hedda
jag trodde att jag skulle fortsätta fotografera min gode vän edward idag, men ack så jag bedrog mig. när det började bli dags visade det sig att hedda vrålade för full hals, medan edward var tyst, tillbakadragen och helt försjunken i sin egen lilla värld.
det var bara att ta ner hedda från bokhyllan och ta hand om hennes behov att synas.
om det inte framgått har jag en nära och känslosam relation till mina kranier. de har väldigt tydliga personligheter och är tydliga med att de inte vill förväxlas med "just any skull". de vill inte heller ses som förkroppsligande av några stereotyper.
edward, som ni redan har träffat, är filosofen. han är djupt försjunken i sina egna drömmar, minnen och filosofiska utsvävningar - inte särskilt tillgänglig, alltså. men han är också en gentleman och rejält ståtlig i sin höga hatt.
hedda är en partygirl. fast inte nödvändigtvis enbart för kul. hon bär sin partygirl-het som en mask, för att dölja både blyghet och ledsenhet. dessutom har hon en hemlig crush på edward; han vet om det och erkänner att han är smått attraherad tillbaka, men det skulle han aldrig erkänna.
ebba, som ni kommer att få träffa så småningom, är en troublemaker som aldrig kan vara stilla. hon söker thrills och det är ekot av hennes skratt man ständigt störs av i det här oändliga, svarta tomrummet.
det var första gången jag fotograferade hedda, nu i år. hon hade en ledsen dag idag, stackarn. jag provade att fotografera henne både med och utan skärpa, men jag tror att - iaf som det känns just precis nu, att skärpa klär henne bättre än oskärpa. vi får se hur det känns en annan dag.
det är pga detta som flera av bilderna är så väldigt lika; samma som med edward igår. så går det när man testar ungefär samma utsnitt med/utan skärpa.
när det börjar bli dags att faktiskt välja bilder, skriva texter och layouta, finns det en viss sannolikhet att jag kommer att göra bildytan större. det jag menar är att göra den svarta ytan större så att de får mer utrymme att VARA i. det är ett tag kvar tills dess, så jag kanske hittar på nåt annat när det väl är dags. det vet man inte förrän man är där. 😅
jag kan iaf säga att det här är ett otroligt kul projekt att hålla på med. jag har som sagt var en väldigt nära relation till edward, ebba och hedda, och att berätta om dem på det här viset känns som det enda sätt att göra det på utan att störa dem i sina bubblor av tillvaro.













deras olika röster, sinnesstämningar vibrerar
men du lyckas säkert tämja dom
att
skimra vackert i dom utryck du, ja just du, väljer att återge dom i
spännande
kul att du ser deras sinnesstämningar vibrera, inger - det är lite så det är med dem. de är inga stillastående, döda ting, utan vibrerar med personligheter och sinnestillstånd. tack för att du ser det. 🙏
Hälsningar Bjarne
det är lustigt, för jag tror faktiskt också att jag föredrar de skarpa bilderna på henne. med edward är det tvärtom - honom gillar jag mest och bäst med oskärpa. märkligt hur olika det kan vara, beroende på personlighet och attribut.
och ja, jag har skitkul - verkligen. betydligt roligare än att frysa fingrarna av sig utomhus i den här eviga, äckliga snön vi har. 😅
jag är böjd att hålla med, och passar på att säga tack för att du ser det. 🙏