hedda

jag trodde att jag skulle fortsätta fotografera min gode vän edward idag, men ack så jag bedrog mig. när det började bli dags visade det sig att hedda vrålade för full hals, medan edward var tyst, tillbakadragen och helt försjunken i sin egen lilla värld.

det var bara att ta ner hedda från bokhyllan och ta hand om hennes behov att synas.

om det inte framgått har jag en nära och känslosam relation till mina kranier. de har väldigt tydliga personligheter och är tydliga med att de inte vill förväxlas med "just any skull". de vill inte heller ses som förkroppsligande av några stereotyper. 

edward, som ni redan har träffat, är filosofen. han är djupt försjunken i sina egna drömmar, minnen och filosofiska utsvävningar - inte särskilt tillgänglig, alltså. men han är också en gentleman och rejält ståtlig i sin höga hatt. 

hedda är en partygirl. fast inte nödvändigtvis enbart för kul. hon bär sin partygirl-het som en mask, för att dölja både blyghet och ledsenhet. dessutom har hon en hemlig crush på edward; han vet om det och erkänner att han är smått attraherad tillbaka, men det skulle han aldrig erkänna.

ebba, som ni kommer att få träffa så småningom, är en troublemaker som aldrig kan vara stilla. hon söker thrills och det är ekot av hennes skratt man ständigt störs av i det här oändliga, svarta tomrummet. 

det var första gången jag fotograferade hedda, nu i år. hon hade en ledsen dag idag, stackarn. jag provade att fotografera henne både med och utan skärpa, men jag tror att - iaf som det känns just precis nu, att skärpa klär henne bättre än oskärpa. vi får se hur det känns en annan dag.

det är pga detta som flera av bilderna är så väldigt lika; samma som med edward igår. så går det när man testar ungefär samma utsnitt med/utan skärpa.

när det börjar bli dags att faktiskt välja bilder, skriva texter och layouta, finns det en viss sannolikhet att jag kommer att göra bildytan större. det jag menar är att göra den svarta ytan större så att de får mer utrymme att VARA i. det är ett tag kvar tills dess, så jag kanske hittar på nåt annat när det väl är dags. det vet man inte förrän man är där. 😅

jag kan iaf säga att det här är ett otroligt kul projekt att hålla på med. jag har som sagt var en väldigt nära relation till edward, ebba och hedda, och att berätta om dem på det här viset känns som det enda sätt att göra det på utan att störa dem i sina bubblor av tillvaro.

mer edward och icm

arbetet med min gode vän edward tar sig framåt, allt eftersom. jag fotograferade de här bilderna igår kväll, men natten har varit lite småskum så blogginlägg blev det inte förrän nu. 

nu när jag börjat använda icm i det här sammanhanget, har jag gjort så jag tar fler snarlika exponeringar av ungefär samma utsnitt, med olika inställningar - för att se hur det blir, vad jag tycker bäst om, vad jag tycker säger det jag vill att det ska säga, osv. thus; sorry för upprepningar i utsnitt - eller, egentligen inte 😄 men ifall att ni undrar varför flera av bilderna ÄR snarlika.

det här är ett projekt jag tycker är vansinnigt kul, faktiskt. särskilt eftersom jag känner mig så fri utan stativ. och jag ÄLSKAR att det är kornigt och grynigt och skitigt. 🤗📷🙏💓

jag har många tankar och idéer om den här boken som jag planerar att det här ska bli. om den trycks, kommer den t ex att tryckas i väldigt liten skala, och säljas på ett speciellt vis.

vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag dock astrött, så ni får titta på resten av bilderna utan vidare kommentarer.

enjoy!

projekt startat

det här är min gode vän, edward. förra vintern fotograferade jag honom, kon hedda och rådjuret ebba, när det var kallt och äckligt ute såsom det är nu. bilderna från då ligger på min gamla, stekta dator och väntar på att nån ska komma och se om de går att rädda efter min freak accident för ungefär ett halvår sen.

men. jag råkar ju ha en fungerande dator igen eftersom jag inte kan vara utan, och jag har dessutom en kamera som fungerar som den ska igen. 🙏

det här är det projekt jag velat sätta igång med under en tid, men väntat eftersom det inte känts kul att göra det med min 5d. nu, med hilda, känns det inte bara tillgängligt, utan också både kul och spännande.

framför allt känns det intressant och spännande eftersom det ger mig möjlighet att utforska mer, detta med högre isotal. på min 5d kom jag inte högre än 1600, vilket krävde fotografering på stativ i ett trångt vardagsrum med begränsade avstånd. med hilda kommer jag ända upp till runt 25 000 i iso, vilket ger HELT andra möjligheter. helt plötsligt kan jag fotografera för hand på slutartider som tidigare varit otänkbara inomhus i det ljus jag använder till det här.

jag gissar att det säkert finns många som inte gillar att fotografera på såhär pass höga isotal, för att det blir kornigt och grynigt. för mig är det inte ett problem - tvärtom, faktiskt. jag gillar det här enormt. det snarare förstärker det uttryck jag är ute efter i just den här typen av bilder. 

bilden ovan blev lite mer oskarp än jag tänkte mig från början, men det är en bra inkörsport till den planerade oskärpa jag har tänkt testa allt eftersom. vet inte om jag kommer att använda icm, just - det återstår att se. men jag har tänkt att jag ska vara medveten i oskärpa, som experiment om inte annat.

om nån undrar vad jag ska göra med de här bilderna, kan jag skvallra om att jag tänker göra en fotobok. i nuläget osäkert om det blir en bok enbart för mig själv, eller om jag ska hitta nåt bra ställe att trycka den på och sälja.

oavsett vilken form den här boken tar, kommer det att vara en fotobok MED text till vissa bilder. jag har en väldigt tydlig idé om vad det kommer att vara för sorts bok, och den kommer att bli helt fantastisk. innehållet kommer att vara rätt gotiskt, på ett troligtvis ganska groteskt/obehagligt, men ändå vackert vis. det är inte en bok som kommer att attrahera alla, that's for sure. 😅

om det är nån som undrar vad det är för små, ljusa prickar lite här och var, så är det inte damm - det är smått skräp från undersidan av edwards tänder, skulle jag tippa på - och troligen lite skräp från den åratal gamla, torkade ros jag använder. jag orkade inte engagera mig i att ta bort det, faktiskt.

det här är för övrigt bilder jag tycker är vansinnigt roliga att fotografera. särskilt nu när jag slipper trängas med ett stativ som bara begränsar utsnitten. att fotografera handhållet är min preferens, varje dag i veckan. som referens till hilda så tror jag att hon kan vara något tyngre än 5d'n, men jag har faktiskt inget emot det. jag gillar lite tyngd i händerna när jag fotograferar, vilket jag gissar beror på att jag fotograferade med min hasselbladare handhållen - och den är ju rätt tung. tyngd i en kamera känns tryggt att hålla i, iaf för mig.

jag började med det här projektet natten till igår, och fortsatte idag. det är kul att testa en ny kamera på det här viset,och hilda är väldigt tydlig med vad hon kan prestera. gårdagens ljus såg ut på ett visst sätt, inklusive en reflexskärm. idag använde jag ett annat ljus, utan reflexskärm, och dessutom underexponerade jag med ca 1½ steg. det gav mig mer att jobba med i gråskalan, och dessutom råfiler som är mer lättarbetade överlag. det svarta ni ser, är ett svart lakan - och eftersom jag vill ha det svarta helt kolsvart utan några som helst detaljer, är de underexponerade råfilerna lättare att justera. 

jag är SÅ jävla glad att jag bestämde mig för att investera i en ny (begagnad) kamera redan nu i stället för att vänta på obestämd tid framåt. nu kan jag ha riktigt roligt igen, utan att känna mig begränsad i vad jag är villig att lägga ner i tid på bildredigering av sensordamm, oro för korrupta råfiler osv.

och det här projektet. shit, vad jag kommer att ha roligt med det. och shit, vad min bok, oavsett vilken form den tar, kommer att bli kul. egentligen skiter jag i om nån annan ser den, bara jag själv får hålla den i händerna. 

och oavsett vad ni tycker om temat/ämnet i det här projektet, så måste ni ju ända hålla med om att edward är ståtlig i sin hatt. jag tror att jag skrev om det förra vintern, men när edward flyttade in hos mig såg jag på en gång vad han heter. jag vet att han egentligen var en älgko när han levde, men såhär i efterhand visade det sig att hans rätta natur är som en filosofisk gentleman med hög hatt och monokel (som han egentligen inte har, men jag funderar på att skaffa en åt honom för det skulle klä honom så bra).

experimenterande

det här är den enda skarpa bilden i det här inlägget. jag börjar med den, så kan jag koncentrera mig på att skriva om de andra nedanför. svamparna på den här bilden står på en gräsmatta på andra sidan gatan, och är så söta att jag inte kunde låta bli, faktiskt.

men - över till det som är huvudtemat för det här inlägget;

experimenterande.

ni vet, det här jag hållt på och testat ett tag - medveten rörelseoskärpa.. när jag såg att det var lite smådimmigt ute i morse tänkte jag JA - då tar jag med mig kameran en gång till på insidan av ett dygn. det gjorde jag också, men det var inte alls så dimmigt när vi väl kom ut. fast då tänkte jag att; vad fan.. låt oss i så fall testa lite mer med den här oskärpan. 

jag ville testa att inte bara ha längre slutartider, utan att faktiskt också medvetet röra kameran under exponeringen. jag testade lite olika tider, och landade i att ca 1/25 på 400 iso verkar funka ungefär som jag vill. åtminstone just nu. 

man kan med gott samvete sitta hemma och fundera på vad tusan jag ska ha den här oskärpan till. det är ju (obviously) oskarpt!!! 

men. såhär är det; 

jag har ju ett par olika spår som ligger och skvalpar i bakhuvudet när jag fotograferar. dels min barndomsuppfattning om tomtar och troll, magi osv. dels min förkärlek för 1800talets gotiska litterära bildspråk och hur man kan översätta det visuellt i fotografi. sistnämnda tillhör det som kallas art grotesque, även om de flesta nuförtiden troligen skulle kalla det goth (subkultur som inkluderar musik, klädstil, attityd, smycken, litteratur- och filmval osv). 

när det gäller det specifikt gotiska uttrycket, så finns det rätt många aspekter man kan ägna sig åt. romantiserande av döden är en sak. hängiven längtan/saknad efter det förgångna/det som förgåtts är en annan. om man betänker att den groteska konsten är en samhällskommentar/kritik och visar en motsatt spegelbild av rådande samhällsnormer, så är det inte fel att säga att 1800talets gotik vänder sig mot industrialismen och i stället vänder sig inåt. då kan vi, i stället för att lyssna på vetenskap, teknik osv, så gå in i oss själva såpass att vi går vilse och därmed blir galna. vårt inre blir en mardrömsliknande labyrint vi inte kan ta oss ur; det blir som en karusell som aldrig stannar, där vi blir så yra att vi tappar greppet om vad som är upp, ner, framåt, bakåt osv.

och det är här som den medvetna rörelseoskärpan kommer in. med den kan jag få fram känslan av den där frånvaron av kontroll, den där karusellen som bara snurrar snabbare och snabbare, där vi tappar fotfästet och far runt i en virvelvind av allt annat än stabilitet och trygghet.

sen fattar jag också att a) det här inte tilltalar alla, b) det säkert finns de som tycker att det är mer effektsökeri än något annat. och det kan man absolut få tycka. och på sätt och vis är det ju så - jag söker ju en effekt för att påverka betraktaren i en viss riktning. dock lite mindre så för att vara häftig. 😅

sen beror det förmodligen på vad för sorts motiv det blir som hamnar i den här medvetna rörelseoskärpan. nu råkar jag iofs gilla de här fasadbilderna - de blir nästan lite spöklika. jag råkar också gilla bilderna på grenar, och.. well, faktiskt allihop. men jag tror ändå att vissa saker funkar bättre för detta, medan annat kanske inte blir fullt lika kul.

jag skulle också vilja testa att fotografera människor på det här viset.

jag är faktiskt väldigt glad att jag påbörjade det här lilla projektet/experimentet. det öppnar upp för ett nytt uttryck, vilket jag uppskattar. om det gör att jag kan hitta nya sätt att uttrycka vissa delar av min inspiration så blir iaf jag skitglad över det. 

sen råkade jag också ta några bilder på blommor som växer i en av rabatterna vid mitt hus. jag är rätt svag för just rosa/vita blommor, så jag kunde inte riktigt låta bli. njut medan ni kan - det här är en av extremt få gånger jag låter en bild behålla lite färg. 🤗

fortsatt experimenterande

ja, jag erkänner. jag har faktiskt lite för kul med det här med medveten rörelseoskärpa. jag tycker att det är skitkul!

tog med mig hunden och kameran och gick en sväng längs lögarängen (långt promenadstråk längs mälaren, förbi lögarängen badplats) tidigt på kvällen. bestämde mig för att testa lite olika saker, främst utifrån rörelseoskärpa. bland annat ville jag se hur det funkar med olika motiv. hittills tycker jag att den gör sig klart bäst med växtlighet. har inte riktigt fått det att funka med exempelvis byggnader än - men övning ger färdighet, så förhoppningsvis kommer jag dithän att den typen av bilder blir ok, de med.

innan jag ger mig in på det, dock, tänkte jag visa några bilder som är mer typiskt mig. dagens bildskörd består nämligen av lite diverse. en del bilder har jag dubletter av - en skarp, en med rörelseoskärpa. 

men - "vanliga" bilder först.

.. och nu kommer det några med rörelseoskärpa.

jag har funderat lite på vad det är med denna rörelseoskärpa jag är så fascinerad över. min slutsats är att, beroende på VAD man fotograferar - vad JAG fotograferar, så kan man (jag) använda den för att ge bilderna ett gotiskt intryck.

för den som inte har koll (och det är nog rätt få som vet), så är gotiken en del av den groteska konsten. det groteska har funnits i vår konsthistoria ända sen långt före antiken. groteskerier används under varje tidsperiod som en retsam motsats till varande normer. 

under den tidigare konsthistorien (egypten, antiken osv, fram till strax efter renässansen) hade det groteska ett stort fokus på humor - att förlöjliga, vända upp och ner på maktutövning osv. men när romantiken började hitta sin nationalromantik, påbörjades en utveckling mot bl a den gotiska litteraturen. detta är en facett av det groteska, som under 1800-talet fokuserade mycket på den inre världen och hur den stod i kontrast gentemot en värld som mer och mer handlade om industri och vetenskap.

utifrån just det perspektivet; (mar)drömmar, drömvärldar, drömmar i drömmar, känslan av att inte vara stilla inne i huvudet, att världen rör sig så snabbt att allt blir suddigt och oskarpt, galenskap osv - så tycker jag att, beroende på motiv, rörelseoskärpa har en given plats. 

sen måste ju inte allt vara oskarpt - såklart. här har vi ett par bilder från några rosrabatter som är rätt fina. men här är det annat som gör att iaf jag gärna relaterar till gotiken - det betyder inte att du måste göra det. :)

inte heller måste allt vara i svartvitt. märkligt att höra mig själv säga det, men uppenbarligen finns det saker jag kan göra i färg (om än med väldigt låg färgmättnad) också.

jag måste erkänna att jag tycker att det här är sjukligt kul. tror att det jag gillar mest är just möjligheten att få ett helt annat uttryck, även om motiven kanske är ungefär som de jag normalt sett attraheras av. det gör att jag helt plötsligt känner att jag har ett formspråk för något helt annat, och jag uppskattar det oerhört. plus att det finns så mycket att utforska. bara en sån grej som skillnaden mellan handhållen kamera (som nu), mot att fotografera med stativ - där blir det ju en enorm skillnad.