experimenterande

det här är den enda skarpa bilden i det här inlägget. jag börjar med den, så kan jag koncentrera mig på att skriva om de andra nedanför. svamparna på den här bilden står på en gräsmatta på andra sidan gatan, och är så söta att jag inte kunde låta bli, faktiskt.

men - över till det som är huvudtemat för det här inlägget;

experimenterande.

ni vet, det här jag hållt på och testat ett tag - medveten rörelseoskärpa.. när jag såg att det var lite smådimmigt ute i morse tänkte jag JA - då tar jag med mig kameran en gång till på insidan av ett dygn. det gjorde jag också, men det var inte alls så dimmigt när vi väl kom ut. fast då tänkte jag att; vad fan.. låt oss i så fall testa lite mer med den här oskärpan. 

jag ville testa att inte bara ha längre slutartider, utan att faktiskt också medvetet röra kameran under exponeringen. jag testade lite olika tider, och landade i att ca 1/25 på 400 iso verkar funka ungefär som jag vill. åtminstone just nu. 

man kan med gott samvete sitta hemma och fundera på vad tusan jag ska ha den här oskärpan till. det är ju (obviously) oskarpt!!! 

men. såhär är det; 

jag har ju ett par olika spår som ligger och skvalpar i bakhuvudet när jag fotograferar. dels min barndomsuppfattning om tomtar och troll, magi osv. dels min förkärlek för 1800talets gotiska litterära bildspråk och hur man kan översätta det visuellt i fotografi. sistnämnda tillhör det som kallas art grotesque, även om de flesta nuförtiden troligen skulle kalla det goth (subkultur som inkluderar musik, klädstil, attityd, smycken, litteratur- och filmval osv). 

när det gäller det specifikt gotiska uttrycket, så finns det rätt många aspekter man kan ägna sig åt. romantiserande av döden är en sak. hängiven längtan/saknad efter det förgångna/det som förgåtts är en annan. om man betänker att den groteska konsten är en samhällskommentar/kritik och visar en motsatt spegelbild av rådande samhällsnormer, så är det inte fel att säga att 1800talets gotik vänder sig mot industrialismen och i stället vänder sig inåt. då kan vi, i stället för att lyssna på vetenskap, teknik osv, så gå in i oss själva såpass att vi går vilse och därmed blir galna. vårt inre blir en mardrömsliknande labyrint vi inte kan ta oss ur; det blir som en karusell som aldrig stannar, där vi blir så yra att vi tappar greppet om vad som är upp, ner, framåt, bakåt osv.

och det är här som den medvetna rörelseoskärpan kommer in. med den kan jag få fram känslan av den där frånvaron av kontroll, den där karusellen som bara snurrar snabbare och snabbare, där vi tappar fotfästet och far runt i en virvelvind av allt annat än stabilitet och trygghet.

sen fattar jag också att a) det här inte tilltalar alla, b) det säkert finns de som tycker att det är mer effektsökeri än något annat. och det kan man absolut få tycka. och på sätt och vis är det ju så - jag söker ju en effekt för att påverka betraktaren i en viss riktning. dock lite mindre så för att vara häftig. 😅

sen beror det förmodligen på vad för sorts motiv det blir som hamnar i den här medvetna rörelseoskärpan. nu råkar jag iofs gilla de här fasadbilderna - de blir nästan lite spöklika. jag råkar också gilla bilderna på grenar, och.. well, faktiskt allihop. men jag tror ändå att vissa saker funkar bättre för detta, medan annat kanske inte blir fullt lika kul.

jag skulle också vilja testa att fotografera människor på det här viset.

jag är faktiskt väldigt glad att jag påbörjade det här lilla projektet/experimentet. det öppnar upp för ett nytt uttryck, vilket jag uppskattar. om det gör att jag kan hitta nya sätt att uttrycka vissa delar av min inspiration så blir iaf jag skitglad över det. 

sen råkade jag också ta några bilder på blommor som växer i en av rabatterna vid mitt hus. jag är rätt svag för just rosa/vita blommor, så jag kunde inte riktigt låta bli. njut medan ni kan - det här är en av extremt få gånger jag låter en bild behålla lite färg. 🤗

betong och lite växtlighet

tog med mig kameran när jag var ute med hunden idag. jätteskumt väder var det - när solen var framme; skitvarmt. när solen gick i moln och det kom byvindar - skitkallt. och på min balkong var det verkligen kallt. jag står vid balkongdörren när jag röker, så.. 

äsch. well, vädret är rätt ointressant. :)

det som var kul idag var att jag bestämde mig för att INTE gå upp i skogen. jag känner mig ganska mätt på skogsbilder just nu, så jag försöker hitta lite annat att fotografera i stället. idag bestämde jag mig för att viadukter skulle bli dagens motiv.

det finns tre viadukter close-by, som kändes lagom att ta sig an. de ligger inom lämpligt avstånd, särskilt när man har en hund som är värmekänslig (jag med, och det var varmare än jag trott). nu är det ju ingen större skillnad på viadukter, men jag gillar att fotografera i flera ändå. alltid är det nåt som skiljer, och om jag glömde att fotografera en viss sak i den förra, kan jag göra det i den jag är i nu.

det jag verkligen gillar är att det är så oerhört lätt att hitta geometriska former. de bara ÄR ju där, de ligger verkligen bara och väntar på att nån ska förbarma sig och fotografera dem, så att de kan stoltsera med hur snygga de är.

sen är jag förstås också väldigt förtjust i texturen i betong och liknande material. i ärlighetens namn; jag föredrar hur det ser ut i typ betongsuggor - den här är så oerhört gropig och "prickig". men jag gillar det ändå. det blir fortfarande bra på bild, vilket är vad jag är ute efter.

kuriosa: för nån dag sen kom jag att tänka på den gången jag hade en mindre utställning (en "för"-utställning av bilder som skulle ställas ut senare). det var en besökare där - en äldre man, om jag inte missminner mig.. han tittade på en av bilderna, vände sig till mig och sade "sådär kan man ju inte komponera ett fotografi", varpå jag sade "jo, för jag gjorde ju det där". 

haha, så jäkla underhållande. och han var verkligen upprörd! :o och även om det var länge sen och jag inte minns exakt hur bilden såg ut, så vet jag att jag var väldigt nöjd med den. det var då rakt inget fel på den kompositionen. :D 

den här bilden är jag jätteförtjust i. den var väldigt knepigt exponerad, men jag tycker att jag lyckades hyfsat bra med att få den snygg. det är främst taket jag är förtjust i, jag gillar hur ljuset reflekteras.

den här fågeln såg jag på väg hem. det är sällan (om nånsin, faktiskt) jag har lyckats få en sån här bild, men idag hände det. det är inte nån skithäftig bild, men jag tycker att den är lite gullig, om inte annat.

sen råkade jag hitta lite växtlighet också, på vägen. det här var så fint att jag inte kunde låta bli. det blåste rätt rejält när jag var på just det här stället, så det blev rätt många bilder. var osäker på om jag skulle få något som var någotsånär skarpt, och jag tycker att jag lyckades rätt väl, faktiskt.

de här två sista bilderna har jag väntat på att ta. på kortsidan av huset där jag bor står de. jag är ingen tulpan-älskare, men just de här är rätt coola, faktiskt. den ovan är så mörkt röd att den i vissa ljus ser svart ut. den andra är kritvit. 

när jag redigerade bilderna kom jag på att dessa två bilder är ett exemplariskt tillfälle att höra om mina Passionista-medlemmar (fd kursdeltagare) kan förklara varför den vita tulpanen har fått så mörk bakgrund, medan den mörka tulpanen har en mycket ljusare bakgrund. 

på det stora hela känner jag mig faktiskt rätt nöjd med dagens bildskörd, trots att jag är både trött och groggy. 

jag och dimma

jag har haft en hund på inackordering här över jul. det är en supermysig tik som avgudar mig, min hund och katten - och vi avgudar henne tillbaka. hon har varit daghund hos oss, men så flyttade hon och hennes människor över 50 mil bort. nu kommer hon och hänger med oss när hennes människor hälsar på familj här i stan.

lagom tills vi skulle ut och möta upp hennes husse, såg jag att det var dimma ute. jag älskar dimma (så länge jag slipper köra bil), det är så jäkla vackert. alltså grabbade jag tag i kameran i farten, och lyckades ta några bilder medan vi tog en snabb runda innan husse dök upp.

vi hade inte så mycket tid, och hann bara runt några hus innan vi mötte upp med den här supergoa hundens husse. vi gick runt några hus på området, och eftersom dimman låg mer i takhöjd/trädhöjd, fick det bli fotograferat i den nivån.

medan jag tittade igenom bilderna och gjorde i ordning dem, satt jag och funderade lite på det här med perfektion i fotografier. ju äldre jag blir, desto mer tolerant blir jag mot störande element - iaf i mina egna bilder. den där lilla, lilla detaljen som retar ögat så in i bängen - men måste det nödvändigtvis vara fel, eller ens dåligt?

såna detaljer kan vara horisonter som inte är raka (tydligen väldigt provocerande för en del), grenar som ligger och stör nån linje man annars gillar, något litet längst ut i bildkanten som egentligen inte behöver vara där, men ÄR där - och så vidare.

jag funderade också på den här typen av bilder från mig, och konstaterade att de tenderar till att bli rätt upprepande. inte så mycket fantasi och variation, alltså. :D jag känner mig lite småtråkig när jag riktar kameran mot nästan varenda hustak som har ett träd i närheten (och det är varenda hus i hela området). men. så är det. allt blir ju inte bra.

huset längst bak i bilden här ovanför bor jag i - fast längre åt höger.

.. och det här är ungefär så rolig jag känner mig idag. :D är lagom groggy eftersom jag vred dygnet ett helt varv (24h) mellan onsdag och torsdag, för att få ordning på dygnsrytmen (igen).

till dagens största fördelar hörde iaf att dimman gjorde ljuset helt ok om man tänker slutartider. fick iaf skärpa där jag ville ha den, så man får vara tacksam för det lilla. :)