ebba: now we're talking..

äntligen!

jag fotograferade äntligen min ebba igen under natten, och äntligen verkar hon vilja samarbeta. det känns extra viktigt just nu, eftersom vi har levt länge tillsammans, hon och jag - innan dess bodde hon hos min pappa. min ebba börjar bli skör, rent fysiskt - hon tappade en tand medan vi fotograferade, vilket gör mig oerhört nervös. jag vill inte att hon går sönder!

detta faktum fick mig att bestämma mig för att jag kommer att fotografera henne en, kanske två gånger till, beroende på. därefter får ebba gå i pension från fotograferingar. det är viktigare för mig att hon håller ihop än att jag får ändlösa drivor med bilder på henne. 

till min stora glädje blev nattens ansträngningar lite mer som jag hade tänkt mig. ebba själv var mer samarbetsvillig den här gången. dessutom testade jag att använda icm igen, trots att jag inte var jätteförtjust i resultatet senast. och tro på fan, jag tyckte att det fungerade betydligt bättre den här gången. otroligt vilken skillnad det kan göra, från gång till gång.

min vana trogen, numer, på tal om icm, har jag roat mig med att testa olika varianter av icm på ungefär samma utsnitt. jag har fyra jag använder mig av. nej, kanske fem, förresten. sidled, diagonal, upp/ned, zoom in, zoom ut. minst tre av dessa, samt en skarp variant av ungefär samma utsnitt, för att se hur det känns att titta på.

ni anar inte hur intressant jag tycker att det här projektet är. jag inser förstås att jag kanske är den enda som tycker så. för er andra som inte känner edward, ebba och hedda, kanske det bara ser ut som nån slags halvtrista stilleben på kranier. för mig är det dock nåt helt annat. det här är fotografi, filosofi, andliga övertygelser och långt mer därtill, på en och samma gång.

det ultimata projektet, skulle man kunna säga. iaf för mig. 🤗

en av de saker jag tycker bäst om med alla de här bilderna är den svarta bakgrunden. det finns, såklart, en poäng med den. det är nämligen inte en bakgrund, utan mer ett tillstånd. de är uppenbarligen döda, alla mina kranier. det här är en visualisering av platsen de existerar på nu; ett oändligt, svart tomrum. där ägnar de sig åt att leva ut sina sanna JAG, vilka är helt annorlunda mot vilka de levt som genom sina kroppar.

eftersom de inte längre har en kropp att leva och uppleva genom, blir miljön ointressant för dem. det här svarta tomrummet, däremot, ger dem utrymme att expandera sina tankevärldar, vilka på nästan alla sätt möjliga består av tankar, minnen och drömmar. 

ebbas inre värld i tomrummet består av fart och fläkt. hon är den som söker adrenalinkickar i överflöd. hon studsar fram och tillbaka och kan omöjligen hålla sig still. hon riktigt studsar genom tomrummet - fanns det väggar, golv och tak skulle hon vara som en studsboll. nu är ju utrymmet oändligt, så oavsett vilket håll hon vänder sig åt rör hon sig alltid framåt.

till skillnad från de andra två, som ägnar sig mer åt att sväva, har ebba så bråttom att man knappt hinner med att se när hon susar förbi. hennes egen upplevelse är ungefär som en blandning av berg- och dalbana och virvelvind (tekoppen) om man vill göra jämförelsen med karuseller. utan säkerhet, mind you.

ebba är den svåraste att fotografera. hon, liksom de andra två, håller sig av uppenbara still under fotograferingen. men hon har en mycket stark egen vilja, och om den inte sammanfaller med min blir det inte bra. jag har fotograferat henne två gånger innan inatt, och det här är första gången jag tycker att vi har fått till det ungefär som jag tänker mig henne.

i övrigt måste jag erkänna att jag är svagt imponerad av mig själv. det ni ser är nämligen ett svart lakan (där det samlas en massa skräp, bland annat små benbitar från ebba själv), under vilket jag har placerat en tegelsten som får agera podium/stöd åt den som modellar just den dagen. en golvlampa från ikea med en uppåtriktad lampa (allmänljus) och en spotlight - that's it. högt isotal (25 600) och handhållen kamera. 

och det blir - detta.

om jag har missat några små, vita prickar i nån bild, är det just en sån benbit eller något annat skräp som envisas med att synas i bild även efter bildbehandling. jag kommer att ta bort dem, den dag jag har fotograferat färdigt och bestämmer mig för vilka bilder jag vill använda på riktigt till min bok, oavsett vilken form den tar.

min ebba. snart pensionär. det hade jag nog aldrig kunnat tro, faktiskt.

Turbo56 2026-03-08 11:22

Kranier är aldrig trista de berättar historier till dem som lyssnar.
*
Djurkranierna ligger där som blekta kartor över liv som en gång rörde sig genom skog och skugga. Deras tomma ögonhålor är inte tomma alls, de är fönster mot historier som aldrig skrevs ned, bara levdes.
Varje spricka, varje por, varje rundad kant bär spår av tidens långsamma hand, av vindens envisa slipning, av jordens tålmodiga omfamning.

De berättar om rörelser, snabba språng genom undervegetation, försiktiga steg över frosthård mark, den stilla vaksamheten i skymningen.
De bär minnen av dofter som inte längre finns, av rop som tystnat, av stigar som vuxit igen.
I deras form finns både styrka och sårbarhet, som om själva benet minns både triumf och rädsla.

När ljuset faller över dem uppstår ett märkligt skimmer, som om något av deras inre värld fortfarande dröjer kvar.
Det är inte spöklikt, bara ärligt.
En påminnelse om att allt levande lämnar avtryck, även när kroppen för länge sedan upphört att vara varm.
Kranierna viskar om kretslopp, om hur liv blir jord och jord blir liv igen, och hur inget egentligen försvinner, det bara byter form.

Och kanske är det just därför de känns så fulla av hemligheter. Inte för att de döljer något, utan för att de bär allt.
Alla steg, alla andetag, alla ögonblick av att vara en del av världen.
De är tysta, men deras tystnad är tät av historier.
*
Spännande bilder och det där med icm, verkar inte helt lätt.

Svar från pisces 2026-03-08 12:04

tack, stefan. 🙏

och vet du, jag tycker att icm inte alls är så komplicerat. däremot verkar många använda det som effekt för att få ett fotografi att se häftigt ut - det är inte så jag använder det. vet dock inte hur andra uppfattar min användning av det, men jag har ett för mig själv väldigt tydligt syfte med det. jag kan bara hoppas att det skiner igenom för andra som betraktar mina fotografier. 🙏

Vibybo 2026-03-09 15:08

Här i texten kom det fram lite mer symbiosen/dualiteten kropp och själ. Du uppnår rätt mycket med enkla medel, du kunde lagt 800.000 och fått samma resultat, det gäller att vara uppfinningsRIK, det underlättar tillvaron. På bild 4 ser ebba rätt hotfull ut, en sista blick, glider bort i bild 5 och försvinner i näst sista bilden, bort.

Svar från pisces 2026-03-09 16:07

ja, hela projektet är rätt intressant, faktiskt, när man vet vad det handlar om. well, tycker jag själv, iaf. det kan ju kanske tyckas vara både nördigt och överdramatiskt för andra, men för mig är det både ganska kroppsligt fast ändå inte, och väldigt spirituellt/filosofiskt, samtidigt. älskar't! 🤗

och ja, jag kan faktiskt vara rätt påhittig ibland. jag har fotograferat rätt mycket med väldigt enkla grejer genom åren, framför allt under de perioder när jag inte haft tillgång till faktisk studio. jag skulle vilja ha det också, för att det är kul - och för att det är lättare att fotografera stora prylar i studio, inte i vardagsrummet. 😅

och jag håller med dig om bild 4. blicken ser inte alls trevlig ut. vet inte riktigt vad hon har pysslat med som ser så ondsint ut just där. hon kanske tappade bort sin boll, vem vet. 🤔