hedda

jag trodde att jag skulle fortsätta fotografera min gode vän edward idag, men ack så jag bedrog mig. när det började bli dags visade det sig att hedda vrålade för full hals, medan edward var tyst, tillbakadragen och helt försjunken i sin egen lilla värld.

det var bara att ta ner hedda från bokhyllan och ta hand om hennes behov att synas.

om det inte framgått har jag en nära och känslosam relation till mina kranier. de har väldigt tydliga personligheter och är tydliga med att de inte vill förväxlas med "just any skull". de vill inte heller ses som förkroppsligande av några stereotyper. 

edward, som ni redan har träffat, är filosofen. han är djupt försjunken i sina egna drömmar, minnen och filosofiska utsvävningar - inte särskilt tillgänglig, alltså. men han är också en gentleman och rejält ståtlig i sin höga hatt. 

hedda är en partygirl. fast inte nödvändigtvis enbart för kul. hon bär sin partygirl-het som en mask, för att dölja både blyghet och ledsenhet. dessutom har hon en hemlig crush på edward; han vet om det och erkänner att han är smått attraherad tillbaka, men det skulle han aldrig erkänna.

ebba, som ni kommer att få träffa så småningom, är en troublemaker som aldrig kan vara stilla. hon söker thrills och det är ekot av hennes skratt man ständigt störs av i det här oändliga, svarta tomrummet. 

det var första gången jag fotograferade hedda, nu i år. hon hade en ledsen dag idag, stackarn. jag provade att fotografera henne både med och utan skärpa, men jag tror att - iaf som det känns just precis nu, att skärpa klär henne bättre än oskärpa. vi får se hur det känns en annan dag.

det är pga detta som flera av bilderna är så väldigt lika; samma som med edward igår. så går det när man testar ungefär samma utsnitt med/utan skärpa.

när det börjar bli dags att faktiskt välja bilder, skriva texter och layouta, finns det en viss sannolikhet att jag kommer att göra bildytan större. det jag menar är att göra den svarta ytan större så att de får mer utrymme att VARA i. det är ett tag kvar tills dess, så jag kanske hittar på nåt annat när det väl är dags. det vet man inte förrän man är där. 😅

jag kan iaf säga att det här är ett otroligt kul projekt att hålla på med. jag har som sagt var en väldigt nära relation till edward, ebba och hedda, och att berätta om dem på det här viset känns som det enda sätt att göra det på utan att störa dem i sina bubblor av tillvaro.

mer edward och icm

arbetet med min gode vän edward tar sig framåt, allt eftersom. jag fotograferade de här bilderna igår kväll, men natten har varit lite småskum så blogginlägg blev det inte förrän nu. 

nu när jag börjat använda icm i det här sammanhanget, har jag gjort så jag tar fler snarlika exponeringar av ungefär samma utsnitt, med olika inställningar - för att se hur det blir, vad jag tycker bäst om, vad jag tycker säger det jag vill att det ska säga, osv. thus; sorry för upprepningar i utsnitt - eller, egentligen inte 😄 men ifall att ni undrar varför flera av bilderna ÄR snarlika.

det här är ett projekt jag tycker är vansinnigt kul, faktiskt. särskilt eftersom jag känner mig så fri utan stativ. och jag ÄLSKAR att det är kornigt och grynigt och skitigt. 🤗📷🙏💓

jag har många tankar och idéer om den här boken som jag planerar att det här ska bli. om den trycks, kommer den t ex att tryckas i väldigt liten skala, och säljas på ett speciellt vis.

vi får se vad det blir i slutänden. just nu är jag dock astrött, så ni får titta på resten av bilderna utan vidare kommentarer.

enjoy!

edward + icm = experiment

när det gäller mina kranier är det en väldigt specifik berättelse som vill bli berättad. edward, ebba och hedda har oerhört olika personligheter, där det enda som egentligen är gemensamt är; de är döda, alla tre. 

nu när jag har min hilda kan jag ju sätta igång med det här projektet på allvar, och eftersom jag har funderat på hur det skulle se ut om jag fotograferar med icm, eller åtminstone ett visst mått av oskärpa - så testade jag just det idag.

som ni kommer att märka, har jag testat ungefär samma utsnitt på vissa bilder, men med/utan oskärpa. mest för att se vad jag tycker funkar bäst, vad skärpan/oskärpan säger och hur jag tycker att det fungerar i relation till den berättelse som vill fram.

själv tycker jag att båda delarna funkar, men att de säger väldigt olika saker. oskärpan, oavsett vilken form den har, fungerar otroligt väl eftersom det jag vill komma åt i den här berättelsen handlar mer om sinnestillstånd än om formen på kranierna. sinnestillstånd, egenskaper, personligheter - superviktigt för just det här projektet.

jag tror inte att jag har nog med ord för att uttrycka hur speciellt det här projektet är för mig. det är oerhört tydligt JAG, av väldigt många skäl. uttrycket kommer att bli väldigt känslosamt och förhoppningsvis kommer det att påverka en potentiell läsare/betraktare. men boken, som det kommer att bli (på något sätt) behöver faktiskt inte ha någon mer läsare/betraktare än jag själv. det skulle vara kul, men det är inte nödvändigt.

det är inte heller något som kommer att attrahera en särskilt stor publik. eller, det har jag iaf svårt att föreställa mig. 😅 varken bilder eller text kommer att vara särskilt lättillgängligt, och kommer troligen att kräva en hel del av den som läser/betraktar.

men å andra sidan; jag gillar ju sånt. både att producera och att se/läsa andras.

rent generellt kan jag säga att jag är lite löjligt förtjust i bilderna med oskärpa, som de två ovanför och resten nedanför. de illustrerar edwards sinnestillstånd oerhört väl - och det handlar inte om fylla, utan om helt andra saker. när jag har kommit så långt att text och bild börjar bli layout kan jag visa, så ni får se hur just text+bild kommer att fungera tillsammans.

förstår ni varför jag är så vansinnigt förtjust i de här bilderna? 🤗

dagens sista bild, som såhär: