gott och blandat

idag blir det bilder från två fotograferingar. under natten; ebba. sen tog jag med mig min hilda, när jag och hunden gick en promenad på förmiddagen. just nu börjar jag bli rejält trött, så ni får titta och förhoppningsvis njuta, utan kommentarer från mig.

ebba: now we're talking..

äntligen!

jag fotograferade äntligen min ebba igen under natten, och äntligen verkar hon vilja samarbeta. det känns extra viktigt just nu, eftersom vi har levt länge tillsammans, hon och jag - innan dess bodde hon hos min pappa. min ebba börjar bli skör, rent fysiskt - hon tappade en tand medan vi fotograferade, vilket gör mig oerhört nervös. jag vill inte att hon går sönder!

detta faktum fick mig att bestämma mig för att jag kommer att fotografera henne en, kanske två gånger till, beroende på. därefter får ebba gå i pension från fotograferingar. det är viktigare för mig att hon håller ihop än att jag får ändlösa drivor med bilder på henne. 

till min stora glädje blev nattens ansträngningar lite mer som jag hade tänkt mig. ebba själv var mer samarbetsvillig den här gången. dessutom testade jag att använda icm igen, trots att jag inte var jätteförtjust i resultatet senast. och tro på fan, jag tyckte att det fungerade betydligt bättre den här gången. otroligt vilken skillnad det kan göra, från gång till gång.

min vana trogen, numer, på tal om icm, har jag roat mig med att testa olika varianter av icm på ungefär samma utsnitt. jag har fyra jag använder mig av. nej, kanske fem, förresten. sidled, diagonal, upp/ned, zoom in, zoom ut. minst tre av dessa, samt en skarp variant av ungefär samma utsnitt, för att se hur det känns att titta på.

ni anar inte hur intressant jag tycker att det här projektet är. jag inser förstås att jag kanske är den enda som tycker så. för er andra som inte känner edward, ebba och hedda, kanske det bara ser ut som nån slags halvtrista stilleben på kranier. för mig är det dock nåt helt annat. det här är fotografi, filosofi, andliga övertygelser och långt mer därtill, på en och samma gång.

det ultimata projektet, skulle man kunna säga. iaf för mig. 🤗

en av de saker jag tycker bäst om med alla de här bilderna är den svarta bakgrunden. det finns, såklart, en poäng med den. det är nämligen inte en bakgrund, utan mer ett tillstånd. de är uppenbarligen döda, alla mina kranier. det här är en visualisering av platsen de existerar på nu; ett oändligt, svart tomrum. där ägnar de sig åt att leva ut sina sanna JAG, vilka är helt annorlunda mot vilka de levt som genom sina kroppar.

eftersom de inte längre har en kropp att leva och uppleva genom, blir miljön ointressant för dem. det här svarta tomrummet, däremot, ger dem utrymme att expandera sina tankevärldar, vilka på nästan alla sätt möjliga består av tankar, minnen och drömmar. 

ebbas inre värld i tomrummet består av fart och fläkt. hon är den som söker adrenalinkickar i överflöd. hon studsar fram och tillbaka och kan omöjligen hålla sig still. hon riktigt studsar genom tomrummet - fanns det väggar, golv och tak skulle hon vara som en studsboll. nu är ju utrymmet oändligt, så oavsett vilket håll hon vänder sig åt rör hon sig alltid framåt.

till skillnad från de andra två, som ägnar sig mer åt att sväva, har ebba så bråttom att man knappt hinner med att se när hon susar förbi. hennes egen upplevelse är ungefär som en blandning av berg- och dalbana och virvelvind (tekoppen) om man vill göra jämförelsen med karuseller. utan säkerhet, mind you.

ebba är den svåraste att fotografera. hon, liksom de andra två, håller sig av uppenbara still under fotograferingen. men hon har en mycket stark egen vilja, och om den inte sammanfaller med min blir det inte bra. jag har fotograferat henne två gånger innan inatt, och det här är första gången jag tycker att vi har fått till det ungefär som jag tänker mig henne.

i övrigt måste jag erkänna att jag är svagt imponerad av mig själv. det ni ser är nämligen ett svart lakan (där det samlas en massa skräp, bland annat små benbitar från ebba själv), under vilket jag har placerat en tegelsten som får agera podium/stöd åt den som modellar just den dagen. en golvlampa från ikea med en uppåtriktad lampa (allmänljus) och en spotlight - that's it. högt isotal (25 600) och handhållen kamera. 

och det blir - detta.

om jag har missat några små, vita prickar i nån bild, är det just en sån benbit eller något annat skräp som envisas med att synas i bild även efter bildbehandling. jag kommer att ta bort dem, den dag jag har fotograferat färdigt och bestämmer mig för vilka bilder jag vill använda på riktigt till min bok, oavsett vilken form den tar.

min ebba. snart pensionär. det hade jag nog aldrig kunnat tro, faktiskt.

ebba igen

jag säger ju hela tiden att ebba är en troublemaker. det jag inte riktigt hade förväntat mig var att hon skulle vara en troublemaker även med mig. det här är andra fotograferingen med henne, och den här gången bytte jag objektiv till mitt vidvinkel. inte för att jag använde själva vidvinkeln särdeles, men ändock. 

jag känner mig relativt neutralt inställd även till den här omgången bilder. jag retar mig lite på det, eftersom jag känner så starkt inför bilderna på både edward och hedda. men ebba, det är nåt med henne som gör att det känns knepigt - hence the troublemaker. bilderna sitter inte rätt, vare sig i ögonen, munnen, bröstkorgen, magen, höfterna eller nån annanstans i kroppen. de känns fel - inte mycket, men sådär liiite, lite fel, och jag kan inte riktigt placera VARFÖR.

bortsett från känslan av att inte nå fram till ebba, till 100%, och frustrationen som uppstår på grund av det, så är det här lite småkul. en tanke jag har om varför det känns så knepigt är att jag fotograferar henne på ungefär samma sätt som edward och hedda - och utifrån min upplevelse av henne, så stämmer det inte riktigt överens.

så det blir att fortsätta fotografera den här envisa lilla damen, tills vi hittar in i rätt spår tillsammans. jag insåg nämligen att det inte är hennes fel att det blir såhär - det är jag som får ta på mig det här, när jag inte hittar rätt. jag som vanligtvis brukar vara bra på att maka in arslet så att jag hamnar precis rätt, har svårt för det den här gången. 

vi får se om jag ger mig på det här inatt, eller om det får vänta tills i morgon eller söndag. oavsett NÄR, så kommer jag att fokusera mer på känslan av - vart tusan tog hon vägen? helvete, vad snabb hon är, den lilla rackarungen!!! .. i stället för den här monumentala, nästan statueska stilen som fungerar med både edward och hedda.

och jag ska faktiskt fortsätta med vidvinkeln - och försöka komma ihåg att faktiskt använda VIDVINKELN också, inte bara själva objektivet. jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vidvinkel och har inte använt det själv på ett par år, tror jag. men just i det här fallet tror jag att bilderna faktiskt kan tjäna på lite förvridna perspektiv och proportioner.

sen finns det förstås en väldigt stor fördel med att fotografera mot svart på det här viset. det gör att det blir väldigt enkelt att expandera det negativa utrymmet åt vilket håll som helst, eller bara i största allmänhet, utan att nån vet det. 

för oavsett om det blir en bok bara för min egen skull, eller en tryckt bok för försäljning, så tänker jag redan nu att jag fotograferar för layout. jag vet inte hur ni andra tänker när ni layoutar (om ni gör det), men jag tänker i flöde, i riktning, inåt och utåt, tyngd osv - faktiskt ungefär som när det gäller bildkomposition.

den svarta, tomma rymden gör det enkelt att justera just komposition/layout när det är dags för det.

så i slutänden tror jag att jag kommer att få till det, även med ebba. min troublemaker. 🤗 mitt lilla knäppa rådjur som tydligen har en mer fokuserad vilja än jag hade räknat med. 🤦🏻‍♀️😅📷✨

ebba, min troublemaker

jag har inte fotograferat alls på runt två veckor. det var länge sen det var ett så långt uppehåll. men efter senaste omgången med hedda, har ingen av dem ropat på mig - och jag har inte haft lust att fotografera snö, igen.

men idag började ebba kännas relevant, lite som att hon knackade på och ställde frågan - jag då!?

liksom med både edward och hedda, har jag hela tiden haft en väldigt tydlig bild av ebba, hennes personlighet och hur hon är. tänk er en slags blandning av trotsig 3-åring och obstinat tonåring. en själ som studsar mot väggarna i det här oändliga mörkret, i sin jakt på thrills. 

just idag var det inte alls så hon visade sig, min ebba. och tro mig när jag säger det; jag är helt ställd. det här inte alls som jag föreställt mig att det skulle bli. det här är nåt helt annat - som inte nödvändigtvis är dåligt, bara annorlunda, och därför känner jag att jag har svårt att förhålla mig till det.

min inre bild av ebba är att hon är lekfull och barnslig. jag ser inget lekfullt och barnsligt i de här bilderna - jag tycker snarare att hon.. inte ser snäll ut i ögonen. inte ond eller elak, nödvändigtvis - bara inte just snäll.

jag har tänkt mig att jag ska fortsätta fotografera ebba, och om hon uppför sig på samma vis som hedda, så kommer hon att vara på ett annat humör i morgon eller dagen därpå. 

det här är första gången jag fotograferar ett projekt på det här viset, där lyhördhet, empati, intuition osv, är livsviktigt för att det ska bli det som måste/behöver bli. jag misstänker att det är därför jag blir förvirrad när de har egna åsikter om hur de vill bli sedda just den dagen jag fotograferar dem.

rent fototekniskt; om ni tycker att de här bilderna känns lite grå, så beror det på att de är lite grå. eller, grå och grå.. lite mindre kontrast än jag hade tänkt mig. men när jag satte ljuset tänkte jag inte på att ebba är så väldigt mycket mindre än både edward och hedda, så spotlighten hamnade lite för högt upp i relation till ebba. det kändes som ett litet rookie mistake, men - jag får göra bättre nästa gång, helt enkelt.

bortsett från min förvirring idag, måste jag ändå säga att det här är ett otroligt intressant projekt. dels är det väldigt roligt, själva fotograferandet. men det är också himla kul efteråt - bildbehandlingen, och att betrakta dem. jag har inte börjat välja bilder till boken (vilken form den än tar), eftersom jag kommer att behöva fotografera ganska mycket mer. men alltså; bara det att jag LYSSNAR på dem i stället för att tvinga på dem mina egna idéer, är väldigt intressant. 

sen, ska det erkännas - jag experimenterar också. 

jag har t ex testat icm även med ebba. men hon, liksom hedda, verkar inte vilja göra sig på samma vis som edward. honom sitter det som en smäck med, men flickorna funkar det inte alls lika bra med.

jag har inte lyckats klura ut varför det är så, men min uppfattning är att ebba inte alls gillar att bli utsmetad på det här viset.

för övrigt; en reflektion över hilda, kameran - jag är faktiskt rätt fascinerad över att hilda hanterar autofokus och skärpa annorlunda än 5d original gör. mitt teleobjektiv är långt ifrån nån superbra variant, men jag tycker att det funkar bättre med hilda än min gamla kamera.

på det stora hela känns det som att både det här projektet, och projekt att-lära-känna-hilda, går framåt. det ska bli intressant när snö och allt annat vinter-elände har gett med sig, så att jag börjar ta med mig hilda ut, att se hur hon presterar då.

här är sista bilden för idag - håll tummarna för att de alla tre kommer att känna sig mer benägna att vilja delta mer regelbundet igen! 🤗🙏📷

hedda, igen

alltså, ni anar inte vad roligt jag har med det här projektet. jag har haft de här kranierna som nära vänner i rätt många år, och jag har fotograferat dem alla tre vid ett antal tillfällen under vår vänskap. men det här är första gången jag fotograferar på det här medvetna, intuitiva viset där jag verkligen lyssnar på vad de vill uttrycka. de har ju inget talat språk, gubevars, så det blir att lyssna på andra vis i stället.

hon var på bättre humör idag, hedda. det märkte jag på en gång, så fort hon kom ned från bokhyllan. hon kändes nästan lite trotsig, som om hon utmanade mig att ha sympati och empati för att hon var så ledsen igår. man skulle givetvis kunna ifrågasätta detta och undra om jag på något sätt projicerar mig själv på dem, men tro't eller ej - faktiskt inte. nog för att alla tre har likheter med mig, men det kan jag säga om mina nära mänskliga vänner också, så det är ingen ursäkt.

jag tog några bilder med icm idag också, men alltså.. det skaver. edward sitter det som en smäck med, men han har en helt annan mentalitet, och hans utrymme i det här svarta tomrummet har en helt annan känsla och ett annat syfte, än heddas. hon är mer närvarande än han, alltså behöver hon mer skärpa.

det här projektet är kul på det där sättet att jag nästan känner mig otålig, för att jag vill se hur det blir när det är klart. den otåligheten kombinerat med att det ÄR kul att fotografera dem, gör det helt oemotståndligt. 

en sak jag är sådär överdrivet förtjust i själv, är den här totala svärtan. att det inte finns någon omgivning, ingen miljö, ingen horisont. att de står ut ur mörket, samtidigt som de sjunker in i det. och tomrummet fortsätter ju utanför bildramen, i oändlighet. det här är en helt egen värld, där de vistas i sitt pågående tillstånd, sin nuvarande existens. 

det här är något jag tycker är så vansinnigt vackert. inte bara fotografierna, även om jag ska erkänna att jag är oerhört nöjd, utan också vad de står för, vilken berättelse de visar. tolkningen av den berättelsen är naturligtvis personlig, men i den bok det är tänkt att bli av det här (oavsett om bara till mig själv eller till tryck) så kommer det att framgå och bli tydligt vad de är för sorts individer. det är en enorm skillnad på dem, i hur de spenderar sin tid i tomrummet.

.. och jag är SÅ jävla glad att jag kan fotografera på höga isotal. äntligen! dels uppskattar jag det handhållna (ja, jag vet, jag tjatar - men alltså!), dels älskar jag kornet och hur grovt och skitigt det känns. älskar't!

det här är bilder jag kommer att älska att se på papper. jag har en bild på edward sen förra vintern, på väggen i sovrummet. det ÄR läckert. jag skulle nog kunna tänka mig att ha fler bilder på dem alla tre, nånstans på väggen. vi får se hur det blir.

jag vet inte hur länge jag kommer att känna att jag behöver fortsätta fotografera. hedda tog över innan jag egentligen kände mig klar med edward. det blir nog iaf en eller ett par tillfällen till med hedda, innan jag antingen övergår till edward, eller går vidare till ebba. det beror på vem som vrålar högst den här gången.

men alltså. de är så jävla vackra, alla tre. det är nästan så det blir lite jobbigt. 😅 de är vackra att betrakta såsom de är, men i fotografi... oj, oj, oj. 🙏

nåja. jag ska lämna en sista bild och försöka hålla käften, iaf just i det här inlägget, om hur kul jag har, hur vackra de är, vilka extraordinära individer de är, hur nöjd jag är osv. 😅