildmaterial i böcker och utställningar. Han lyfte fram deltaljer i bilderna, ibland hårt beskurna, på ett jäkla skickligt sätt. Och det är som sådan jag minns honom. Som en sjuhelvetes skicklig fotograf med ett gäng efterlämnade bilder som tillhör fotografisk historia och som fortfarande förtjänar sitt alldeles särskilda kapitel.

2014-01-24 20:46   Gun-Inger Arvidsson

Vilken underbar bild på Christer.
Jag hade också förmånen få lära känna honom.
Glimten i hans ögon hade han ofta när han tittade på mig.

En underbar foto vän att få ha.
Jag har bild han skrivit autograf på.
En hel pärm med bilder och utklipp av reportage.

Undrar ofta var jag skall göra av detta då
barnen inte vill ha det.
Ha det gott
Gun-Inger

2014-01-25 09:29   Otten

Din blogg här på FS har snabbt blivit min mest lästa. Mycket intressant du skriver.

2014-01-25 14:20   Nadar

Nej, jag räknar definitivt inte Jan Myrdal som någon av mina husgudar. Absolut inte. Men jag har heller ingen fördragsamhet med fascister oavsett hur duktiga fotografer de anses vara. Visst, jag håller med att Strömholm nog främst var en äventyrare. Jag vet att han hjälpte engelsmännen, men vad som man gärna glömmer är att han 1946 tycks ha bytt skjorta igen för då blev han åtalad och dömd till 50 dagsböter för att ha gömt Waffen-SS-frivilliga i sin lägenhet under deras flykt till Sydamerika.
Men anledningen till att jag överhuvudtaget kommenterar det här blogginlägget ligger på det personliga planet. För länge sedan visade mig en god vän sin pappas fotoalbum som bla innehöll bilder från 30-talet. En av bilderna var ett gruppfoto på några unga män och av bildtexten framgick det att de skulle resa till Spanien för att kämpa mot fascisterna. Där fanns också några namn med tillägget “De kom aldrig tillbaka”.
Att överhuvudtaget nämna Christer Strömholm bland de svenskar som gick in som frivilliga i Spanska inbördeskriget är att fara med grov osanning. Hans sympatier och insatser låg hos Franco som stöddes av Hitler och Mussolini.
När det gäller filmen ”Myglaren”, skräder inte Myrdal på orden varför han såg Strömholm perfekt i rollen som den duperande byråkraten. Han menade att Strömholm helt enkelt spelade sig själv. Det är därför han var så ”bedövande trovärdig”.

alf109 2014-01-26 14:45

Jag tycker kanske att man också måste skilja personen från bilderna han tog, för vilka han med rätta är beundrad och även sedd som föregångare. Det är ju inte heller ovanligt att skapande personer har varit betydligt knepigare att acceptera på det personliga planet, och kanske främst bland de närstående. Eugene W Smith till exempel försummade ju helt sin familj i långa perioder, andra har övergett de sina mer eller mindre regelmässigt. Författare och konstnärer har lämnat ut närstående och bekanta å det grövsta osv, och Ingmar Bergman var nog ingen kul kille alla gånger. Skall man då rata deras verk av dessa anledningar? Givetvis är detta upp till var och en, men risken finns nog att det inte blir många kvar om man bara söker sina verk bland obefläckade personer.

Sedan anser jag, efter vad jag vet, att Strömholms inblandning med och sympatier för tvivelaktiga ideologier är ganska överdriven. Givetvis är det inte speciellt smickrande att över huvud taget haft samröre med nazister och fascister, dessvärre var ju inte detta speciellt ovanligt i tiden. Svensken var ju ganska uttalat tyskvänlig när det begav sig, inte minst bland kungahus, adel och militärer. Vi sitter ju dessutom idag med facit på ett annat sätt än vad man gjorde då. Sedan finns ju även idag sådana som inte tagit avstånd från Stalin, Mao och likasinnade trots att det är ganska väl dokumenterat vad dessa ställt till med. Alltså finns människor som trots facit hårdnackat håller fast vid sina synpunkter, och för mig är detta i så fall värre.

2014-01-26 15:03   Deerhunter_1

Vilken underlig diskussion. Vad har hans eventuella politiska hemvist - och jag betvivlar att CS någonsin hörde till något etablissemang vare sig politiskt eller annat - med värdet av hans fotografiska skapande att göra.??! Uschh. Så lågt att skjuta in sig på detta "fel". Så tråkigt att landets internationellt kanske ende erkända fotografiska gärning visar sig vara politiskt inkorrekt. Patetiskt ! Fick förmånen att en enda gång få samtala med CS och jag lovar. Han smittades inte. Mer än med entusiasm. Trots att han kanske inte var rätvinklig sosse.
/ Deerhunter

Svar från per-erik åström 2014-01-26 15:37

Bra Klas!

Med vänlig hälsning,/per-erik

2014-01-26 16:37   alf109

En av de bästa bilderna jag sett på CHR föresten. :)
-affe

Svar från per-erik åström 2014-01-26 17:10

Tackar!
hörs/pe

2014-01-26 17:33   Nadar

Ja, visst är det trist. Trist att folk inte kan läsa ordentligt. Jag försöker en gång till: Enda anledningen att jag kommenterat det här inlägget från början är att det innehåller ett grovt sakfel; Strömholms insats som frivillig i Spanska inbördeskriget framhålls som en del av hans livsgärning.
Då går det igång; det rapas upp långa tirader om hur tiden var då när var o varannan var Tyskvän, Strömholms fantastiska bilder, Gene Smiths hemförhållanden, att Bergman säkert var en skitstövel etc.
Blogginlägget innehåller ett sakfel som jag betraktar som en ren skymf mot de 150-160 frivilliga svenskar som stupade i Spanien i kampen för demokratin. För en del människor är sånt här viktigt.
Det är det enda.

2014-01-26 19:49   Minamizen

Åh, jag gillar denna berättelse,
reflektion och livshändelse!

Tack till Dig!

Vänligen

Cecilia Minamizen

2014-01-29 20:34   Nils Bergqvist

Strömholm var i sin ungdom ledare i den svenska nazistiska ungdomsrörelsen. Inget tvivel om hans sympatier då. Det finns dokumenterat. Vad han gjorde i Spanien är omtvistat, men förmodligen var det inte som frivillig i kampen mot fascisterna. Och som frivilliga i finska vinterkriget var det många med sympatier hos extremhögern som deltog. Vad som drev Strömholm att delta där vet jag inte? Strömholm verkar dock ha ändrat sina sympatier under andra världskriget då han deltog i norska motståndsrörelsen samt arbetade för britterna. I en radiointervju på 1980-talet antydde Strömholm att han då även deltagit i kontraspionage mot nazister och jag fick uppfattningen att han även varit med om att likvidera människor. Han var besvärad och ville inte gärna tala om detta som jag uppfattade det. Men om uppgiften att han 1946 dömdes för att ha huserat/gömt Waffen SS frivilliga på flykt är riktig, kan man undra var hans sympatier egentligen låg på den tiden? Kanske var hans engagemang hos norska motståndsrörelsen och för britterna av ett helt annat slag än man kan tro? Min fars kusins man i Norge fick medalj och blev utnämnd till överste i norska förvaret, samt de sista åren chef för militära underättelsetjänsten i Nordnorge, efter att ha varit med om flera sabotageoperationer mot tyskarna. Han tvingades fly till Sverige efter att ha blivit förådd av personer inom de egna leden (varvid han torterades men sedan lyckades fly). Han berättade för oss vid ett besök i Bodö på 1970-talet, om hur det fanns människor man inte kunde lita på i motståndsrörelsen.

Vad man ska tro om Strömholm vet jag inte, men man ska nog inte försköna hans ungdomstid allt för mycket. Att han är Sveriges genom tiderna kanske störste fotograf är ändå odiskutabelt, och att hans bilder har gett inspiration till mängder av fotografer (och gör fortfarande det) är det viktiga. Hans tid som konstnär och fotograf ska nog inte blandas samman för mycket med dessa tidiga år, mer än att bakgrunden kanske gett honom många erfarenheter och även sår och ånger, som förmodligen kan återspeglas i mycket av hans fotografi. Hans bilder har i alla fall inspirerat och gett mig otroligt mycket. Att han hade högersympatier i ungdomsåren förringar inte alls hans stora betydelse för fotografin och för fotografer både i Sverige och internationellt.

Svar från per-erik åström 2014-01-29 22:19

Tack för de orden Nils. Tror du har alldeles rätt .
De gånger vi talade med varandra om tiden före, under och efter andra världskriget uppfattade jag ofta att Christer försökte undvika alltför närgångna frågor och att han ibland skakade på huvudet, typ "ja, vilka dumheter har man inte gjort..."
Hans fotografiska verk tycker jag inte har ett dugg med detta att göra. Snarast tvärtom. De bilder han tog i Paris "vännerna på Place Blanche"-perioden var oerhört omskakande för sin tid. Frågan om transsexualitet fanns inte då. När bilderna kom var de verkligen otroligt uppseendeväckande. Inte minst för att han fotograferade människorna, inte ytorna.
Jag mInns Christer Strömholm som en oerhört tolerant människa, han var nyfiken, försökte förstå sin samtid och han hade en närhet och humor som var befriande.

Med vänlig hälsning,/per-erik

2014-01-30 12:36   Nadar

Jag tycker inte heller att man ska förringa Strömholms fotografiska gärning eller blanda ihop det med hans politiska engagemang. Men jag reagerar varje gång jag ser att det rensas eller tom ändras i någons förflutna för att det finns detaljer som inte passar in i den uppfattning man vill ha. Att man lyfter fram myter på bekostnad av sanningen. Vilket tyvärr är ofta förekommande när det skrivs om just Strömholm.
Tack för dina sakliga rader, Nils. Det var intressant att läsa om din släkting.